Vattenfundering inför tältning

När forskarna letar efter förutsättningar för liv på andra planeter, letar de bland annat efter vatten. Hur viktigt vatten är, inte bara för överlevnaden utan även för välbefinnandet, blir påtagligt i situationer, när tillgången på vatten är begränsad. Efter stormen Gudrun i januari 2005 var vi utan el, och därmed även vatten, i fem dygn. Att vara utan el var inte roligt men definitivt överkomligt. Att vara utan vatten var riktigt besvärligt. Det blev påtagligt hur ofta vatten behövs i vardagen och vilken planering som krävs, när vattnet inte kommer ur kranen som det brukar.

I tisdags var det dags för Jörgen att kvittera ut sin födelsedagspresent från förra året - att tälta en natt tillsammans med mig. Den del av packningen vi diskuterade mest var hur mycket vatten och annan dryck vi skulle ha med oss ut. Sommarvärmen hade slagit till igen, så vi visste att det skulle gå åt vätska, men vi ville inte bära med oss onödigt mycket. Vi kom till ett beslut men omvärderade det sedan och ökade på volymen vatten. Det resulterade i att vi hade med oss 3,5 liter vatten och 1,2 liter tranbärssaft. Jo, två flaskor öl fick också följa med.

Det var lite av en chock att känna hur mycket ryggsäcken faktiskt vägde, när jag bar ut den till bilen. Att bära den på ryggen var desto lättare i så motto att den inte kändes tung ... men mina ben och höfter kände av den extra vikten, de kände av den rejält. Solen och värmen var dessutom skoningslösa. Svetten flödade.

Jörgen parkerade bilen inte långt från Häckeberga slott och tog sedan täten på en cirka fyra kilometers vandring till Kullatorpet. Där stannade vi och vilade en stund, innan vi gick de sista 5-10 minuterna till den plats, där vi bestämt att vi skulle slå upp tältet. Det tog vi itu med nästan genast vi var på plats, vilket vi i efterhand funderar på var ett misstag. Tältet stod i solen och det blev varmt inne i det även om det fick stå öppet i båda ändar.

När tältet var på plats, tog vi (i ärlighetens namn mest Jörgen) itu med middagen. Jörgen stekte entrecote och halluomi samt kokte ris. Halvvägs genom matlagningen frågade vi oss varför vi inte hade gått tillbaka till Kullatorpet för att laga middagen. Att sitta på marken tycker våra kroppar inte om. Vid Kullatorpet fanns det bänkar och bord. Nåväl, nu satt vi där vi satt. Middagen blev färdig och vi avnjöt den och var sin öl i kvällssolen, sittandes under en bok.

Efter middagen gick vi ner till Kullatorpet och satt och njöt av skugga och aningen svalare temperatur. Tillbaka vid tältet, strax före klockan 21, kände vi att de var drägligt att krypa in i tältet. Tanken var att vi skulle ligga och vila en stund, vänta in mörkret för att gå ut och titta på stjärnhimlen. Så blev det dock inte. Jag somnade i stället.

Att sova i tält var helt okej. Jag hade gärna tvättat av mig det värsta klibbet innan jag la mig men det ville vi inte använda vatten till. Jag vaknade till och från under natten och hade svårt att avgöra om jag frös eller om jag var obekväm av att känna mig klibbig efter det ymninga svettandet under dagen. Lite hårt var underlaget trots det uppblåsbara liggunderlaget. På det hela taget sov jag emellertid gott. Strax före klockan fem på morgonen var det ett fågelläte som väckte mig. Det var förvånansvärt tyst ute, både på kvällen och på morgonen. Jörgen berättade att vid fyratiden hade det varit ganska mycket fågelkvitter men det hade tystnat när jag vaknade. Jag somnade om och sov fram till klockan sju.

Vi gick en promenad på morgonen och därefter packade vi ihop tältet samt packade ryggsäckarna. Visa av erfarenhet gick vi till Kullatorpet för att göra frukost. Det blev smörgåsar med stekt ägg, lite korv och till det varm choklad. Jörgen valde en annan väg tillbaka till bilen och det blev en varm vandring. Vi såg en snok. Den var svart med tydliga gula fläckar vid huvudet. Den var uppskattningsvis runt metern lång och slingrade snabbt iväg, när vi kom gående. Det var, så småningom, mycket skönt att få sätta sig i bilen och känna svalkan från ACn.

Kan jag tänka mig att tälta igen? Ja, absolut kan jag det. Jag skulle dock hellre göra det med bil, typ bilsemester men i stället för hotellrum så tältar man. Då behöver man inte bära så mycket, vilket är positivt. Ännu bättre är att man kan proviantera, fylla på med mat och vatten efterhand. Man kan till och med ta med något att sitta på, vilket kroppen och framförallt ryggen skulle uppskatta.

Någon har legat i min soffa

Det är en massa hundhår i min soffa. Leah måste ha hoppat upp och lagt sig där under natten. Dagtid gör hon inga ansatser att hoppa upp i vare sig soffa eller sängar.

Vi har varit ute på en morgonpromenad. Det har regnat under natten. Himlen är fortfarande gråvit med små gluggar av blott. Solljuset silar sig igenom det tunna molntäcket. Borta är de gula rapsfälten och gröna sädesfälten från försommaren. Allt är överblommat och mognat, redo för skörd, och landskapet bjuder på en ny sorts skönhet.

Leah och jag gick först en promenad och sedan stannade vi till i rastgården en stund. Leah fick sitta, stanna kvar och komma på inkallning. Det gör hon bra, förutom att hon inte sätter sig på min vänstra sida, när hon kommer på inkallning. Jag fick henne även att gå i zick-zack mellan mina ben. Det tycke hon var en besynnerlig övning men hon stod ut med mina påhitt och gjorde till slut ganska bra ifrån sig.

Hemma igen bytte jag hennes vatten och hon fick dagens första matranson. Nu ligger hon utspilld på köksgolvet och sover.

En julivecka

Sommarlovet började konstigt. Jag kan inte sätta fingret på vad som varit knas. Det har känts som att det har varit många måsten. Dödsfall i släkten. Tråkigt hälsobesked i familjen. Jag har haft svårt att slappna av och komma till ro. Visst har det varit skönt och roligt med sommarlov. Barnen och jag var med Jörgen, E och K på Zoo i Köpenhamn en dag. Jörgen och jag gjorde en lång vandring Blentarp - Sövde - Snogeholm och tillbaka på midsommarafton. Det har varit fler aktiviteter på agendan men det känns som om jag har glömt det mesta.

Den här veckan har det dock känts som om jag har kunnat omfamna sommarlovet ordentligt. Det har varit en rolig vecka.

I måndags träffade jag Irene. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet men kände inte varandra särskiilt väl då. Tack vare Facebook har vi blivit vänner på senare år. Vi tillbringade dagen tillsammans i Lund. Det började med en promenad till Botan och på vägen lyckades vi hitta några små gränder med underbara hus och ljuvliga stockrosor i långa rader. Det visade sig att Irene och jag båda tycker om stockrosor (och även dahlior skulle det visa sig senare ... vi tycker helt enkelt om vackra blommor) och att fotografera dem. Efter lunch i Botan och en titt i växthusen, hittade vi fler blommor att fotografera. Glass på Glasskulturen hann vi också med, innan vi åkte hem till mig, där Jörgen gjorde oss sällskap till middagen. Kvällen gick i ett flygande fläng med trevliga och intressanta samtal.

Måndagen förde även med sig ett samtal från en vän och kurskamrat från Skogistiden. Det gjorde mig mycket glad att återuppta kontakten igen.

Dagen efter hade Jörgen och jag inte några färdiga planer. Jag föreslog att vi skulle åka till Helsingör. Det var soligt och varmt och även lite blåsigt. Det blev smörrebröd och en öl till lunch och därefter ett besök på Kronborgs slott. Ingen av oss hade varit där förut. När vi kom tillbaka till Lund på kvällen, köpte vi falafel. De var ett misstag. Den var inte god. Inte alls god! Det måste ha varit ett olycksfall i arbetet. Det är alltid långa köer till det falafelstället och det kan inte vara så att folk gillar falafel som inte smakar någonting alls.

I onsdags gav vi oss ut för att köpa prylar som behövs inför vår tältnatt nästa vecka. Jag ska erkänna att jag faktiskt ser fram emot det.

En sommar med avsked

I början av juni gick barnens farmor bort. Gustav och Oskar var tillsammans med sin pappa och hälsade på farmor vid några tillfällen under våren. De var även där den helgen, när farmor avled. Oskar följde med sin pappa till sjukhuset och lade Teddy på farmor, så att det såg ut som att Teddy kramade farmor.

Veckan efter midsommar var det begravning i Jönköping. Barnen och jag åkte dit tillsammans med M, som deras pappa har en relation med. M är jättetrevlig och jättehärlig och det är fint att barnen får ha henne i sina liv. De tycker båda två mycket om henne. M och jag hade massor att prata om både på dit- och hemvägen.

Begravningen hölls i Barnarps kyrka och det var en fin ceremoni, ett fint avsked. När den var över, gick Oskar och hans pappa fram till kistan igen och stod där och höll om varandra. Gustav var märkbart berörd, när vi kom ut från kyrkan, och Oskar grät. Efter kyrkan åkte vi till Taberg för att äta middag.

På hemvägen rörde sig Ms och mitt samtal i en riktning, som fick mig att nämna att jag sjöng i Malmö musikskolas flickkör under flera år. M frågade vad min körledare hette. När jag nämnde det, sade M att det är hennes mamma. Ibland blir världen mycket liten.

I mitten av juni gick pappas svåger, Stig, bort. Stig och Majbritt (pappas syster) har jag många minnen av. Båda två var enormt allmänbildade och vi har pratat mycket om allt mellan himmel och jord. Ett av mina finaste och starkaste minnen av Majbritt är från sommaren 1978. Det var i Frinnaryd, där pappa och hans syskon samlats för att avveckla farfars hem efter hans bortgång. Majbritt och jag gick en liten promenad tillsammans. Vi pratade och Majbritt flätade mitt hår och band ihop flätorna med gräs. Omtanke och värme är också två ord som jag förknippar med Majbritt och Stig. På senare år har pappa och Stig gjort saker tillsammans. För några år sedan var Stig i Malmö och Gustav och Oskar fick träffa honom. Stig fullkomligt trollband dem i samtal.

I början av juli gick en annan av pappas svågrar, Bertil, bort. Bertil var gift med pappas syster Sylvia. Mina minnen av Bertil är från min barndom. Jag minns hans irländska setter, som jag glömt namnet på. Jag minns huset han och familjen bodde i i Lidköping. När jag gjorde min praktik på naturbruksgymnasiet i Ryssby, var Bertils kusin min handledare.

Mamma kommenterade det här inlägget så här:
Hunden hette Lester. Han blev riktigt konsternerade den gången vi, hela familjen, stannade med bilen utanför deras hus, plockade fram en nyckel och gick in i huset. Vi blev bevakade! Sylvia sa när [hon] kom hem: nämen Lester, jag sa ju att det skulle komma gäster.

Forskningsobjekt

Under 90-talet var pappa med i en forskningsstudie, som heter Malmö Kost och Cancer. I våras fick jag ett brev från SUS i Malmö. De sökte barn och barnbarn till deltagare i Malmö Kost och Cancer för en studie, som heter Malmö Offspring Study. Det lät intressant, så jag anmälde mig till det.

De två första dagarna i juli var jag på SUS i Malmö för provtagningar. Den första dagen skulle jag komma dit fastande. Jag fick lämna blod till en mängd prover. Jag fick information om hur jag skulle fylla i en kostdagbok de kommande fyra dagarna. Under det kommande dygnet skulle även EKG och blodtryck mätas, så jag kopplades till mätinstrument. Gustav tyckte att det såg ut som om jag hade en bomb på mig, när jag kom hem. Till dag två skulle jag dessutom ha med mig all natturin samt avföringsprover.

Blodtrycket mättes två gånger i timmen och då förväntades jag stanna upp och vara stilla medan mätningen gjordes. Jag trodde att det skulle vara omöjligt att sova, när blodtrycksmanschetten tryckte om armen. Det visade sig att det gick att sova. Jag fick nog åtminstone fem timmars sammanhängande sömn den natten.

Dag två gjordes en massa mätningar och undersökningar. Ultraljud på hjärtat. Någon typ av undersökning av blodkärl i halsen (med ultraljud, tror jag). Aortans elasticitet mättes liksom hur flödet i vänster pekfinger påverkades av syrebrist. Jag fick även göra kognitiva minnestester.

Mina provresultat visar att det mesta är normalt. Mitt genomsnittsblodtryck under 24 timmar var 114/72 och det kan jag sannerligen inte klaga på. Nu har det blivit rätt med medicinen. De värden som behöver kontrolleras igen inom 6-12 månader är kolesterolvärdet, LDL-kol onda samt kreatininvärdet.

Jag blev tillfrågad om jag vill delta i en annan studie. Den heter BioFinder och handlar om alzheimers. Jag ska i så fall ingå i en frisk referensgrupp. Jag tackade ja till det och den första undersökningen är i september. Förhoppningsvis är min hjärna tillräckligt frisk för att kunna delta.

Två bonusgäster och en hedersgäst

Barnen är här några bonusdagar. Deras pappa är bortrest över helgen. Med sig har de en hedergäst, hunden Leah, som är deras nya familjemedlem. Leah är tre år, en blandning mellan rottweiler och schäfer och hon är en omplaceringshund. Det är alltid härligt, när barnen är här lite extra, och den här gången passar det extra bra, eftersom mormor fyller år i morgon.

Leah är en trevlig och utmanande bekantskap. Hon är snäll. Hon är stark! Hon är lite ... osäker. Jag vet inte om det är rätt ord. Det gäller att vara uppmärksam, när man är ute med Leah, så att man ser hundar, katter, fåglar, cyklister, människor (speciellt män med skägg) ... allt som kan överraska henne och få henne att reagera.

Jag får jobba stenhårt, när jag är ute med henne. Hon är som sagt stark. Min vänstra handflata är nästan skinnflådd av att hålla hennes koppel. Jag känner i armar och höfter att de har fått jobba. Vi är nu inne på andra dagen och idag har hon gått mycket bättre i kopplet. Hon går nära mig och jag kan hålla kopplet slakt.

Barnen är en guldgruva av information, när det gäller Leah. De har varit med sin pappa på hundkurser och har lärt sig en massa saker där.

Jag är ganska säker på att jag inte är en hundmänniska. Jag tycker om hundar men jag är inte en bra hundägare. Skulle jag få för mig att skaffa hund (och det kommer jag inte att få för mig), skulle jag behöva gå ett flertal kurser för att ta mig an min hund på rätt sätt, lära mig hur jag tydligt ska kommunicera med min hund.

Han växer ifrån mig...

... och då menar jag inte bara på höjden. Gustav står mer och mer på egna ben. Innan jag vet ordet av, klarar han sig helt själv. Idag tog han ännu ett steg mot självständighet.

Igår frågade Gustav, om han kunde få leka med sin kompis, N, som idag. Tidigare i somras skulle han åka buss på egen hand till N i Dalby men då var bussen så full att han inte kom med. Nu gavs en ny chans. Vi tittade på tider och kom fram till att Gustav skulle ta stadsbussen klockan 9:53 idag för att byta till regionbussen mot Dalby på Jupitergatan.

När planerna gjordes upp igår, var tanken att jag skulle hämta Gustav med bil. I morse började Gustav emellertid att prata om att åka buss hem också. Jag gjorde några skärdumpar från Skånetrafikens app och skickade dem till honom som SMS. På så sätt kunde han själv välja, när han skulle åka hem.

Jag fick ett SMS från honom, när han hade gått av bussen i Dalby. Några timmar senare meddelade han att han skulle åka hem igen. Senare berättade han hur han hade ställt ett alarm på mobilen för att komma iväg till busstationen i tid.

När det var dags att byta buss på hemvägen, missade han precis bussen. Eftersom de går var tionde minut, var det inga problem. Han SMSade mig för att fråga, när nästa buss skulle gå. Vi konverserade medan han väntade på bussen. Jag insåg att han inte förstod hur man läser stadsbussens tidtabell. Gustav tog ett foto och skickade till mig, så att jag kunde förklara.

Det märktes att han tyckte att dagens erfarenhet kändes bra. Det gick nästan att se hur han hade växt inombord. Han hade mycket att berätta om sin första bussresa och sade att i fortsättningen kan han ta sig till N själv.