Några minuter runt midnatt

Från min dagbok nu ikväll. Det var en märklig känsla, när mamma berättade det här. Jag blev helt knottrig på höger ansiktshalva. Och jag blev ologiskt arg på Ratsit, som har raderat bort min pappa.

Trådlösa hörlurar...

... finns det övehuvudtaget några fördelar med sådana?

De tycks funka lite när de själva känner för det. In med dem i öronen. Lyssna efter bekräftelsen connected. Då tror jag att de ska funka men det är ungefär fifty-fifty chans för det. Ibland är det ljud i en av dem. Ibland i ingen alls. Och ibland funkar de som tänkt.

Jag måste komma ihåg att ladda dem. Det kommer jag oftast ihåg men inte alltid. Då kan det hända att de lägger av mitt i ett samtal. Tacka vet jag hörlurar med "tråd". Då tar strömmen inte slut.

Om jag ska vara ärlig, så kan jag komma på en fördel med trådlösa hörlurar. De trasslar inte in sig i ratten i bilen. Men det är nog det enda goda med dem.

Att orka eller inte orka...

... det är frågan. Jag undrar titt som tätt hur mycket jag orkar. Är jag nära gränsen eller finns det marginaler kvar? Hur vet man?

Just nu är jag trött. Jag känner mig ledsen. Jag känner mig sticksig och det skaver överallt inombords. Allting går i 150 knyck. Det finns inte tid för reflektion. Helgerna, som är tänkta att användas till att hämta kraft inför en ny arbetsvecka, är över i ett nafs samtidigt som det känns som en oändlighet från det ögonblick jag kör från jobbet på fredag eftermiddag tills jag är tillbaka på måndag morgon. Det är en besynnerlig känsla. Tvätta, handla, jobba, hjälpa barnen med läxor, tömma pappas lägenhet, planera minnesstund ... att göra-listan tar aldrig slut.

Ett tecken på hur trött jag är att det känns som om hjärnan inte fungerar. Flera, flera gånger om dagen säger jag något helt annat än det jag tänkt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt till Oskar att han ska ställa in sin tallrik i mikron, när han dukar av efter middagen. Sådana små felsägningar, ett ord som byts ut mot ett annat, har blivit mycket vanliga. Ikväll inträffade något nytt, när jag skulle laga middag. Jag behövde 7 dl vetemjöl till fläskpannkakan. 1 dl vetemjöl väger 60 g. Jag kunde inte räkna ut hur mycket mjöl jag skulle väga upp utan måste be Gustav hjälpa mig.

Mitt blodtryck och min puls fortsätter sin mystiska dans. För några veckor sedan var vilopulsen nästan nere på 60 slag/minut med följden att blodtrycket sköt i höjden och blev för högt. Nu är blodtrycket utmärkt men i gengäld rusar pulsen iväg bara jag tänker på att röra på mig. Det gör att jag är andfådd ofta under dagen. Jag gissar att det bidrar till att jag känner mig trött. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget - pulsen eller blodtrycket. Jag vet bara att de följs åt, fast tvärtom.

Jag längtar efter att komma ut i skogen. Jag vill vandra i tjock mossa. Jag vill omslutas av grönska. Mossan på marken är fullt tillräcklig den här tiden på året. Den är så underbart grön. Grön i kubik. Grönt är skönt, sa jag till Gustav igår och det är dagens sanning!

De luddiga rekommendationernas ...

... och restriktionernas tid fortsätter. Från och med den 29 september ska vi mer eller mindre få gå tillbaka och leva som vanligt. Hurra! Men ... vänta nu, det gäller bara om man är vaccinerad. Är man inte vaccinerad ska man fortsätta hålla avstånd, undvika större evenemang, undvika trängsel med mera.

Min tolkning av detta är att jag bör fortsätta hålla avstånd och undvika platser med mycket folk, till exempel restauranger, biografer, konserter, fotbollsmatcher och så vidare. Jag vet ju inte om de andra, som är där, faktiskt är vaccinerade. De kan ju lika gärna tillhöra gruppen "äh, det har inte blivit av att jag vaccinerat mig" och "vad då, det är ju orättvist att jag inte får gå på konsert bara för att jag inte är vaccinerad". 

Gör om, gör rätt. Inför vaccinationspass! 

Tankar vid en mangel

Jag har arbetat mig igenom ett tvättberg, som har byggts upp de senaste tio dagarna. En del av tvätten har jag tagit med mig hemifrån pappa. Det är lakan från hans säng (vi bäddade rent till Torgil i den) och handdukar från hans badrum.

Eftersom pappa alltid manglar sina lakan, gör jag också det ... med hans lakan. Det är pappa, som har lärt mig att mangla, men jag kommer inte i närheten av att göra det lika bra som han gör det. Pappas tålamod med att släta ut varje liten rynka, varje vikt kant, ett sådant tålamod besitter inte jag. Det är förvisso mycket lättare att mangla pappas lakan än mina egna. Anledningen stavas K-V-A-L-I-T-E-T. Pappas lakan är av mycket bättre kvalitet än mina. De som har sytt dem vet vad trådrakt innebär.

Medan jag står vid mangeln tänker jag att pappa nog aldrig får möjlighet att sova i lakanen, som jag har manglat.

Sommarlov

Det känns nästan overkligt. Först rusar dagarna förbi på vårterminen och plötsligt är det bara 20 dagar kvar av terminen. Panik!!! Hur ska jag hinna med det som är kvar? Hur ska alla elever som har omprov att göra hinna skriva dem? När ska betygen vara inskrivna? Dagarna tickar på. Betygen registreras.

Plötsligt går allt i slow motion. Dagarna sniglar sig fram. Sommarlovet som är så nära är ändå så långt borta. Eleverna har sin sommaravslutning. Skolan avfolkas. Skrivbordet städas. Papper slängs eller stoppas i pärmar. Lunch kan intas i lugn och ro ... tillsammans med kollegor ... inte på skolan!

Och sedan kommer den. Den där sista dagen. Den nästan overkligt ouppnåeliga. Jag går ut från skolan och framför mig ligger sju-åtta veckor, som ska förvaltas väl, fyllas med lagom dos aktivitet och välbehövlig vila.

Systembolaget...

 ... är det tydligen värt att stå i lång kö till.

Igår, efter jobbet, åkte Jörgen och jag in till stan. Vi har vårt stamställe på fredagar även om det nu är långt mellan gångerna som vi är där. På Saluhallen ligger Alfredos Pasta och där serveras god lasagne, pasta och risotto.

När vi kom gående över Mårtenstorget mot Saluhallen, såg vi att det ringlade sig en kö runt hela byggnaden. Det var ju lite oroväckande att man vi kanske skulle behöva köa i en bra stund för att komma in på restaurangen.

Saluhallen har fyra ingångar. Det visade sig att för att komma in till restaurangerna ska man gå in från Botulfsplatsen. Där var det ingen kö. Igår trodde vi att den långa, långa kön var för dem som skulle till Saluhallens butiker, inklusive Systembolaget. Idag passerade vi igen och insåg att denna långa kö endast var för folk som skulle handla på Systemet!

Till saken hör att det igår eftermiddag var sju minusgrader (och det kändes som elva minus) och ändå tyckte så pass många människor att det var värt att stå ute i kylan för att få komma in på Systemet. Även på andra ställen i centrum trotsade människor kylan. Utanför en restaurang på Mårtenstorget var det fullt med folk som åt middag på uteserveringen.

Bunkrar folk jäst igen?

Det är kanelbullens dag. I vanlig covid-19-anda har jag handlat till mina föräldrar på förmiddagen. En dryg timmes jobb har det också blivit men det får räcka med det. Den här veckan har jag klockat mer än 48 timmars arbete. Det gör att jag har en ovan söndagskänsla. Jag känner mig ledig att göra vad jag vill. Visst tvättar jag men det går ju att göra annat samtidigt.

Åter till kanelbullens dag. Eftersom jag känner att jag har tid, tänkte jag faktiskt baka kanelbullar. En titt i kylskåpet visade att jag behövde köpa mjölk och rätt sorts (röd) jäst innan baket kunde inledas.

När jag kom till jästhyllan i affären, gapade den tom! Har folk börjat bunkra jäst igen, eftersom det hela tiden rapporteras i media att antalet bekräftat sjuka i covid-19 har börjat öka igen? I våras fanns det ingen jäst att uppbåda på flera veckor, kanske till och med en månad eller två. Jag glömde gå och titta på hyllorna med toalettpapper och pasta. Där var det också rensopat i våras.

Kanelbullar blir det emellertid ändå. Jag hade en blå jäst i kylskåpet och det går väl att baka kanelbullar på den också. Nu väntar jag på att bullarna ska jäsa så att jag kan sätta in dem i ugnen.

Ibland gör det inte alls...

... något att Oskar är motvalls. Han är väl medveten om att han är det. Jag tror till och med att han ibland är det "bara för att", inte för att han faktiskt tycker tvärt om.

Igår vaknade vi båda två tidigt. Jag klockan 2:54. Oskar vid 4:15. Strax före klockan sex kom han in till mig och kröp ner bredvid mig under täcket. Han hade frågor om hur det var, när Gustav och han föddes. Han funderar en hel del kring det faktum att det gör ont, när barn föds. Jag avslutade min del av samtalet med:

- När allt var över, hade jag den bästa presenten, att du och Gustav var här. Det är den bästa presenten jag kommer att få i mitt liv.

- Nej, invände Oskar, den bästa presenten du har fått är att du har föräldrar som har stått upp, som har gett dig mat och dricka så att du inte behövde svälta och att du har fått kläder.

Vad säger man efter det?

Jag har funderat en del på vad Oskar menar med "stått upp". Han sade inte "STÅTT upp", alltså med betoningen på "stått" utan han sa "stått UPP". Kanske menade han "ställt upp"? Oavsett så är det ingen tvekan vad andemeningen med hans kommentar var och den gick rakt in i hjärtat.

Corona och covid-19 så här långt

Det var den 24 januari jag nämnde det nya coronaviruset första gången i min dagbok.

I Kina sprider sig coronaviruset. I morse rapporterades att 900 insjuknat och 26 har avlidit, en markant ökning sedan igår.

Igår var 3046 personer i Sverige konstaterat smittade och 92 har avlidit.

Hela världen har blivit galen. Länder har stängt sina gränser, skolot och universitet. Det är utegångsförbud och folk får inte träffas alls. I Italien, Spanien, Storbritannien och USA dör hundratals, ibland så många som tusen, människor varje dygn. 

Sverige har ännu så länge inte vidtagit så hårda åtgärder. Gymnasieskolor och universitet har stängt men det pratas om att låta sistaårseleverna på gymnasiet få komma tillbaka till skolan. Från och med idag förbjuds sammankomster på fler än 50 personer. Resor avrådes, definitivt utrikes men även intikes. Äldre och andra i riskgrupp ska isolera sig.

Regeringen pumpar ut det ena krispaketetförslaget efter det andra. Karensdagen slopas. Sjukintyg vid sjukskrivning slopas. Försäkringskassan tar över ansvaret för sjuklön även de första 14 dagarna. Permitteringsregler. Slopade arbetsgivaravgifter. Och så vidare...

Igår och idag har jag handlat åt mamma och pappa, så att de inte behöver gå ut och handla.

På många sätt har jag hittills känt mig opåverkad av allt som händer. Att läsa om situationen i andra länder är surrealistiskt. På jobbet har antaley sjuka lärare och elever varit högt. Vi förbereder för distansundervisning för att vara redo, om/när det beslutet fattas. I fredags lärde jag mig att Saluhallen i Lund stänger redan klockan 18, vilket innebar att Jörgen och jag inte hann äta på Alfredos som vanligt. Vi köpte tortellini där och tog med den hem. Det var nästan öde på Saluhallen, både i butikerna och restaurangerna. Bussarna släpper inte på passagerare genom dörrarna längst fram.

På Facebook läste jag:

Till alla vaccinationsmotståndare:

- Vad tycker ni om demoversionen av en värld utan vaccinationer.

Det undrar jag också...

Tydlig otydlighet

... eller otydlig tydlighet. Otydligt är det i alla fall.

Jag gjorde en beställning från IKEA igår. Barnen ska få nya sängar och jag vill ha dem levererade på sportlovet. Jag har inget konto på IKEA men det går att göra beställningar ändå. Jag valde att betala via faktura från Klarna. Det var i alla fall in avsikt. Därför blev jag inte så lite konfunderad, när jag via epost fick ett kvitto från IKEA.

På kvittot stod det Vi har mottagit din betalning, tack! Nedanför stod det betalningsinformation och där angavs ett VISA-kortsnummer (endast de fyra sista siffrorna).

Jag tyckte att det var konstigt att mina kortuppgifter skulle finnas sparade, när jag inte ens har gjort något konto på IKEA. Dessutom brukar jag inte spara kortuppgifter på internet utan fyller alltid i dem, när de behövs. Jag hämtade min plånbok för att se vad det står på mitt VISA-kort.

Det visade sig att det inte är mitt VISA-kort det hänvisas till på kvittot. Idag ringde jag till IKEAs kundservice. Det var inte helt lätt att komma rätt. Jag ombads att beskriva vad mitt ärende gällde för att kopplas rätt. Jag är nog urusel på att göra en sådan beskrivning, eftersom de alternativ som telefonsvararen presenterade för mig inte alls passade. Ganska snart började jag ge nonsenssvar på frågorna och då kopplades jag snabbt vidare till en riktig människa att prata  med.

En mycket glad tjej förklarade med kvittrande röst att de där kortuppgifterna på kvittot behövde jag inte alls bry mig om. De visar att det är Klarna, som har hand om betalningen.

Varför skriver IKEA inte på kvittot att jag har valt att betala via Klarna? Varför gör IKEA inte tydligare vad meddelandet under Betalningsinformation faktiskt betyder? Jag ställde inte dessa frågor till den glada människan i kundservice. Jag tänker i stället att IKEA kan fortsätta få samtal om detta och därmed fortsätta att lägga tid på att förklara för andra som inte förstår.

Fast det kanske bara är jag som inte fattar...

Sliding doors

I filmen Sliding Doors från 1998 handlar om olika konsekvenser som följer på ett skeende. En av huvudrollerna spelas av Gwenyth Paltrow och i filmen ses hon springa för att hinna med ett tunnelbanetåg. Hur utvecklar sig hennes tillvaro, om hon hinner med tåget? Vad händer om hon missar det? Båda alternativen spelas upp i filmen, som jag inte har sett men som jag kom att tänka på i morse.

Då hade jag nämligen ett Sliding Door moment. Det var is på vindrutan, när jag och barnen skulle åka hemifrån. Det tog ett några minuter att skrapa bort den. Jag körde till Dalby och lämnade barnen vid skolan för att sedan fortsätta på väg 11 till Tomelilla.

Precis utanför Dalby var det stopp. Vägen var avspärrad på grund av en olycka. Den måste ha skett bara någon minut innan jag kom till platsen, eftersom det bara fanns tre eller fyra bilar mellan mig och olycksplatsen. Det dröjde cirka femton minuter innan brandkår, ambulans och så småningom polis kom till platsen. Jag blev stående i 1 h 45 min innan vägen öppnades igen.

När jag satt där, började jag fundera. Om det inte varit is på bilen idag, hade jag då hunnit passera platsen innan olyckan inträffade och därmed hunnit till jobbet i tid? Som det blev nu, missade jag dagens två första lektioner.

Konsekvensen av mitt Sliding Door moment blev inte lika ödesdigra som i filmen. Jag vill minnas att Gwenyth Paltrow får vetskap om sin makes otrohet, när hon hinner med tåget och kommer hem tidigare än beräknat. Vad som händer, när hon missar tåget, är jag inte lika säker på. Kanske träffar hon en man, spelad av John Hannah? Hannah är i vilket fall med i filmen och nu känner jag att jag vill se den. Månne finns den på Netflix...?

Oskar skriver om Bibeln

Förra hösten läste jag Barnens bibel för Oskar. Det tyckte han om och han tog sig även för att påbörja en egen version av den bibliska historien...

Jag sitter och går igenom och sorterar foton från förra året och hittade då dessa. 

Tyska och hemkunskap

Barnen har börjat skolan. Gustav har två nya ämnen på schemat - tyska och hemkunskap. Han har redan hunnit med första lektionen i båda ämnena.

Första lektionen i tyska var igår. Han kom hem och berättade att läraren hade presenterat sig på tyska och Gustav tyckte att han förstod det mesta. Han berättade för mig hur willkommen och wie uttalas. I nästa vecka kommer de att få sin första läxa.

På hemkunskapen hade de gjort fruktsallad. Den bestod av äpple, banan, vindruvor, nektarin och lite saft från en apelsin. Gustav äter i stort sett bara äpplen men på hemkunskapen slank även vindruvor och banan ner. Nektarinen hade han inte smakat på men han trodde nog att den hade nuddat vid den frukt han åt, så han hade nog fått i sig lite nektarinsmak i alla fall. Han berättade också hur uppgifter som att diska, torka, torka av bord och hyllor samt sopa golv hade fördelats. Gustav hade fått på sin lott att torka av bord och yllor. - Jag torkade av handtagen på skåpen också, sa han. Kan jag få honom att göra sånt hemma också, undrar jag...

Oskar simmar varje morgon i skolan. Igår var han lite besviken, eftersom de inte hade fått vara i simbassängen mer än en mycket kort stund. Idag var han desto nöjdare, eftersom tiden i vattnet var mycket längre.

Oskar och jag har varit ute och gått två kvällar i rad. Oskar har haft sin sparkcykel med. Ikväll föll han framstupa, när framhjulet tog tvärstopp mot en platta som stack upp ur trottoaren. Han fick knappt synliga skrubbsår på händer och knän men för ett ögonblick trodde jag att han hade brutit höger hand, eftersom han blev så ledsen. Det rörde sig nog mest om att han blev överraskad och rädd, när han ramlade. Han var mycket bestämd att vi skulle fortsätta vår promenad.

På väg hem sade han plötsligt:

- Mamma, vet du vad som är konstigt? Du ska snart fylla 49 men du ser bara ut som 20.

Den gullungen behöver glasögon men det var ju snällt sagt. Igår sa han att hela jorden skulle bli översvämmad av en jättevåg om jag hoppade i vattnet, så det skulle jag låta bli, tyckte han.

Att se sig själv

Jag läste boken Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdenfors.

- Det är väl inte svårt att se sig själv, säger Oskar och tittar på sina händer.

- Jag ser mig själv. Och jag ser mig själv där också, fortsätter han och pekar på sin spegelbild i tågfönstret.

Två bonusgäster och en hedersgäst

Barnen är här några bonusdagar. Deras pappa är bortrest över helgen. Med sig har de en hedergäst, hunden Leah, som är deras nya familjemedlem. Leah är tre år, en blandning mellan rottweiler och schäfer och hon är en omplaceringshund. Det är alltid härligt, när barnen är här lite extra, och den här gången passar det extra bra, eftersom mormor fyller år i morgon.

Leah är en trevlig och utmanande bekantskap. Hon är snäll. Hon är stark! Hon är lite ... osäker. Jag vet inte om det är rätt ord. Det gäller att vara uppmärksam, när man är ute med Leah, så att man ser hundar, katter, fåglar, cyklister, människor (speciellt män med skägg) ... allt som kan överraska henne och få henne att reagera.

Jag får jobba stenhårt, när jag är ute med henne. Hon är som sagt stark. Min vänstra handflata är nästan skinnflådd av att hålla hennes koppel. Jag känner i armar och höfter att de har fått jobba. Vi är nu inne på andra dagen och idag har hon gått mycket bättre i kopplet. Hon går nära mig och jag kan hålla kopplet slakt.

Barnen är en guldgruva av information, när det gäller Leah. De har varit med sin pappa på hundkurser och har lärt sig en massa saker där.

Jag är ganska säker på att jag inte är en hundmänniska. Jag tycker om hundar men jag är inte en bra hundägare. Skulle jag få för mig att skaffa hund (och det kommer jag inte att få för mig), skulle jag behöva gå ett flertal kurser för att ta mig an min hund på rätt sätt, lära mig hur jag tydligt ska kommunicera med min hund.

Morgon, sol och gravitation

- Varför är det så svårt att gå upp på morgonen? skrev jag till Jörgen på Messenger.

Svaret lät inte vänta på sig:

- Jordens dragningskraft är extremt kraftig, när solen står i öster.

Där har du förklaringen, om du liksom jag har undrat över detta. I det blixtsnabba svaret finns även en, av många, anledningar till varför jag älskar Jörgen. Jag gillar hur hans hjärna funkar, hur han kommer med snabba, kluriga, underfundiga, galna, härliga, tankeväckande kommentarer.

Jordens gravitation släppte efter lite i sitt grepp och jag kom upp ur sängen och ut i köket, där jag har bakat två omgångar frukostbullar.

The age of innocence

Oskar har varit hos en kompis och lekt idag. Redan strax efter klockan tio i förmiddags lämnade jag honom hemma hos L.

Vädret har varit strålande hela dagen. Solig och varmt, nästan 20 grader. Jag tog med mig Gustav till Dalby Söderskog för att gå en promenad, innan vi hämtade Oskar. Den här helgen fanns det fler vitsippor än förra helgen men de har ännu inte exploderat i vita mattor. Vi hörde bofink och hackspett.

När vi hade hämtat Oskar och var på väg hem frågade Gustav varför L har två mammor. Vi pratade om att människor tycker om olika. En del tycker om någon av motsatt kön, andra tycker om någon av samma kön.

Precis innan vi kom hem, sade Oskar:

- Vissa på skolan säger att man inte kan få barn utan att ha sex.

Jag berättade att det går att få barn genom konstgjord befruktning och berättade kort vad det är. Gustav flikade in att man också kan adoptera barn. Sedan avslutade jag med att säga att det vanligaste är att man har sex för att få barn.

- Men du och pappa hade inte sex, sade Oskar med bestämd röst och så var han tyst ett ögonblick och fortsatte, annars flyttar jag hemifrån.

10 000 steg om dagen

Det är lite mer än en månad sedan jag bestämde mig för att jag ska gå 10 000 steg om dagen. Om jag ska vara noggrann, så bestämde jag mig för att jag på månadsbasis ska ha ett snitt på 10 000 steg/dag.

Det börjar bli dags att summera mars månad. Dagens steg är inte redovisade än men jag kan redan nu säga att jag har nått mitt mål. Till och med igår har jag gått 321 161 steg den här månaden, vilket motsvarar ett snitt på 10 705 steg/dag. Det kommer att sjunka, eftersom dagens stegskörd inte är något att skryta med.

Det är skönt att ha nått målet men det känns tungt att räkneverket nollställs nu och jag måste göra om allt med start i morgon.

Skärmfritt - en succé

Jag har haft en tanke i bakhuvudet. Den har legat och mognat de senaste veckorna. Idag var det dags att gå från tanke till handling. När jag hämtade barnen på fritids, berättade jag för dem att från och med idag ska vi ha skärmfritt mellan kl 17 och kl 19. Den innebär ingen TV, ingen mobil, ingen dator.

Beslutet mottogs ganska väl, måste jag säga. Inga stora protester. Kanske en liten oro att det skulle bli tråkigt. Gustav kom själv på att han kunde använda tiden till att läsa på sina engelskaglosor till på fredag.

Så här efter den första dagen känns det riktigt bra. Det var inte lätt att ta sig igenom de där två timmarna. För min egen del pockade mobilen på uppmärksamhet i tanken lite då och då men låg undanlagd i sovrummet. Det märktes att vi alla hade koll på klockan med jämna mellanrum för att kolla hur lång tid det var kvar. Jag gissar att det beteendet kommer att avta i takt med att vi vänjer oss vid detta.

Jag kan undra varför jag inte har infört skärmfri tid tidigare. Det har varit en mycket trevlig kväll. När vi kom hem, lade sig Gustav på sin säng och läste en astronomibok medan Oskar hjälpte mig med middagen och dukade. Vid middagen satt vi och pratade. Ingen hade myror i brallorna för att skynda tillbaka till en väntande dator. Efter maten gjorde Oskar klart veckans läsläxa (inlämning i morgon) medan Gustav tränade på sina glosor. Oskar och jag spelade Mastermind. Plötsligt satt vi alla vid köksbordet med var sin bok. Gustav läste sina 30 minuter, som är daglig läsläxa, medan Oskar och jag nöjesläste.

När klockan slog 19, skyndade vi alla till var sin skärm. Gustav sitter vid datorn. Oskar tittar på Youtube på TVn. Jörgen timade att ringa, för att kolla att mitt byte av mobiloperatör har fungerat (det har det!), precis till kl 19. Och nu sitter jag här vid datorn och skriver.

Ska vi fortsätta med skärmfritt på vardagskvällar. Ja, absolut. Jag ska dessutom fundera på hur helgerna ska inlemmas i den nya vanan.