Födelsedagens finaste

På min födelsedag i fredags gjorde mamma något så fint, som värmde djupt in i själen. Hon publicerade detta på Facebook:

Minnesstund för pappa

För två dagar sedan hade vi minnesstunden för pappa. Den blå Paviljongen hos mamma blev platsen och vi beställde catering från Mezaya och tårtor från Ramklints. Jörgen och Jost gjorde en mastodontinsats i köket och det är jag dem evigt tacksam för.

Torgils och mina kusiner, utöver den närmaste familjen, kom resande från Karlstad, Linköping, olika delar av Småland samt Skåne och sammanstrålade i ett soligt och blåsigt Lund strax efter lunch. A, som pappa lärde känna på ett språkcafé i Malmö, kom också.

Det blev några fina och trevliga timmar tillsammans. Det är inte ofta vi träffas så här så vi behöver uppdatera varandra. I fredags delade vi också med oss av våra minnen av pappa, både i form av händelser och hur pappa var som människa.

Det var fint att höra att bilden av min pappa var så samstämmig. Han var en snäll, omtänksam och ödmjuk person. Han var noggrann, intresserad och påläst. Han hade i vissa lägen en busig glimt i sina bruna ögon. När han gjorde något, som han själv tyckte var galet eller dumt, sade han lugnt Jösses! Flera av mina kusiner lyfte fram att han var en filosof. Många av oss mindes hans envishet, när han bestämt sig för något, till exempel hur mycket han skulle gå varje dag (så länge hans ben och rygg tillät det).

När jag har plockat och rensat bland pappas saker, står en sak mycket klar ... och den kommer inte som en överraskning. Pappa gjorde ingenting halvdant. Om man bestämt sig för att göra något, så ska man göra det ordentligt. Det gällde inte bara handlingar utan även det materiella. Han har omgett sig av fina saker av god kvalitet och han har tagit mycket god hand om sina saker. Det är en egenskap jag beundrar!

Jag och min familj...

... författat av min bror, när han gick på lågstadiet.

Och så här såg författaren ut, när han gick på dagis:

Och så här såg min favorit fröken (med skägg) (men han verkar inte ha skägg...) ut. Han hette Jörgen:

Var är Lennart?

- Var är Lennart? undrar jag, när jag tittar på fotot av farmor, farfar och alla deras barn. Mellan dem sitter pappa, tror jag, men det visar sig att jag har fel.

Efter att ha räknat syskonskaran tre gånger och kommit fram till nio varje gång, alltså ett barn för lite, och efter att lika många gånger förgäves ha letat efter ett barn, som skulle kunna vara Lennart, kommer jag på lösningen.

- Det är Lennart som sitter mellan farmor och farfar. Pappa är inte född än.

Torgil och jag har varit i pappas lägenhet och tagit hem foton och dagböcker.

Några minuter runt midnatt

Från min dagbok nu ikväll. Det var en märklig känsla, när mamma berättade det här. Jag blev helt knottrig på höger ansiktshalva. Och jag blev ologiskt arg på Ratsit, som har raderat bort min pappa.

En 80-årsdag

Idag har Gustav och jag varit hos mormor och J för att fira J, som fyller 80 år i morgon.

Gustav och jag hade med oss ingredienser för att laga tacos. Mormor gjorde grönkålschips, som var mycket gott. J hade bakat en rasande god toscakaka.

Vad pratar barnen om?

Idag jobbade jag sent, vilket innebär att jag var på jobbet till klockan 17:30. Barnen tog bussen hem från skolan, lämnade skolväskorna hemma och gick sedan hem till mormor för att äta middag.

Vad pratade de om på vägen hem? Oskar skickade ett SMS om det:

Gustavs förklaring:

Vardagsmagi

Onsdag kväll. Blodpudding med bacon och lingonsylt till middag. Ett samtal om neutralisation av saltsyra med natriumhydroxid samt vilka atomer som ingår i natriumhydroxid.

Efter maten ska barnen göra sina läxor. Oskar har till uppgift att läsa ett kapitel i boken klassen läser tillsammans och därefter skriva en text om ett land, som han själv har hittat på. Kapitlet är redan läst, så han tar itu med sin text. Gustav tycker att Oskar ska ange invånarantalet i landet Phlox i geundpotensform och berättar för Oskar gur det ska se ut.

Gustav själv har läxa i tyska. Han tror i alla fall det men kan inte hitta något om det i varken Classroom eller Classroom-kalendern. Han bestämmer sig för att mejla sin lärare och fråga. Sidorna i tyskaboken, som han tror är läxa på något sätt, handlar om hur man kan presentera sig själv. Jag föreslår, lite på vinst och förlust, att Gustav ska skriva en presentstion om sig själv. Det nappar han på och skriver en text i ett Google-dokument och sedan delar han det med sin lärare.

I all sin enkelhet var det en mycket fin stund vi fick tillsammans, barnen och jag.

Andas djupa andetag

Det har varit en underbart solig och mild oktoberlördag. Jag undrar, när höstkylan slår klorna i oss. Igår morse var det inte alls varmt och enligt SMHI var det hösttemperatur ända ner i Skåne.

Jörgen och jag körde till Malmö efter frukost för att göra ännu ett pass i pappas lägenhet. Nu är de flesta skåp och lådor tömda, likaså klädkammaren och källarförrådet. Nästa helg ska jag se till att få med mig de saker jag har lagt undan till Torgil och så ska jag snygga till i lägenheten. Sedan är det dags att ta dit någon som kan värdera.

Vi fyllde Jörgens bil till bredden och körde till Gastelyckans återvinningsstation, dit vi kom strax innan stängning.

Efter det dagsverket hann vi med en tur till Dalby Norreskog. Det var alldeles ljuvligt att gå genom bok- och ekskogen och sedan komma ut i Dalby hage och stå i solen under en alldeles blå himmel. På avstånd såg vi en rovfågel sväva runt, först nära marken och sedan allt högre upp, på de termiska uppvindarna. Att stå tyst och stilla och följa fågelns cirkulerande stigning var rofullt energigivande.

Att orka eller inte orka...

... det är frågan. Jag undrar titt som tätt hur mycket jag orkar. Är jag nära gränsen eller finns det marginaler kvar? Hur vet man?

Just nu är jag trött. Jag känner mig ledsen. Jag känner mig sticksig och det skaver överallt inombords. Allting går i 150 knyck. Det finns inte tid för reflektion. Helgerna, som är tänkta att användas till att hämta kraft inför en ny arbetsvecka, är över i ett nafs samtidigt som det känns som en oändlighet från det ögonblick jag kör från jobbet på fredag eftermiddag tills jag är tillbaka på måndag morgon. Det är en besynnerlig känsla. Tvätta, handla, jobba, hjälpa barnen med läxor, tömma pappas lägenhet, planera minnesstund ... att göra-listan tar aldrig slut.

Ett tecken på hur trött jag är att det känns som om hjärnan inte fungerar. Flera, flera gånger om dagen säger jag något helt annat än det jag tänkt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt till Oskar att han ska ställa in sin tallrik i mikron, när han dukar av efter middagen. Sådana små felsägningar, ett ord som byts ut mot ett annat, har blivit mycket vanliga. Ikväll inträffade något nytt, när jag skulle laga middag. Jag behövde 7 dl vetemjöl till fläskpannkakan. 1 dl vetemjöl väger 60 g. Jag kunde inte räkna ut hur mycket mjöl jag skulle väga upp utan måste be Gustav hjälpa mig.

Mitt blodtryck och min puls fortsätter sin mystiska dans. För några veckor sedan var vilopulsen nästan nere på 60 slag/minut med följden att blodtrycket sköt i höjden och blev för högt. Nu är blodtrycket utmärkt men i gengäld rusar pulsen iväg bara jag tänker på att röra på mig. Det gör att jag är andfådd ofta under dagen. Jag gissar att det bidrar till att jag känner mig trött. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget - pulsen eller blodtrycket. Jag vet bara att de följs åt, fast tvärtom.

Jag längtar efter att komma ut i skogen. Jag vill vandra i tjock mossa. Jag vill omslutas av grönska. Mossan på marken är fullt tillräcklig den här tiden på året. Den är så underbart grön. Grön i kubik. Grönt är skönt, sa jag till Gustav igår och det är dagens sanning!

Konsten att använda en fåtölj

Elsa fyllde år idag och barnen och jag var där och firande henne. Gustav och Oskar tog verkligen chansen att ... ja, kanske inte sitta i men i alla fall använda Jörgens stora fåtölj.

Det finns ingen position som är omöjlig för dem, tycks det som.

Fredagkväll vid TVn

Det är fredag. Första arbetsveckan är avklarad. Gustav och jag har ätit middag. Jag har uppdaterat diverse kalendrar inför nästa vecka. Jag har varit ute på en promenad. Nu har jag landat i soffan framför TVn ... och jag kan helt själv bestämma vad jag vill titta på. Det låter ju bra, om det nu fanns något att titta på.

SVT1 erbjuder Pappas pengar, som är någon typ av komedi med bland annat Olof Wretling men inte ens han kan få mig att vilja titta på det. SVT2 visar Benny och Kulturhuset, TV3 Lyckoviken, TV4 Tilde och Kanal 5 Estonia - fyndet som förändrar allt.

Jag kommer fram till TV6, som visar Seinfeld och det är ju ett bra program men det är då jag kommer att tänka på Netflix och den nya säsongen av Atypical. Den får det bli. Ett avsnitt ska jag nog klara av att se innan ögonlocken faller ihop.

Tankar vid en mangel

Jag har arbetat mig igenom ett tvättberg, som har byggts upp de senaste tio dagarna. En del av tvätten har jag tagit med mig hemifrån pappa. Det är lakan från hans säng (vi bäddade rent till Torgil i den) och handdukar från hans badrum.

Eftersom pappa alltid manglar sina lakan, gör jag också det ... med hans lakan. Det är pappa, som har lärt mig att mangla, men jag kommer inte i närheten av att göra det lika bra som han gör det. Pappas tålamod med att släta ut varje liten rynka, varje vikt kant, ett sådant tålamod besitter inte jag. Det är förvisso mycket lättare att mangla pappas lakan än mina egna. Anledningen stavas K-V-A-L-I-T-E-T. Pappas lakan är av mycket bättre kvalitet än mina. De som har sytt dem vet vad trådrakt innebär.

Medan jag står vid mangeln tänker jag att pappa nog aldrig får möjlighet att sova i lakanen, som jag har manglat.

Midsommarafton i Fyledalen

Vi klarade oss nästan från regn under vår midsommarpicknick i Fyledalen. Några regndroppar kom det ungefär när vi var halvvägs genom måltiden. Då flyttade vi in under taket över den fasta grillplatser. Ett lite onödigt tilltag kanske, eftersom regndroppandet upphörde lika snabbt som det började.

Midsommaraftons eftermiddag blev en family affair - Jörgen och jag och alla våra barn.

Att vi skulle åka till Fyledalen var inte en självklarhet. Utflyktsmål i Lunds kommun var uteslutna, eftersom vi ville grilla och i Lunds kommun är det eldningsförbud. Vi var i Fyledalen för ett par månader sedan för att titta på vitsippor. Då stekte vi korv på Trangia-köken i bokskog. Det var en trevlig plats så vi bestämde oss för att åka dit igen. När vi kom dit, var det som att komma in i en grotta under bilarnas mörka, täta grönska, så vi körde till "den stora parkeringsplatsen" (jag kallar den så; den har säkert ett annat namn) i stället.

Mat är viktigt på midsommarafton. Den här gången blev det lite allt möjligt. Grillad entrecôte, grillad korv, stekt potatis, tzatziki, sallad... Oskar hade på önskelistan att jag skulle åka till Mormors bageri idag på morgonen. Det gjorde jag och åkte därifrån med kanelbullar, som visade sig vara gigantiska.

Efter maten gick vi Stenby rundan, så jag har nästan fått ihop dagens 10 000 steg. När jag skriver detta, har vi precis ätit middag hemma, och jag funderar på att ta en kort promenad innan det är dags att säga godnatt till den här dagen.

Gustav höll koll på fåglarna runt omkring oss ... och han lärde sig hur sädesärlan ser ut. Vi hörde korp, så det var en ny erfarenhet för Gustav. Nu återstår bara att han ska få se en korp också. Ett steg i taget...

När vi körde hem, tjoade Gustav till från baksätet. Han hade fått syn på en dovhjort ute på en åker till höger om vägen. Den hade en liten kalv med sig. Jag saktade in och stannade bilen. Dovhjortshinden gick över vägen. Det dröjde närmare en minut, innan kalven stack ut huvudet ur vegetationen i vägkanten. Sedan sprang den över vägen. När vi såg hinden skutta fram i åkern på vänster sida om vägen, körde vi sakta vidare.

Avsked...

... är ibland bara jättejobbiga men i det jobbiga finns även något fint. Kärlek. Omtanke. En relation som bär med sig många fina minnen.

Idag åkte Torgil tillbaka till Kalifornien och vi hoppas att han kommer hem igen till jul.

På tu man hand...

... med Gustav i Dalby Norreskog.

Tanken var att båda barnen skulle med på en skogstur idag. Det är soligt och varmt. Lunch ute stod på agendan. Oskar fick emellertid möjligheten att följa med en kompis till Dalby badet. Jag är inte den som gärna åker och badar, så om barnen kan göra det tillsammans med andra, tänker jag inte sätta käppar i hjulen.

Gustav och jag lämnade Oskar hos hans kompis och körde sedan vidare till Dalby Norreskog. Vi var där för några veckor sedan. Allting är, så klart, mycket mer utslaget. Träden ger ordentlig skugga, vilket var skönt idag.

Gustav tog täten och ledde oss ut i och tvärs över Dalby hage. Lärkorna drillade i den klarblå skyn. Vi pratade om stort och smått. Det är en ynnest att få ta del av sina barns tankar.

När vi kom tillbaka in i Norreskogen, hittade Gustav en död koltrast. Vi tror i alla fall att den var död men i så fall alldeles nyligen avliden. Den låg på mage med vingarna utbredda. Kanske var den inte alls död utan låg så för att vi skulle lämna den ifred, vilket vi också gjorde.

Chock!

Gustav är korthårig. Jag visste att barnen hade klippt sig, när de var hos sin pappa men jag trodde att Gustav bara hade klippt topparna. Så var det inte. Hårsvallet med de vackra lockarna är borta.

C-orden fortsätter att dominera

Corona och covid-19 dominerade 2020 och jag är övertygad om att de kommer att dominera även 2021. Att hålla reda på alla rekommendationer och restriktioner är lättare sagt än gjort. Tvätta händerna, håll avstånd samt stanna hemma när du är sjuk sitter numera i ryggmärgen men utöver det så fylls det på med nytt gång på gång.

Vaccinering är på gång. Enligt planen ska alla över 16 år i Sverige ha erbjudits vaccinering under årets första sex månader. Turordningen är bestämd och jag lär få vänta till maj-juni tänker jag.

Idag träder den nya pandemilagen i kraft. Butiker måste idag se till att begränsa antalet kunder, så att varje kund har tio kvadratmeter till sitt förfogande. Hur många kunder som får vara i en butik samtidigt måste anslås vid ingången. En del butiker har redan tillämpat detta under en tid. Igår måste jag stå i kö utanför Apoteket för att få komma in och sedan även innanför dörrarna för att kunna hämta ut min blodtrycksmedicin.

Jag brukar säga att jag på många sätt inte känner mig så begränsad av alla nya regler. En av medlemmarna i gamla Käringmaffian uttryckte det så bra på Twitter: Er karantän, min livsstil. Jag kan känna igen mig i det.

I morgon blir det dock en stor omställning. Vi går över till distansundervisning med våra elever. Gustav ska också ha distansundervisning. I första hand gäller det i två veckor och därefter får vi se hur det fortsätter - total distansundervisning eller kommer elever/klasser turas om att komma in till skolan. Det ska bli spännande att se hur det går. För en gångs skull känner jag att det ska bli intressant och roligt att få kasta sig in i något nytt. Det är en ovan känsla.

Att sticka tillsammans

Gustav har valt att ha textilslöjd på sina slöjdlektioner i år 7. Höstterminen har ägnats åt garn och de började med att tova ull och gick sedan över till stickning. Veckan före jul gick Gustavs skola över till distansundervisningen och stickningen kom hem. Jag var mycket nyfiken på att få se den.

Det är en mössa som stickas i slätstickning med rött garn. Lagom till stickningen kom hem var det dags att börja med minskningarna i mössans överdel. Att sticka ihop två maskor låter lättare än det är, i alla fall tills man har fått till tekniken. Gustav tappade en maska på det första minskningsvarvet och det upptäckte vi inte förran han hade stickat ett par varv till, så igår stickade jag baklänges och plockade upp den tappadde maskan.

Därefter satt Gustav och jag bredvid varandra i soffan och stickade på var sin röd mössa. (Oskar har önskat sig en röd mössa, så jag gör en sådan till honom.) Medan vi stickade tittade vi på ett norskt program om lodjur på TV. Det var en helt magisk stund vi hade tillsammans med våra stickningar.

Undrar just om jag kan få Gustav att vilja fortsätta sticka, bara för att det är så avslappnande och roligt...

Svara på SMS...

... eller Oskar vet hur en slipsten ska dras.

Idag körde Jörgen och jag till Fulltofta för att få vara ute och andas frisk luft, röra på oss, njuta av att vara omgivna av natur. Vid 12:30 plingade det i min telefon några gånger och jag såg att det var Oskar som skickade SMS.

Jag har vid tidigare tillfällen noterat att när barn (mina och andras) skickar SMS så förväntar de sig svar OMEDELBART. Jag har även noterat att jag inte kan förvänta mig detsamma, när jag skickar SMS till mina barn. Det tycks inte andra vuxna i mina närhet heller kunna förvänta sig av sina barn.

Jag besvarade Oskars meddelande och det kom snabbt ett svar med flera frågor.

Jag kunde inte hålla mig utan frågade Oskar om ett förtydligande.

Oskar hade några fler krav på svarets utformande men jag hann skriva mitt svar, innan jag läste hans nya SMS.

Oskar kunde såklart inte acceptera att jag inte hade följt riktlinjerna så det var bara att göra om och göra rätt.

Nu blev Oskar nöjd och jag trodde att vi var klara...

... men ack så fel jag hade. Dessutom dröjde mitt svar. En hel minut! Jag skyndade att intressera mig för Oskars göranden.

Han svarade omedelbart och följde den föreskrivna dispositionen. Därefter avslutade vi vår SMS-konversation och jag kunde flytta tillbaka fokus till skogspromenaden.