Skogsbad...

... är en typ av bad jag mer än gärna ägnar mig åt. Att gå i skogen och låta grönskan omsluta mig. Gröna trädkronor ovan. Grön mossa under mina fötter. Vind som susar. Regndroppar som faller. Solfläckar. Mark med ett tjockt, sviktande förnatäcke, mjukt att gå på.

Det finns inte ord som kan beskriva lyckan som fyller min kropp.

Lördag efter en fullspäckad arbetsvecka. Jörgen hade satt agendan tidigt i veckan. Vi skulle ut i skogen. Vi skulle leta svamp. I morse regnade det och det åskade väster om oss. Regnet fick mig att tänka på den gången vi gick runt Tjörnarpssjön i spöregn. Vi har även plockat svamp i närheten av Tjörnarp. Det kändes som ett självklart val för dagens utflykt.

Regn blev det inte mycket av. Desto mer sol. Vi hittade några kantareller, som fick bli en del av lunchen. Jag har njutit av regnvåt grönska.

Det blev lite drygt 11 000 steg. Steg, som var jobbiga att gå. Veckan som gått har jag upplevt att jag har varit konstigt andfådd. Igår tittade jag på min Fitbit-klocka och såg att min puls var 145 slag/minut. Jag hade visserligen varit på språng på jobbet - första våningen, tredje våningen, andra våningen, tredje våningen, första våningen och så upp på tredje igen - men det var ett förvånande högt värde.

Igår kväll var min puls konstant hög, först runt 100 slag/minut och efter mer än en timmes vila, hade den bara gått ner till 90. Jag tittade jag på mina pulsdata och såg att min vilopuls har stigit kraftigt under augusti månad, från runt 65 upp till 80. Jag har även gått ner 3 kg på knappt två veckor (det gör i och för sig inget).

Enligt min Fitbit så låg min puls under gårdagen på konditionsträning under nästan 1,5 timme och jag var i fettförbränningszonen i över 13 timmar ... och jag gjorde inget annat än var på jobbet.

Det är inte så konstigt, om pulsen bär sig åt så, att det blir jobbigt att gå i skogen. 

Nu ikväll, sedan vi kom hem, har jag legat på sängen och läst. Pulsen har gått ner till 70 slag/minut.

Fyra år

Det har gått fyra år sedan Jörgens och min första dejt i Häckeberga. Jag har fyllt på med ännu en berlock på mitt Pandora-armband. Den här gången blev det ett J.

Vi har ätit lunch tillsammans i Malmö. Jörgen har höjt en caesarsallad, som han ätit på Malmö central, till skyarna, så vi träffades där för vår lunch. Det var verkligen en synnerligen god caesarsallad. Mycket av den var det också. Jag orkade inte äta upp allt.

En andra semestervecka

Vår andra semestervecka tillsammans gick alldeles för fort men så är det väl nästan alltid. Idag är det sista dagen på sommarlovet. I morgon är det dags att börja jobba igen. Jag sitter här och funderar över vart sommarlovet tog vägen. Det både svischade förbi och känns oändligt, hur konstigt det än kan låta.

På måndagen i Jörgens andra semestervecka tog vi en tur med bilen i västra Skåne. Jörgen hade hittat fem platser i boken Gåtfulla Skåne som han tyckte att vi skulle besöka. Vi packade med oss gulaschsoppa att värma till lunch och for sedan mot Ljungbyhed. Under dagen besökte vi skogsråets grotta i Snuvehallar, Tevattenkällan (där vi inte såg några trollsländor), sliptrännorna i Gantofta, Raus kyrka och kyrkogård samt Örenäsgånggriften alldeles norr om Ålabodarna.

Det skånska landskapet är bedårande vackert under försommaren, när rapsen blommar. Det är nästan lika vackert i skördetid. Färgerna i landskapet är ljuvliga, varmt  gyllenbruna. Vi hade vackert väder med oss hela dagen även om det var lite kallt precis i början. När vi gick från bilen till Tevattenkällan fick vi en bonusupplevelse i form av ett gammalt gravfält.

På tisdagen åkte vi in till Malmö för att hämta varor, som jag hade beställt på Friluftsvaror. Vi passade också på att hälsa på hemma hos pappa och ta med honom ut på lunch. Det blev falafel på Triangeln.

På onsdagen slet Jörgen i sin trädgård och på kvällen var det fotboll. MFF spelade mot någon, var det möjligtvis IFK Göteborg? Jörgen såg matchen med kompisar i Malmö och kom sedan hem till mig i Lund.

Torsdagen tillbringade vi med E i Lund för att visa henne runt inför gymnasiestarten. Första stoppet var, så klart, skolan där hon ska gå och därifrån tog vi oss till Botaniska trädgården. Vi letade även upp Anonymouse andra installation i Lund, en skivaffär, och gick även till en thaibutik, vilket uppskattades av E.

På fredagen åkte vi in till stan för att köpa en födelsedagspresent. Jag hämtade beställda böcker på biblioteket och till min stora förvåning lärde jag mig att det inte kostar något att beställa böcker. Gissa om jag kommer att göra det fler gånger. På kvällen var vi på 65-årskalas i Landskrona. Jag fick möjlighet att prata stickning med en av de andra gästerna och känner mig nu redo att ta itu med mitt nästa stickprojekt - en kofta som ska steekas, vilket innebär att den stickas på rundstickor och sedan klipps det upp framtill, i ärmhålen och för halsringning. Att klippa i ett stickprojekt skrämmer livet ur mig men efter fredagens samtal känns det bättre igen.

På lördagen var det VARMT! Vi åkte ut i skogen med Dan, som är hemma på besök. Vi åkte till samma plats, där vi var med Irene, och satt i skogbacken och pratade i några timmar, åt lunch och flyttade på oss för att hålla oss i skuggan. 

Romansviten om Bricken

Förra året fick jag en kasse med böcker av pappa. Det var böcker, som fanns in dubblett i biblioteket, han har hand om där han bor. En av böckerna var Sågverksungen av Vibecke Olsson. Jag har läste böcker av Vibecke Olsson förut och de har varit bra. Så var även denna.

I våras laddade jag ner Biblio-appen för att kunna låna e-böcker från biblioteket. I början hade jag svårt att hitta något jag ville läsa men så sökte jag på Vibecke Olsson och hittade fortsättningen på romasviten om Bricken: Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret, Gödens färger och Som ett träd i skogen. Jag har under sommaren begärligt läst hela romansviten och den har fyllt mig med ungefär samma känsla, som när jag för trettio år sedan lästen Per-Anders Fogelströms romansvit om Stockholm.

Bricken-böckerna handlar om Bricken, som i den första boken är cirka tio år och det är 1870-tal. Hon bor med sina föräldrar vid ett sågverk, Svartvik, utanför Sundsvall. Bricken är enda barnet. De äldre syskonen har alla dött under missväxtår, när familjen bodde i närheten av Burträsk. Romasviten spänner över drygt fyrtio år och handlar om Brickens uppväxt och vuxenliv.

Det som främst gör att jag fastnat för böckerna är Vibecke Olssons berättarstil. Det är lättläst och det finns så mycket värme i berättelsen om arbetarlivet, som är allt annat än lätt. Återblickar, i form av minnen, återkommer gång på gång. Det är ett berättardrag som jag känner igen, dock inte lika frekvent, från en bok jag läste tidigare i somras - Kapten Nemos bibliotek av P-O Enquist.

Det som mest står ut är förhållandet mellan Bricken och hennes pappa. Det är fint och det finns så mycket omtänksamhet. De finns där för varandra genom allt som livet släpper i knät på dem. Det kändes varmt ända in i hjärtat att läsa.

För många år sedan läste jag Den skötsamme arbetaren av Ronny Ambjörnsson. Den handlade, har jag för mig, om sågverksarbeterare i Holmsund. Renlighet, nykterhet och bildning var viktiga inslag för många arbetare. De två första idealen genomsyrar Bricken-böckerna. Varje lördag städas det lilla, trångbodda hemmet, så att det luktar såpa på söndagen. Bricken är frikyrklig och nykterhet är en självklarhet för de frikyrkliga. Bildningsidealet finns inte med i romansviten men däremot får man följa framväxten av fackföreningsrörelsen.

När jag stängde den sista boken i sviten efter att ha läst den sista sidan. kände jag mig lite sorgsen att det var över, att det inte finns mer att läsa. Det är en magisk känsla, som är beviset på en fin läsupplevelse.

Foto med wow-faktor

I Skurup finns det ett ljusblått hus med fantastiska stockrosor utanför. Jag har några somrar i rad fotograferat stockrosorna. De blir extra vackra mot den ljusblå fasaden.

Förra året lyckades jag ta ett, enligt mig själv, fantastiskt foto på en humla, täckt av pollen, inne i en stockros.

Igår lyckades jag ta en lika enastående bild på ett bi (eller är det en geting?). Jag hade redan tagit ett foto och hade zoomat in med mobilkameran för att ta ett till, när insekten gjorde sig redo att lämna blomman. Av ren reflex tryckte jag på "knappen" på skärmen och höll på att smälla av, när jag såg fotot.

Semester tillsammans

Efter nästan en hel sommar då vi nästan inte har träffats alls, har Jörgen och jag två veckor tillsammans, bara vi två. Snart har den första veckan gått och vi har hunnit med en hel del.

I måndags kom Jörgen hem till mig och vi gjorde praktiska saker, som att rensa avloppet i köket, rengöra diskmaskinen, lackbetsa tröskeln i min hall samt ta loss översta lådan i köket för att sedan sätta tillbaka den igen. Lådan saknar baksida men vi konstaterade att det är inte något vi kan göra något åt nu utan det får vänta tills semestrar är över och någon i snickeriet på Jörgens jobb kanske kan göra en baksida till lådan.

I tisdags träffade vi Irene. Jag tycker att vi gjorde det på ett coronamedvetet sätt. Vi träffades på en parkeringsplats i Veberöd och körde i två bilar till platsen för vår utomhuslunch - Dörröds fälad. Som alltid var det underbart att träffa Irene och vi passade på att fira hennes födelsedag i efterskott (hon fyllde 50 för en dryg månad sedan) genom att bjuda på en trerättersmåltid. Det går att laga supergod mat på Trangia-kök, speciellt när man har en Jörgen med sig. Jag skulle steka potatis i rapsolja och lyckades stänka het olja på tre fingar (och även träffa Irene med en droppe eller två), vilket resulterade i en blåsa på ett finger. Tre timmar bara rusade förbi.

På onsdagen lämnade vi min bil på service och därefter körde vi mot Blekinge. Jörgen hade förslagit att vi skulle åka till viltparken Eriksberg, som ligger i närheten av Karlshamn. Där kan man åka på safari och titta på kronvilt, mufflonfår, davidshjort och vildsvin. Det var en mycket trevlig utflykt. Det finns flera möjligheter att övernatta i Eriksberg - hotell, glamping, Synvillan, ett torp - men först ska man vinna på Triss, tror jag, efter att ha tittat på hemsidan.

På väg hem från Blekinge, skulle vi hitta någonstans att tälta. En lärdom för framtiden är att sådana viktiga saker måste man bestämma i förväg. Det går inte att på måfå köra runt och leta tältplats. Det slutade med att vi tältade på samma plats som förra året. Det blåste småspik och regnet hängde i luften. Det blev ändå en fin upplevelse. Jörgen satt i tältöppningen och lagade middag till oss och regnet började inte falla förrän vi hade krupit ner i sovsäckarna. Det var mysigt att ligga i tältet och höra vinden mer eller mindre vråla utanför och regnet falla mot tältduken.

Vi har tältat natten till idag också men under helt andra förhållanden. Vi var i närheten av Raftarp (Snogeholms strövområde) och det har varit solsken och varmt. Vi kom dit tidigt i går eftermiddag och gick en promenad ... och konstaterade återigen att jag har noll lokalsinne. En anledning till att vi valde att åka till Raftarp är att jag ska dit på lägerskola, när läsåret börjar, och Jörgen skulle visa mig var det finns vindskydd. Efter promenaden, satte vi upp tältet en bit från tältplatsen vid Raftarp. Vi hade båda två huvudvärk, eftersom vi hade missat att ta med vatten på vår promenad. Vi var inte säkra på om vi hade tillräckligt med vatten med oss, så Jörgen körde till Blentarp för att handla mer att dricka medan jag stannade kvar vid tältet för att läsa.

Att vakna i morse var helt annorlunda jämfört med hur det var i torsdags morse. Då hördes bara vinden. Idag hörde jag korpar flera gånger. Jag hörde också ett trumpetande fågelläte. Det kan har varit tranor eller så var det gäss eller svanar.

Tälta är roligt. Det är underbart. Det är härligt. Jag trivs tillsammans med Jörgen. Vi är ett bra team ... även om han skämmer bort mig i hög grad men det klagar jag inte över. Förutom att det är roligt att tälta tillsammans med Jörgen, så får jag träning inför lägerskolan. Jag har inte bestämt mig för om jag ska chansa och sova i vindskydd eller om jag ska låna Jörgens tält. Jag kan i alla fall slå upp tältet och jag vet hur jag ska packa ihop det igen.

Ikväll är Jörgen på 50-årsfest. Det är en av hans kollegor, som fyller år. Jag kände att det var bäst att avstå. Det är ju knappt att jag träffar vänner på grund av corona och då känns det inte rätt att gå på fest med människor jag inte alls känner och umgås med. Medan jag väntar på att åka och hämta hem honom, uppdaterar jag bloggen samt tittar, med ett halvt öga, på Gilmore Girls på Netflix.