söndag 24 april 2016

Barnkalas i Skånes djurpark

Ibland har man fantastisk tur med vädret. Prognosen för dagen löd regnskurar och 6-7 grader varmt. Inte det man vill höra, när man ska tillbringa dagen i Skånes djurpark. Jag hade förväntat mig regn redan när jag vaknade men då sken solen. Den sken fortfarande, när Oskar och jag gav oss hemifrån strax efter klockan 10. Några minuters snöfall och några minuters duggregn bjöds vi på men i övrigt var det växlande molnighet, solsken och hyfsad temperatur.

En av Oskars kompisar i förskolan hade sitt kalas i Skånes djurpark och vilket kalas det var. Fyra timmar i djurparken, lunch uppe på Björnberget, ponnyridning och så såg vi när björnarna, lodjuren, mårdhundarna, tvättbjörnarna och älgarna matades och det hela avslutades med godispåsar.

Ett av lodjuren var på dåligt humör alternativt lekhumör och gjorde utfall mot rutan genom vilken några av barnen tittade på djuren. Det var lite läskigt, tyckte flera av dem.

Oskar hade roligt med sina kompisar och med deras föräldrar. När det var dags för ponnyridning, ville varken Oskar eller födelsedagsbarnet rida på hästarna ... men väl på födelsedagsbarnets pappas axlar.

När älgarna skulle matas, fick även vi besökare hjälpa till. Det bjöds på äpplen som älgarna åt ur handen. Det gick även att klappa älgarna. Oskar klappade älgkon Hedda, som snart ska kalva, och han sade att hon kändes mjuk. Hedda är åtta år gammal och jag undrar om jag inte har sett henne som kalv.

Oftast besöker jag Skånes djurpark sommartid och då oftast soliga, varma dagar. Då är det ofta svårt att se djuren, eftersom de ligger och sover eller så har de lagt sig i skydd från solen. Idag var det tydligen perfekt djurskådarväder, eftersom de flesta djur tycktes vara ute. Järven och rödrävarna visade upp sig. Jag undrar om uttrarna också var ute och rörde på sig. Deras inhägnad gick vi tyvärr inte förbi.

Oskar och jag är nöjda med vår söndag och nu återstår för mig att fundera på om jag ska skaffa oss årskort till djurparken eller inte.

fredag 22 april 2016

Ett sportminne

Fredagskvällar har blivit liktydigt med Let's Dance på TV4. I år är längdskidåkaren Thomas Wassberg en av deltagarna. Han dansar inte lika bra som han åkte skidor. Som skidåkare var han suverän.

Ett av mina största och käraste sportminnen är när Wassberg med pytteliten marginal (0,01 sekunder) besegrade finländaren Mieto i 15-kilometersloppet i OS 1980. Ärligt talat är det inte Wassbergs insats jag minns mest utan min pappas reaktion.

Vi satt och tittade på loppet och det stod klart att det skulle bli mycket jämnt mellan Mieto och Wassberg. Pappa hade en liten miniräknare, som också hade klocka och tidtagarur. Denna miniräknare brukade han ha nära till hands och den här dagen kom den till användning. Pappa klockade Mieto på upploppet. När Wassberg kom åkande, hade pappa tider att gå på och plötsligt for han upp med tidtagaren i högsta hugg och nästan skrek: Han kommer att klara det!

Och det gjorde Wassberg. Han vann guldmedaljen.

torsdag 21 april 2016

Att ta i hand...

... eller att inte ta i hand, det har varit frågan de senaste dagarna.

Ett av våra riksdagspartier har varit i blåsväder, sedan dess valberedning föreslagit en person att väljas in i partistyrelsen, en person som inte vill ta kvinnor i hand, när han hälsar på dem. Valberedningen visste om detta. Partiets talespersoner visste om detta. Ingen tänkte tanken att detta kanske inte är en lämplig person att ha i ledande ställning inom partiet, speciellt inte när partiet säger sig ha en feministisk agenda. I efterhand har partiets ena talesperson sagt att han inte förstått att kvinnor kan uppfatta det som kränkande att någon vägrar att ta dem i hand.

Diskussionen i media efteråt har handlat om huruvida man måste skaka hand, när man hälsar på någon, om man ska vara politiker i Sverige.

Måste man verkligen ta i hand, när man hälsar på någon? Så gör vi i Sverige och det anses ohövligt att inte ta en utsträckt hand. Men det finns andra sätt att hälsa på. Kramar. Kindpussar. Att sträcka fram armarna med handflatorna uppåt samtidigt som man bugar. Att föra ihop handflatorna samtidigt som man bugar.

Problemet i det här fallet är att den aktuelle politikern inte vill skaka hand med kvinnor. Män skakar han hand med. Alltså gör han en skillnad mellan män och kvinnor. Det går inte hem i vårt samhälle, som byggs på jämställdhet mellan könen.

Hade den här politikern hälsat likadant på kvinnor och män, alltså inte gjort någon skillnad på grund av kön, kan jag inte se något problem med att han faktiskt inte tar i hand. Det finns andra sätt att hälsa på. Det viktiga är att det tydligt syns att det är en hälsning och att det inte görs skillnad på om det är en man eller en kvinna man hälsar på.

Å andra sidan... Jag gör skillnad mellan olika personer, när jag hälsar på dem. Min åtskillnad är förvisso inte baserad på kön utan på hur väl jag känner personen. Familj, släkt, (nära) vänner och ibland kollegor kramar jag, när vi träffas, medan andra får ett handslag som hälsning. Är det försvarbart att göra så?

Och så läser jag i DN att det är ett lagbrott, från arbetsgivarens sida, att inte ge ett jobb till någon med motiveringen att vederbörande inte tar i hand. Religionsfriheten i Sverige innebär att ingen får diskrimineras eller missgynnas på grund av sin tro.

Jag har själv varit med om att en man inte skakat hand med mig för att jag var kvinna. Det var en konstruerad situation. Mannen spelade en roll, som bland annat gick ut på att han gjorde skillnad på män och kvinnor och ansåg att kvinnor inte hörde hemma i det som i hans ögon var manliga domäner. Trots att jag visste att han spelade en roll, så studsade jag till, när han demonstrativt avstod från att skaka min hand och sedan skakade hand med varenda man i sällskapet.

onsdag 20 april 2016

Återbäring

Idag var det roligt att öppna posten. Jag fick återbäring från mitt försäkringsbolag och det är ju trevligt att få ett tillskott i kassan. Pengarna kommer att sättas in på ett av mina konton nu i dagarna och först tänkte jag inte så mycket på det.

Men så började jag fundera. Det här är pengar, som jag inte hade en aning om att de skulle trilla in. Det finns inte direkt något "hål att stoppa dem i". Kanske är det här ett gyllene tillfälle att unna mig själv något...?

Jag har under de senaste månaderna nästan dreglat över bilder på skor, som säljs i en affär som heter Pigga Peggy och som finns här i Lund. Det är lite speciella skor. De syns! Och de är i en stil som jag älskar.

Så kanske blir det så att jag tar mig en tur till Pigga Peggy för att se om jag kan lyckas bestämma mig för ett par skor (det känns som en omöjlig uppgift). Om det lyckas mig, då kommer jag att spendera min återbäring där.

Årets första...

... doft av nyklippt gräs upplevde jag på väg hem från bussen. Solsken, blå himmel, träd som försiktigt börjar att grönska. Häggens blomklasar sträcker på sig. Några varma dagar, kanske en vecka, så kommer de att slå ut i blom och då finns det fler härliga dofter att njuta av.

onsdag 6 april 2016

SJ, SJ, gamle vän...

I sommar ska jag åka till Vadstena med min pappa och barnen. Redan från början, när planerna började ta form för ett halvår sedan, var det självklart att vi skulle åka tåg till Vadstena. Idag kan jag inte påminna mig varför bilen inte sågs som ett alternativ. Man ska ju vara miljövänlig och åka kollektivt men jag kan inte påstå att detta var vårt främsta skäl att välja tåget.

Nåväl, tåg skulle vi åka och vi skulle vara ute i god tid för att få biljetter till ett bra pris. I helgen började jag söka på SJs hemsida. Att hitta en förbindelse till Vadstena tycks omöjligt. Till Linköping går det bra men vidare därifrån kan hemsidan, av någon okänd anledning, inte hjälpa mig. Och inte går det att komma hem från Linköping heller.

Idag gick pappa till centralstationen i Malmö för att hjälp där. Det visade sig att personalen i kassan stod lika hjälplös. Inga svar, endast spekulationer, kunde ges och pappa uppmanades att försöka köpa biljetter igen om fjorton dagar. Då kanske det skulle finnas mer information.

Efter detta kändes tåget inte längre som ett självklart alternativ. Det fick mig att börja räkna på vad det skulle kosta att åka bil. Om jag räknar med en kostnad på 10 kr/mil (lågt räknat, det inser jag också), så blir det halva priset av vad tågresan skulle kosta, om vi skulle kunna köpa biljetterna idag.

Om inte om vore om, så hade SJ haft fyra passagerare tur och retur Vadstena i juli. Nu lutar det allt mer åt att SJ har förlorat dessa passagerare, inte så mycket på grund av biljettpriset utan på grund av att det inte går att vara ute i god tid och köpa biljetter.

- Mamma, i USA står pojkarna och kissar

I Dagbok för alla mina fans : Mannys manöver framkommer det att huvudpersonen, Greg Heffley, står och kissar. Detta gav upphov till följande diskussion tidigare ikväll:

- Mamma, i USA står pojkarna när de kissar. (sagt med förundran i rösten)

- Vet du vad, svarade jag, det är nog det vanligaste även i Sverige, att pojkar står upp och kissar. Jag skulle gissa att de flesta av dina kompisar står upp.

- Jag sitter ner.

- Och det tycker jag att du ska fortsätta göra, om du trivs med det, säger jag. Men be din pappa lära dig att stå och kissa. Det kan vara bra att kunna.

- Flickor kan inte stå och kissa. Deras kiss rinner bara rakt ner.

söndag 3 april 2016

Hålla upp en kvinna

Konståknings-VM är i full gång. Jag ska inte påstå att jag följer evenemanget ingående. Det är inte som för 20 år sedan, då jag följde all konståkning som gick att finna på Eurosport. Det var två engelskspråkiga kommentatorer, Chris och Simon (eller något liknande), och de var helt suveräna. Det gick så långt att jag lärde mig se skillnad på de olika hoppen.

Igår tittade jag på paråkningsfinalen, när Oskar kom in vardagsrummet och tittade på TV.

- Är det konståkning? frågade han.

Han tittade lite till.

- Jag vill inte hålla på med det, sade han. Det är läskigt. Hålla upp en kvinna."

Han hade precis sett ett lyft. Han skakade lite på huvudet och sprang sedan iväg och fortsatte med sitt eget.

674 steg i tvättmaskinen

Igår gjorde jag en sådan där urbota dum sak. Jag tvättade min stegräknare i tvättmaskinen. Jag glömde den i en byxficka. Den tyckte inte om att bli tvättad i tvättmaskinen. Men innan den visade sitt missnöje, talade den om för mig att en runda i tvättmaskinen motsvarar 674 steg.

Jag plockade ur batteriet ur den men kom aldrig så långt som att stoppa ner den i en skål med riskorn. Det ska tydligen hjälpa, när man behöver torka en mobiltelefon efter ett olyckligt bad.

I ärlighetens namn trodde jag att stegräknaren var bortom räddning. Jag började titta efter en ny och låg i startgroparna för att beställa en. Alla förtjänar en sista chans, så även en stegräknare, så alldeles nyss satte jag i batteriet i den - och den gick igång.

Lycka! Och jag "sparade" ett antal hundralappar, som jag kan lägga på annat, t ex en ny bilstol till Oskar.

lördag 2 april 2016

Det är jag och Blondinbella

Jag borde ha gått och lagt mig för längesen men sitter här och tittar på The Graham Norton Show på BBC One. Stephen Mangan är en av gästerna så jag bara MÅSTE titta. Kollar också igenom några av de bloggar jag följer och inser att Blondinbella också är sjuk och har sjuka barn (eller i alla fall ett sjukt barn). Symptomen tycks vara samma som här: feber, snorigt och ont i halsen.

Det har varit supertråkigt att vara hemma och se hur solen har strålat där ute. Idag har jag läst och sovit. Barnen har spelat spel och sovit. Vi har piggat på oss och är ikväll feberfria, vilket är skönt. Det blev fredagsmys med popcorn framför Let's Dance. Det slog mig att numera är barnen vakna och tittar på TVs fredags- och lördagsunderhållning (hrrrm!), vilket är mysigt även om det emellanåt är svårt att höra vad som sägs på TVn, eftersom barnen pratar non-stop.