Att orka eller inte orka...

... det är frågan. Jag undrar titt som tätt hur mycket jag orkar. Är jag nära gränsen eller finns det marginaler kvar? Hur vet man?

Just nu är jag trött. Jag känner mig ledsen. Jag känner mig sticksig och det skaver överallt inombords. Allting går i 150 knyck. Det finns inte tid för reflektion. Helgerna, som är tänkta att användas till att hämta kraft inför en ny arbetsvecka, är över i ett nafs samtidigt som det känns som en oändlighet från det ögonblick jag kör från jobbet på fredag eftermiddag tills jag är tillbaka på måndag morgon. Det är en besynnerlig känsla. Tvätta, handla, jobba, hjälpa barnen med läxor, tömma pappas lägenhet, planera minnesstund ... att göra-listan tar aldrig slut.

Ett tecken på hur trött jag är att det känns som om hjärnan inte fungerar. Flera, flera gånger om dagen säger jag något helt annat än det jag tänkt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt till Oskar att han ska ställa in sin tallrik i mikron, när han dukar av efter middagen. Sådana små felsägningar, ett ord som byts ut mot ett annat, har blivit mycket vanliga. Ikväll inträffade något nytt, när jag skulle laga middag. Jag behövde 7 dl vetemjöl till fläskpannkakan. 1 dl vetemjöl väger 60 g. Jag kunde inte räkna ut hur mycket mjöl jag skulle väga upp utan måste be Gustav hjälpa mig.

Mitt blodtryck och min puls fortsätter sin mystiska dans. För några veckor sedan var vilopulsen nästan nere på 60 slag/minut med följden att blodtrycket sköt i höjden och blev för högt. Nu är blodtrycket utmärkt men i gengäld rusar pulsen iväg bara jag tänker på att röra på mig. Det gör att jag är andfådd ofta under dagen. Jag gissar att det bidrar till att jag känner mig trött. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget - pulsen eller blodtrycket. Jag vet bara att de följs åt, fast tvärtom.

Jag längtar efter att komma ut i skogen. Jag vill vandra i tjock mossa. Jag vill omslutas av grönska. Mossan på marken är fullt tillräcklig den här tiden på året. Den är så underbart grön. Grön i kubik. Grönt är skönt, sa jag till Gustav igår och det är dagens sanning!

Steg, steg, massor av steg

Vid årsskiftet sa jag att jag under 2021 ska gå i genomsnitt 10 000 steg varje dag.  Januari började bra. Jag hittade en utmaning på Runkeeper som sporrade mig. Sedan blev det kallt och i februari var det inte alls roligt att vara ute och gå.

Under juni månad har jag gått minst 10 000 steg varenda dag. Ja, det har jag gjort varenda dag sedan den 16 maj. Jag har lyckats ta igen det underskott, som byggdes upp under februari och april. Vissa dagar är det en strid på kniven att komma över 10 000. Andra dagar, som idag, står det plötsligt 15 000 på stegräknaren och jag vet inte riktigt hur det gick till.

Fullvaccinerad...

... åtminstone så här långt. Pfizer BioNTechs coronavaccin har för andra gången sprutats in i min vänstra arm. Den här gången gick det snabbare för ömheten att dyka upp i armen.

Eftersom jag är listad på Vårdcentralen i Tomelilla, var det dit jag måste bege mig för att få min spruta. På bussen läste jag Livets tunna väggar av Nina Burton. Det är en utsökt vacker betraktelse av naturen runt en sommarstuga på en ö. Halvvägs igenom boken vill jag påstå att det är något av det bästa jag har läst.

Vaccin

När hörde jag talas om coronaviruset första gången? Det var någon gång i mitten av januari 2020.

I onsdags fick jag min första vaccinspruta: Pfizer BioNTech. Det visade sig att jag ingår i riskgrupp på grund av högt blodtryck och därmed erbjöds jag vaccin i Fas 3. Vårdcentralen ringde upp mig för tio dagar sedan och sedan var bollen i rullning.

Vaccinationen ägde rum i församlingshemmet i Tomelilla. Det var mycket välorganiserat. Jag gav min hälsodeklaration till en sjuksköterska, som kollade att jag hade en bokad tid samt tog fram vaccinationskortet. Hon gav även min hälsodeklaration till en läkare, som godkände att jag kunde vaccineras. Jag visades till en stol, där jag satt medan sprutan gavs. Sedan förflyttade jag mig längst ner i det avlånga rummet och satt där de stipulerade 15 minuterna.

Biverkningarna har varit gå. Ömhet i armen dagen efter.

Den 23 juni är det dags för spruta nummer 2.

Att det kan bli så dramatiskt...

 ... när man är blodgivare hade jag inte en aning om. 

Senast jag lämnade blod var på sportlovet. Det var en onsdag. Jag hade en tid bokad klockan 10:30 och efteråt hade Jörgen och jag avtalat att äta lunch tillsammans.

Studen på Blodcentralen började inte bra. Personen som tog emot mig var inte trevlig. Hon började med att klaga på mitt efternamn. Det var alldeles för långt. Hon läste i min journal och såg att det vid ett tillfälle hade varit svårt att sticka mig, som hon sa. Det var inte svårt att sticka mig men det var svårt att hitta ett kärl som inte slöt sig runt nålen. Detta fortsatte hon att prata om ad nauseam. Hon gick på om att det fanns mycket ny personal på Blodcentralen och att de skulle tycka att det var jobbigt att sticka någon som jag. Att det står i journalen att det finns ett bra kärl att använda i mitt vänstra armveck, vilket jag påpekade, verkade hon inte vilja kännas vid. Hon slutade precis när jag var på väg att resa mig och tacka för mig.

Nåväl, vi kom ut till rummet, där man lämnar blod. Hon stack mig i kärlet i vänster armveck och det fungerade bra. Då sa hon till mig att det ska jag berätta för den som ska sticka mig, att de ska sticka i venerna och inte i artärerna. Hallå?!?! Vet inte de som jobbar på Blodcentralen detta? Ska vi som kommer dit upplysa dem om det.

Jag var minst sagt på dåligt humör, när jag gick från Blodcentralen. Jag satt kvar en stund och drack en juice. Äta ville jag inte göra, eftersom jag skulle äta lunch med Jörgen. Jag hade inte mycket mer än lämnad Blodcentralen så ringde han och vi pratade om att äta på Mezaya. Jag fick för mig att Jörgen ville att jag skulle gå och kolla om det var mycket folk på Mezaya, så det gjorde jag. Det blev en rask promenad, eftersom jag även ville hinna in på Systemet innan vi åt. 

När jag var inne på Systemet, blev jag plötsligt väldig varm och svettig. Det höll i sig hela vägen tillbaka till Mezaya, dit Jörgen redan hade hunnit. Promenade dit var mödosam. Jag tog i allt vad jag kunde men det kändes som om jag inte kom någonstans. Svetten dröp av mig. Jag såg på håll att Jörgen stod utanför Mezaya och jag kämpade allt vad jag kunde för att komma dit.

Mina minnesbilder därefter är av mark, golv och fötter. Jag orkade inte riktigt lyfta blicken. Att ta av sig jackan och fleecejackan inne på restaurangen var nästan omöjligt. Allting arbetade emot mig. På något sätt tog jag mig ut till buffén och då hände det. 

Det började susa i öronen och suset blev bara högre och högre. Jag har varit med om det en gång tidigare och då var jag på väg att svimma. Jag lyckades ändå lägga upp lite mat på min tallrik och ta mig till disken där bestick och vatten finns. Jag hällde upp vatten i mitt glas men när jag skulle ta brickan och gå in till bordet, så gick det inte. Suset i öronen var öronbedövande. Jag höll krampaktigt i brickan som stod på disken. I det här läget kom Jörgen och jag minns inte vad han sade till mig. I efterhand har han berättat att han bad mig släppa brickan och sätta mig på golvet. Jag minns att jag tänkte att man kan inte sitta på golvet i en restaurang.

Därefter går min och Jörgens bild av vad som hände isär. Jag upplever att jag hade kontroll (och viss hjälp av Jörgen) när jag gick ner på knä på golvet. Enligt Jörgen rasade jag ihop som en trasa och satte mig på golvet och det var tur att han fanns där för att hålla i mig så att jag inte föll ner på golvet. Han säger också att jag inte var kontaktbar på kanske 15 sekunder. Med stöd av Jörgen tog jag mig in till vårt bord och gjorde ett försök att äta. Hela kroppen skakade och jag fortsatte att svettas floder. Det blev snart klart att det var omöjligt att äta och jag lade mig ner på soffan vid bordet.

Jörgen ringde efter ambulans och det skulle komma en men den dröjde. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, när larmcentralen ringde upp och förhörde sig om hur det var med mig. Då hade jag börjat må lite bättre och vi kom överens om att ambulans inte behövdes. Jörgen gick för att hämta sin bil. Vi diskuterade om jag skulle hem eller till akuten och, även om det kändes dumt, valde jag att åka till akuten.

Där fick man sitta i kö för att bli insläppt och sedan fick jag sitta i ett väntrum i kanske 45 minuter. Bara minuten innan jag blev uppropad, kom suset i öronen tillbaka och jag stålsatte mig för att kunna resa mig och gå in, när mitt namn ropades upp. Jag fick sätta mig på en säng och de tog mitt blodtryck och sedan sköljde illamåendet över mig.

Jag blev kvar på akuten till närmare åtta på kvällen. Mestadels låg jag i en säng och väntade. Jag fick vätskedropp. Efter några timmar kom en läkare och pratade med mig. Hon återkom ett par gånger till. Alla prover de tog, närmare 30 stycken har jag sett i min journal, såg bra ut och till slut kunde jag ringa till Jörgen, som kom och hämtade mig. Hans eftermiddag hade upptagits av att hämta Gustav hemma hos mig och köra honom till mormor. Sedan såg han till att min bil kom hem från stan med hjälp av en av sina kollegor (det måste ha involverat någon typ av billogistik). Det är alltid bra att ha en Jörgen men vissa dagar är det extra bra!

Nästa gång jag ska lämna blod, för det blir nog en nästa gång, ska jag röra ig i snigelfart på vägen hem. Inga raska promenader kors och tvärs i Lunds centrum.

Visdom är bra att ha...

... men visdomständer är inte så bra, när de måste tas bort. För en vecka sedan togs båda visdomständerna i min överkäke bort. De hade inte gett mig några bekuymmer alls men min tandläkare sade sig ha hittat var ovanför tändernas rötter, så bort måste de.

Eftersom tänderna inte hade brutit igenom utan fortfarande låg under ett täcke av tandkött, måste de opereras bort. Konstigt nog var jag inte det minsta nervös. Det var sagt att en tand skulle tas bort och den andra skulle avlägsnas sex-åtta veckor senare. Nu blev det inte så utan båda plockades bort på samma gång.

Det var ett ganska snabbt övergående ingrepp, som var över på mindre än en timme. Bedövningen fungerade som den skulle, så det gjorde inte ont. Jag gick därifrån med en  goodie-bag med tandkräm och antibakteriell lösning att skölja munnen med. Jag fick också flera förhållningsorder:

• Ta Ipren var sjätte timme dygnet runt (även om natten) i tre dygn
• Ta Alvedon däremellan
• Använd den föreskrivna tandkrämen ...
• ... för då kan du skölja med den antibakteriella lösningen direkt efter tandborstning
• Ät flytande eller mat i purékonsistens
• Peta inte på stygnen med tungan
• Använd inte sugrör

Det var säkert mer men jag kommer inte ihåg. Jag kommer inte heller ihåg hur länge jag ska äta flytande/puré eller hur länge jag ska använda den antibakteriella lösnignen. I fredags såg jag i informationsbroschyren, som också fanns i min goodie-bag, att jag skulle undvika svårtuggad mat de fem första dygnen, så i lördags åt jag leverpastejsmörgås till frukost.

Om själva operationen var ganska lätt överstökad så var resten av veckan desto mer obekväm. Jag kunde inte le, inte skratta. Mina kinder svullnade upp och sedan kom blåmärkena. De har bleknat nu, så jag är bara svagt grön till vänster om munnen. 

Idag har det gått en vecka. Jag känner mig inte återställd men det går åt rätt håll. Det är fortfarande lite läskigt att tugga. Att borsta tänderna är ännu läskigare. När vågar jag gå på med tandborsten bakom de innersta tänderna i överkäken? När är såren helt läkta? När har stygnen ramlat bort?

En sak är säker. Jag är så evinnerligt tacksam att båda tänderna togs bort på en gång. Jag hade inte velat gå igenom en läkningsprocess och sedan ha en repris att "se fram emot" i början av sommarlovet. Då ska jag ju lämna blod igen och det var ett äventyr senast.

C-orden fortsätter att dominera

Corona och covid-19 dominerade 2020 och jag är övertygad om att de kommer att dominera även 2021. Att hålla reda på alla rekommendationer och restriktioner är lättare sagt än gjort. Tvätta händerna, håll avstånd samt stanna hemma när du är sjuk sitter numera i ryggmärgen men utöver det så fylls det på med nytt gång på gång.

Vaccinering är på gång. Enligt planen ska alla över 16 år i Sverige ha erbjudits vaccinering under årets första sex månader. Turordningen är bestämd och jag lär få vänta till maj-juni tänker jag.

Idag träder den nya pandemilagen i kraft. Butiker måste idag se till att begränsa antalet kunder, så att varje kund har tio kvadratmeter till sitt förfogande. Hur många kunder som får vara i en butik samtidigt måste anslås vid ingången. En del butiker har redan tillämpat detta under en tid. Igår måste jag stå i kö utanför Apoteket för att få komma in och sedan även innanför dörrarna för att kunna hämta ut min blodtrycksmedicin.

Jag brukar säga att jag på många sätt inte känner mig så begränsad av alla nya regler. En av medlemmarna i gamla Käringmaffian uttryckte det så bra på Twitter: Er karantän, min livsstil. Jag kan känna igen mig i det.

I morgon blir det dock en stor omställning. Vi går över till distansundervisning med våra elever. Gustav ska också ha distansundervisning. I första hand gäller det i två veckor och därefter får vi se hur det fortsätter - total distansundervisning eller kommer elever/klasser turas om att komma in till skolan. Det ska bli spännande att se hur det går. För en gångs skull känner jag att det ska bli intressant och roligt att få kasta sig in i något nytt. Det är en ovan känsla.

Skogsbad...

... är en typ av bad jag mer än gärna ägnar mig åt. Att gå i skogen och låta grönskan omsluta mig. Gröna trädkronor ovan. Grön mossa under mina fötter. Vind som susar. Regndroppar som faller. Solfläckar. Mark med ett tjockt, sviktande förnatäcke, mjukt att gå på.

Det finns inte ord som kan beskriva lyckan som fyller min kropp.

Lördag efter en fullspäckad arbetsvecka. Jörgen hade satt agendan tidigt i veckan. Vi skulle ut i skogen. Vi skulle leta svamp. I morse regnade det och det åskade väster om oss. Regnet fick mig att tänka på den gången vi gick runt Tjörnarpssjön i spöregn. Vi har även plockat svamp i närheten av Tjörnarp. Det kändes som ett självklart val för dagens utflykt.

Regn blev det inte mycket av. Desto mer sol. Vi hittade några kantareller, som fick bli en del av lunchen. Jag har njutit av regnvåt grönska.

Det blev lite drygt 11 000 steg. Steg, som var jobbiga att gå. Veckan som gått har jag upplevt att jag har varit konstigt andfådd. Igår tittade jag på min Fitbit-klocka och såg att min puls var 145 slag/minut. Jag hade visserligen varit på språng på jobbet - första våningen, tredje våningen, andra våningen, tredje våningen, första våningen och så upp på tredje igen - men det var ett förvånande högt värde.

Igår kväll var min puls konstant hög, först runt 100 slag/minut och efter mer än en timmes vila, hade den bara gått ner till 90. Jag tittade jag på mina pulsdata och såg att min vilopuls har stigit kraftigt under augusti månad, från runt 65 upp till 80. Jag har även gått ner 3 kg på knappt två veckor (det gör i och för sig inget).

Enligt min Fitbit så låg min puls under gårdagen på konditionsträning under nästan 1,5 timme och jag var i fettförbränningszonen i över 13 timmar ... och jag gjorde inget annat än var på jobbet.

Det är inte så konstigt, om pulsen bär sig åt så, att det blir jobbigt att gå i skogen. 

Nu ikväll, sedan vi kom hem, har jag legat på sängen och läst. Pulsen har gått ner till 70 slag/minut.

Lite sommaraktiviteter

Allting är som vanligt och samtidigt är så mycket förändrat. Corona. Covid-19. Sars-CoV-2. Ett mikroskopiskt virus har ställt mycket på ända. På somrarna brukar barnen och jag åka buss och tåg kors och tvärs i Skåne. Sommaren 2020 har mest tillbringats hemma. Att ge sig ut i kollektivtrafiken är lite som att spela rysk roulette. Ibland är det nästan folktomt på bussarna. Andra gånger är de knökfulla (=skulle ha betraktats som halvfulla för ett år sedan) och det känns inte bra att ha främmande människor så nära inpå mig.

Oskar hade ett önskemål inför den här sommaren: att få åka och bada. Det har barnen aldrig gjort tillsammans med mig. Jag kan komma på flera anledningar till att det varit så. Bad kräver sol och värme, vilket är två fenomen som inte passar mig särskilt bra. Att vara på stranden är dessutom så erbarmligt tråkigt. Sist men inte minst, jag har ingen baddräkt och har inte haft någon sedan Gustav var nyfödd.

Veckan som gick har Jörgen varit hos oss. När Oskar fick veta att det skulle bli så, skyndade han sig att skriva till Jörgen och fråga om vi kunde åka och bada. Det tyckte Jörgen var en bra idé men han villkorade det. Oskar måste se till att jag köpte mig en baddräkt. (Jag vet inte varför Jörgen tycker att jag ska ha en baddräkt. Ingen av oss är strand- och badmänniskor.) Oskar höll sin del av avtalet och Jörgen likaså.

Dalbybadet skulle vara platsen för badandet bestämde Oskar och igår förmiddag åkte vi dit. Gustav valde att stanna hemma. Dalbybadet är jättefint. Det finns en 50-metersbassäng, som är rejält djup, en mindre bassäng med 0,8 meters djup samt en riktigt grund bassäng för de minsta barnen. Det finns stora grönytor.

Oskar är ett vattendjur. Han tycker om att hoppa från bassängkanten. Han simmar. Förutom att det var skönt att bada och att simma lite, så var den stora behållningen under gårdagen att få se Oskar simma. Under vårterminens simundervisning i skolan lades de sista bitarna på plats i hans simkunnighet. Det som återstår är att han ska bli mer säker på ryggsimmet, sedan kommer han att klara idrottsämnets kunskapskrav angående simning.

På eftermiddagen stannade barnen hemma medan Jörgen och jag promenerade in till stan. Det tar cirka 40 minuter. Vårt mål var Botan, där vi fyllde på vätskeförrådet med Kiviks goda Citronlemonad. När vi satt vid dammen och drack vår lemonad, funderade vi över om det var mycket folk på plats eller inte. Svårt att avgöra. Jag avslutade funderat med "Alla är nog på Österlen", eftersom det står i tidningarna att det är kaos på Österlen.

Från Botan fortsatte vi in till centrum, där vi köpte var sin falafel, vilket var ett vågspel. Skulle vi få falafel eller fal-ALLAFEL, som förra gången, när såsen lyste med sif frånvaro? Den här gången blev det falafel men jag var ändå inte helt nöjd. Falafel i Skurup eller i Malmö är utan tvekan godare. Jag får klara mig utan falafel i Lund (eller köpa den på något annat ställe i Lund).

19 000 steg blev det igår och det sov jag gott på sedan.

Corona och covid-19 så här långt

Det var den 24 januari jag nämnde det nya coronaviruset första gången i min dagbok.

I Kina sprider sig coronaviruset. I morse rapporterades att 900 insjuknat och 26 har avlidit, en markant ökning sedan igår.

Igår var 3046 personer i Sverige konstaterat smittade och 92 har avlidit.

Hela världen har blivit galen. Länder har stängt sina gränser, skolot och universitet. Det är utegångsförbud och folk får inte träffas alls. I Italien, Spanien, Storbritannien och USA dör hundratals, ibland så många som tusen, människor varje dygn. 

Sverige har ännu så länge inte vidtagit så hårda åtgärder. Gymnasieskolor och universitet har stängt men det pratas om att låta sistaårseleverna på gymnasiet få komma tillbaka till skolan. Från och med idag förbjuds sammankomster på fler än 50 personer. Resor avrådes, definitivt utrikes men även intikes. Äldre och andra i riskgrupp ska isolera sig.

Regeringen pumpar ut det ena krispaketetförslaget efter det andra. Karensdagen slopas. Sjukintyg vid sjukskrivning slopas. Försäkringskassan tar över ansvaret för sjuklön även de första 14 dagarna. Permitteringsregler. Slopade arbetsgivaravgifter. Och så vidare...

Igår och idag har jag handlat åt mamma och pappa, så att de inte behöver gå ut och handla.

På många sätt har jag hittills känt mig opåverkad av allt som händer. Att läsa om situationen i andra länder är surrealistiskt. På jobbet har antaley sjuka lärare och elever varit högt. Vi förbereder för distansundervisning för att vara redo, om/när det beslutet fattas. I fredags lärde jag mig att Saluhallen i Lund stänger redan klockan 18, vilket innebar att Jörgen och jag inte hann äta på Alfredos som vanligt. Vi köpte tortellini där och tog med den hem. Det var nästan öde på Saluhallen, både i butikerna och restaurangerna. Bussarna släpper inte på passagerare genom dörrarna längst fram.

På Facebook läste jag:

Till alla vaccinationsmotståndare:

- Vad tycker ni om demoversionen av en värld utan vaccinationer.

Det undrar jag också...

Hur kan det klia så förjordat...

... när jag inte får klia mig?

Jag har varit på magnetröntgen av min hjärna idag. Inför undersökningen måste jag intyga att jag inte är gravid (no problem!) samt att jag inte har någon metall i kroppen. Jag VET att jag inte har en pacemaker eller metallsplitter eller något av allt det andra det frågades om och ÄNDÅ blev jag tveksam, när jag måste INTYGA att det är så.

Jag fick lägga mig på en brits med huvudet i en hållare. Jag fick öronproppar och ett par, små kuddar runt öronen. På magen lades en annan kudde, som spändes fast med en rem. Den skulle mäta min andning. På vänster pekfringer sattes en mätare, som jag misstänker mätte pulsen. I höger hand fick jag en "akutboll" att hålla i. Den skulle jag trycka på om det blev för jobbigt och jag ville komma ut därifrån. Jag fick en kudde under knäna och en filt över knäna. Till sist sattes ett gallerlock över mitt ansikte och så åkte jag in i röret, som är själva magnetröntgenapparaten.

Det var mycket viktigt att jag låg helt stilla under hela undersökningen, som skulle ta en timme. I samma ögonblick som gallret kom på plats över mitt ansikte, började det klia i mitt högra ögonbryn. En stund sedan flyttade kliet till en plats mitt emellan mina ögonbryn och därefter ner under min vänstra näsborre. I slutet av undersökningen gjorde det ont bak på huvudet, vilket jag tror berodde på att min fläta tryckte mot bakhuvudet och hade gjort så i närmare en timme. Det var inte en skön känsla men jag tror faktiskt att jag somnade för plötsligt vaknade jag och undersökningen var över.

Att jag kunde somna var inget annat än ett mirakel. Jag var förberedd på att det skulle förekomma ljud i form av "knackningar och bankningar" genom hela undersökningen. Jag var dock inte förberedd på den kakafoni av ljud som skulle komma att omge mig. Det var ljud på hög volym, trots öronproppar i och kuddar för öronen! Det var tut och visslingar. Och, jo, det förekom knackningar och bankningar också. Flera ljud lät som om någon satt och lekte med en synthersizer och tryckte på samma knapp en gång i sekunden 125 gånger för att sedan byta till ett annat ljud, öka frekvensen i tryckandet, och hålla på ett oräkneligt antal gånger för att sedan byta ljud igen och trycka 17 gånger, göra ett uppehåll och trycka 17 gånger till.

Detta höll alltså på i en timmes tid och jag kan inte med ord beskriva hur fullkomligt slut, mentalt, jag var efteråt.

Det hade varit intressant att veta varför magentröntgenapparaten alls ger ljud från sig, varför de variera så mycket och varför de måste ha så hög volym.

Att bli blodgivare...

... tycks inte vara för mig.

Premiären var tänkt att ske förra sommaren. Vid blodtrycksmätningen inför blodgivningen upptäcktes mitt höga blodtryck. Sådant får man inte ha som blodgivare men jag var välkommen åter, när blodtrycket var normalt igen.

Blodtrycksmedicin tog hand om blodtrycket men det tog lite tid att hitta rätt medicin. När Blodcentralen var i kontakt med mig i våras, hade blodtrycket på nytt skjutit i höjden och ett nytt läkemedel sattes in. Den här gången träffade läkaren rätt och mitt blodtryck är numera riktigt bra.

Igår var jag på blodcentralen igen. Sjuksköterskan som skulle tappa mid blod, såg bekymrad ut, när hon tog sig en titt på mina armbågsveck. Där syns knappt några blodkärl. När hon kände i armbågsvecken, konstaterade hon att blodkärlen är tunna, vilket kan vara ett problem med tanke på att nålen, som används, är grov.

Hon lyckades sätta nålen och det rann inledingsvis på bra ... men sedan tog det stopp. Venen hade dragit ihop sig runt nålen. Hon sade att de gör ett försök till, i januari, men om det inte funkar då heller, så är min karriär som blodgivare över innan den ens har börjat.

Gårdagens blodtryck? 123/69. Det kan man inte klaga på.

Sommarledighet 2019

Hur ska jag sammanfatta hela sommaren i några rader? Jag har haft en text, eller åtminstone delar av den, i tankarna i en dryg vecka men nu är den som bortblåst. Det är väl bara att hoppa i och se om det flyter.

Vi svenskar tycker om att prata väder, sägs det, så jag börjar där. Det har varit en skön sommar. Lagom varm. Inte så mycket regn. Ganska mycket sol. Lite åska.

Sommaren inleddes med tre dödsfall - barnens farmor och två av pappas svågrar. Pappa fick veta att han har en aggressiv tumör på prostatan. Katten Noomi dog plötsligt och oväntat. Jag deltog i ett forskningsprojekt med en massa provtagningar och undersökningar, som de allra flesta visade på normala värden. Mitt blodtryck svarar bra på den nya medicinen jag började ta i påskas.

Jag kom inte igång med mina morgonpromenader den här sommaren. Jag har kämpat på med mina 10000 steg om dagen, förvisso, men promenaderna... Det finns mer jag inte har gjort. Jag har inte gått ner i vikt. Jag har inte klippt håret. Jag har inte röjt i Narnia. Jag har inte fikat med min f d kollega, M.

Jag har däremot köpt nya resårbottnar till min säng!

Minnen från sommaren är den långa vandringen Blentarp - Snogeholm t & r som Jörgen och jag gick på midsommarafton. Vi kom iväg på vår tältning. Vi var på Zoo i Köpenhamn med barnen. Jörgen lagade eb makalöst god caesarsallad. Vi var i Helsingör tillsammans. Irene och jag hade en trevlig dag tillsammans i Lund.

Sommaren kulminerade med att Torgil och Ludvig kom hem på besök. Förutom att prata och umgås och äta god mat har vi varit i Köpenhamn och i Dalby Söderskog. Vi såg MFF spela hemma i Europa League-kvalet.

Den här sommaren har Gustav kommit i målbrottet och han börjar få finnar. Han har åkt buss själv till kompisen i Dalby. Han blir inte längre mätt på ett Happy Meal. Han är redo att ta klivet in i tonåren.

Forskningsobjekt

Under 90-talet var pappa med i en forskningsstudie, som heter Malmö Kost och Cancer. I våras fick jag ett brev från SUS i Malmö. De sökte barn och barnbarn till deltagare i Malmö Kost och Cancer för en studie, som heter Malmö Offspring Study. Det lät intressant, så jag anmälde mig till det.

De två första dagarna i juli var jag på SUS i Malmö för provtagningar. Den första dagen skulle jag komma dit fastande. Jag fick lämna blod till en mängd prover. Jag fick information om hur jag skulle fylla i en kostdagbok de kommande fyra dagarna. Under det kommande dygnet skulle även EKG och blodtryck mätas, så jag kopplades till mätinstrument. Gustav tyckte att det såg ut som om jag hade en bomb på mig, när jag kom hem. Till dag två skulle jag dessutom ha med mig all natturin samt avföringsprover.

Blodtrycket mättes två gånger i timmen och då förväntades jag stanna upp och vara stilla medan mätningen gjordes. Jag trodde att det skulle vara omöjligt att sova, när blodtrycksmanschetten tryckte om armen. Det visade sig att det gick att sova. Jag fick nog åtminstone fem timmars sammanhängande sömn den natten.

Dag två gjordes en massa mätningar och undersökningar. Ultraljud på hjärtat. Någon typ av undersökning av blodkärl i halsen (med ultraljud, tror jag). Aortans elasticitet mättes liksom hur flödet i vänster pekfinger påverkades av syrebrist. Jag fick även göra kognitiva minnestester.

Mina provresultat visar att det mesta är normalt. Mitt genomsnittsblodtryck under 24 timmar var 114/72 och det kan jag sannerligen inte klaga på. Nu har det blivit rätt med medicinen. De värden som behöver kontrolleras igen inom 6-12 månader är kolesterolvärdet, LDL-kol onda samt kreatininvärdet.

Jag blev tillfrågad om jag vill delta i en annan studie. Den heter BioFinder och handlar om alzheimers. Jag ska i så fall ingå i en frisk referensgrupp. Jag tackade ja till det och den första undersökningen är i september. Förhoppningsvis är min hjärna tillräckligt frisk för att kunna delta.

Backträning anbefalles

Konditionsmässigt orkar jag gå långt och även att gå långt i ett bra tempo. Släng in en backe i min väg och orken tar slut direkt. Nu avser jag inte en svag lutning uppför utan en rejält brant backe.

En sådan stötte Jörgen och jag på, när vi lämnade Skäralid i lördags förmiddag för att gå till Odensjön. I början gick det uppför, uppför, uppför. Både lungor och benmuskler bad om nåd. Det var som tur var ganska snabbt överstökat och därefter var det en underbar sträcka genom bokskog som är grönare än grön för tillfället. Solsken och alldeles lagom varmt.

Vi valde att inte gå ner till Odensjön, eftersom det är brant att ta sig både ner och tillbaka upp igen. I stället valde vi en solig plats ovanför sjön till vår lunchplats. Vi värmde gulaschsoppa och till den åt vi vitlöksbröd.

Vägen tillbaka kändes både lättare och snabbare. I nedstigningen till Skäralid, sade mitt vänstra knä tack för sig. Gång på gång böjde det sig åt fel håll och det kändes som om knivar kördes rakt in i knäskålen. Ner kom jag på något sätt. Det knappt att jag fattar att det alls gick. På plan mark återgick vänsterknät till att bete sig normalt.

Nästan 11 km promenad blev det och nästan 20 000 steg totalt under lördagen, som inte lämnade särskilt mycket över att önska.

Blodtrycket åker berg- och dalbana

Påsklovet kom mycket lägligt i år. Jag behövde vila och få mitt blodtryck under kontroll. Det började på onsdagen före påsklovet. Jörgen och jag var ute och gick en promenad på kvällen, när jag började känna mig yr och illamående. Den känslan höll i sig resten av kvällen.

På torsdagseftermiddagen gick jag ner till vårdcentralen i Tomelilla mellan två lektioner. Mitt blodtryck var 170/115 och sköterskan ville nästan inte låta mig gå därifrån. Jag lovade ta kontakt med min vårdcentral hemma och så fick jag gå ... för att genomföra dagens sista lektion. Därefter ringde jag min vårdcentral och det visade sig vara omöjligt att boka en läkartid inom överskådlig framtid. Jag fick däremot en tid hos en distriktssköterska dagen därpå.

På fredagen var blodtrycket 175/110. På måndagseftermiddagen ringde min läkare och berättade att han skulle skriva ut ett recept på en ny medicin, en kombination med blodtryckssänkande och vätskedrivande preparat. Det började jag ta på tisdagsmorgonen. Sedan dess har blodtrycket varierat: 140/95, 182/119, 145/101, 176/118, 125/96, 146/96, 141/98 och 113/88.

Jag fortsätter att promenera. Det har blivit en vana. Det är svårt att låta bli. Jag har tagit bort koffein, lakrits (gråter inombords) samt chips och andra salta snacks (inte för att jag är någon storkonsument) från min diet.

Det blir spännande att se vad som händer, när jag går tillbaka till jobbet igen. Klarar blodtrycket det?

10 000 steg om dagen

Det är lite mer än en månad sedan jag bestämde mig för att jag ska gå 10 000 steg om dagen. Om jag ska vara noggrann, så bestämde jag mig för att jag på månadsbasis ska ha ett snitt på 10 000 steg/dag.

Det börjar bli dags att summera mars månad. Dagens steg är inte redovisade än men jag kan redan nu säga att jag har nått mitt mål. Till och med igår har jag gått 321 161 steg den här månaden, vilket motsvarar ett snitt på 10 705 steg/dag. Det kommer att sjunka, eftersom dagens stegskörd inte är något att skryta med.

Det är skönt att ha nått målet men det känns tungt att räkneverket nollställs nu och jag måste göra om allt med start i morgon.

Progressiva glasögon...

... here I come! Jag har kämpat emot i åtta år. Det var då någon gång, som en optiker för första gången andades om progressiva glasögon. Sedan kom besöket hos optikern, som ifrågasatte varför jag alls har glasögon, så det har jag inte haft de senaste fyra åren eller så. Under förra året skaffade jag läsglasögon och de använder jag faktiskt allt oftare. Läsglasögon är emellertid värdelösa, när jag sitter vid datorn, när jag stickar, när jag skriver för hand. De kan till nöds användas, när jag fäster trådar i mina stickprojekt.

Idag noterade jag att jag inte ser bra på långt håll heller och då känns det som om jag har nått till vägs ände. Jag börjar det nya året med en synundersökning och det tvivelaktiga nöjet att leta efter nya glasögonbågar. Men det blir väl bra, när det är färdigt.

Hjärnan hänger inte med.

Den senaste tiden har det hänt alldeles för ofta att jag tänker en sak men något helt annat kommer ur min mun. På jobbet kan det bli förvirrande för mina elever, när jag ska förklara något och plötsligt säger tvärtemot vad jag sagt för bara en liten stund sedan eller att det kommer ord som inte alls har med saken att göra.

Det vore trevligt med några exempel men felsägningarna flyger raskt vidare bort från min hjärnas minnesförmåga.

Men alldeles nyss, vid middagsbordet hände det igen. Gustav och jag tittade på skolmatsedeln och han undrade varför det var en grissymbol bredvid en av maträtterna.

- Jo, sade jag, korvgryta innehåller fläskkött. Muslimer äter inte fläskkött. Judar äter inte heller muslimer.

Gustav var snabbare än jag själv att upptäcka felsägningen och han såg minst sagt förbryllad ut. Det kan ju tyckas lite småroligt. Jag sade till honom att han kanske för alltid kommer att minnas den där kvällen, när mamma sade att judar inte äter muslimer. Å andra sidan, undrar jag varför hjärnan gör så här. Vad betyder det? Är den trött?

Min lilla hjälte!

Det råder ingen tvekan om att jag är stolt över mina barn. Det är väl alla föräldrar, tänker jag. Ibland gör dock barnen något, som går utöver det vanliga, och i de lägena är det som om hjärtat inte får plats i min bröstkorg. Idag var det Oskar, som överväldigade mig!

På dagens agenda stod ett tandläkarbesök. I Oskars överkäke har det funnits en glugg, där det borde sitta en kindtand (mjölktand). Lite av tanden har synts men den har inte kommit fram som den borde. Tidigare i höstas tog en specialisttandläkare en titt på tanden och det beslutades att den skulle tas bort.

När jag bokade tid för utdragningen, frågade jag hur jag bäst skulle förbereda Oskar. Jag fick veta att jag absolut inte skulle nämna ordet spruta utan i stället säga att tanden skulle få sovdroppar. Och så gjorde jag och Oskar accepterade detta. Han har på det hela taget varit ganska obrydd. Emellanåt har han uttryckt att han inte vill dra ut tanden. Jag har tyckt att det har varit svårt att inte "kunna" förbereda Oskar på hur det går till att dra ut en tand. Jag har berättat för honom att jag fick alla mina hörntänder utdragna, när jag var nio år. Igår undrade han om det skulle göra ont, när tanden dras ut. Eftersom han just använde orden "när tanden dras ut", kunde jag sanningsenligt säga att det gör det inte. Då har ju tanden fått sovdroppar. Det fanns så mycket jag skulle ha velat berätta för honom om men då hade jag bara skrämt honom, så jag lät bli. I stället sade jag att det bästa man kan göra hos tandläkaren är att andas lugnt och veta att det håller bara på en kort stund.

I väntrummet på Folktandvården i Dalby läste Oskar böcker för mig. Vi tog bilder på Snapchat. Sedan var det dags att gå in. När vi kom in i rummet, var enda gången jag såg något som kunde tolkas som tvekan hos Oskar. Han ville inte sätta sig i tandläkarstolen, så jag lyfte honom på plats. Efter det var det tandläkarens show och han var suverän! Han pratade non-stop med Oskar. Till att börja med var det ett samtal men så småningom gick det över till en monolog, när Oskar inte kunde svara längre. Han berättade om allt han gjorde.

Oskar fick bedövningssalva och sedan kom sprutan fram. Det kändes som om det tog en oändlighet att lägga bedövningen. Hela tiden pratade tandläkaren med Oskar och beskrev hur det skulle kännas. "Nu känns det som en mygga" och när det var dags att bedöva på insidan "Nu känns det nog som två myggor". När han var klar med sprutan, konstaterade han att det kom en tår ur Oskars öga och så torkade han bort den. Han visade tången han skulle använda och berättade hur han skulle vicka på tanden så att den skulle lossna.

Det var inte helt lätt att få bort tanden. Den var bredare än gluggen den skulle ut genom och det var svårt att få grepp om den. Tandläkaren slipade på tanden och använde en "skruvmejsel" och ytterligare en sorts tång ... och sedan var tanden ute.

Jag har svårt att uppskatta hur lång tid det tog inne hos tandläkaren. Det kändes som en oändlighet. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade svårt att sitta stilla. Det kändes som att jag skulle börja gråta. Jag ville bara ta Oskar och gå därifrån. Oskar själv bara låg där i tandläkarstolen. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var klart på mindre än en halvtimme, inklusive för- och eftersnack. Oskar fick en skattkista till sin tand och han fick välja en liten leksak också. Han valde en grön hummer. När vi gick därifrån konstaterade han att "det här var ju roligt".

Vi hade planerat att äta pizza idag. Jag vet inte hur jag tänkte, när vi bestämde det. Pizzan får vänta några dagar tills såret har läkt. Oskar får äta soppa och yoghurt åtminstone idag och i morgon.