I våras laddade jag ner Biblio-appen för att kunna låna e-böcker från biblioteket. I början hade jag svårt att hitta något jag ville läsa men så sökte jag på Vibecke Olsson och hittade fortsättningen på romasviten om Bricken: Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret, Gödens färger och Som ett träd i skogen. Jag har under sommaren begärligt läst hela romansviten och den har fyllt mig med ungefär samma känsla, som när jag för trettio år sedan lästen Per-Anders Fogelströms romansvit om Stockholm.
Bricken-böckerna handlar om Bricken, som i den första boken är cirka tio år och det är 1870-tal. Hon bor med sina föräldrar vid ett sågverk, Svartvik, utanför Sundsvall. Bricken är enda barnet. De äldre syskonen har alla dött under missväxtår, när familjen bodde i närheten av Burträsk. Romasviten spänner över drygt fyrtio år och handlar om Brickens uppväxt och vuxenliv.
Det som främst gör att jag fastnat för böckerna är Vibecke Olssons berättarstil. Det är lättläst och det finns så mycket värme i berättelsen om arbetarlivet, som är allt annat än lätt. Återblickar, i form av minnen, återkommer gång på gång. Det är ett berättardrag som jag känner igen, dock inte lika frekvent, från en bok jag läste tidigare i somras - Kapten Nemos bibliotek av P-O Enquist.
Det som mest står ut är förhållandet mellan Bricken och hennes pappa. Det är fint och det finns så mycket omtänksamhet. De finns där för varandra genom allt som livet släpper i knät på dem. Det kändes varmt ända in i hjärtat att läsa.
För många år sedan läste jag Den skötsamme arbetaren av Ronny Ambjörnsson. Den handlade, har jag för mig, om sågverksarbeterare i Holmsund. Renlighet, nykterhet och bildning var viktiga inslag för många arbetare. De två första idealen genomsyrar Bricken-böckerna. Varje lördag städas det lilla, trångbodda hemmet, så att det luktar såpa på söndagen. Bricken är frikyrklig och nykterhet är en självklarhet för de frikyrkliga. Bildningsidealet finns inte med i romansviten men däremot får man följa framväxten av fackföreningsrörelsen.
När jag stängde den sista boken i sviten efter att ha läst den sista sidan. kände jag mig lite sorgsen att det var över, att det inte finns mer att läsa. Det är en magisk känsla, som är beviset på en fin läsupplevelse.
