Gustav har fyllt...

...tonåring. Jag vet inte hur det gick till, vart de här åren har tagit vägen, men nu är han 13 år.

Oskar och jag väckte Gustav med presenter vid halvåttatiden i morse. Igår kväll, precis innan han gick och la sig, sa Gustav att han inte ville att vi skulle sjunga för honom.

- Jag tycker inte om att vara i centrum.

Vi hade alla presenterna med oss: en historisk atlas, en kokbok, en Hedwig-mugg, en gamingmouse, en powerbank, en uppsättning blyertspennor av varierande hårdhet, en pennvässare, ett suddgummi och en deodorant. Efter frukost köpte jag även två spel åt honom på Steam.

Gustavs bästa kompis, N, har varit här en stor del av dagen. De sitter fortfarande vid datorn. Vi har ätit middag tillsammans och till efterrätt blev det kladdkaka med vaniljglass och chokladsås.

När förväntningar infrias

Det var någon gång i våras som jag för första gången fick höra att det planerades en återträff för oss som började på Skogshögskolan 1989. Med andra ord, det var dags för 30-årsjubileum! Mina förväntningar blev omedelbart skrämmande höga. Sju vilda hästar skulle inte kunna hålla mig borta.

Våra kursdirektörer har gjort ett enastående jobb. De har spårat upp alla kursare, drygt 60 stycken, samt även några äldrekursare, som läste delar av sin utbildning med oss. De har satt ihop ett gediget program för oss uppe i Umeå. De har försett oss med fortlöpande information.

I fredags började vi sammanstråla i Umeå. Jag tog ledigt från jobbet för att vara på plats redan vid lunchtid. Redan på flyget mötte jag en kursare, en av kursdirektörerna, så vi fick en timme tillsammans för att berätta vad vi har haft för oss de senaste 25 åren. På flygplatsen möttes vi av kursdirektör nummer två och ytterligare en kursare anlände med ett annat flyg. Det blev en bilfärd in till centrum, där vi åt lunch tillsammans med några kursare till. Vi hamnade på restaurang Rex i kårhuset och lunchen övergick i någon slags AW.

Jag checkade in på hotellet vid halvfemtiden på eftermiddagen och kursare efter kursare trillade in. Vi åt middag tillsammans på hotellet på kvällen och då var vi ca 15 stycken. De flesta var sig mycket lika men hjärnan behövde en snabb anpassning för att acceptera att alla har blivit äldre.

Det naturliga samtalsämnet var att ta reda på vad alla har gjort. Familj och yrkesliv stod högt på samtalslistan. Minnen fanns det också många att prata om, skratta åt. På sätt och vis var det som om tiden hade stått stilla. Samtalen flöt så lätt.

På lördagen samlades vi uppe vid Skogis. Där bjöds det på föreläsningar, både en seriös och en mer humoristisk, rundvandring och lunch. Skogis har byggts ut och till under åren. Där finns en ny, fin aula. A1:an, där vi hade många föreläsningar finns inte mer.

Jag och M avvek vid kaffet på eftermiddag för att gå in till centrum och fika på Nya Konditoriet. Där var vi ofta under studietiden. Stället var sig mycket likt.

På kvällen var det traditionell skogismiddag i kårhuset. Det var också utbyggt men på det hela taget var det sig likt. Inslagen på middagen var också desamma. Efter fördrinken "tågade" vi till bords. Klubbmästeriet hade gjort personliga bordsplaceringar. Barrskummet var på plats, liksom bajtarna. Det sjöngs snapsvisor och sångarhyllningar. Skogisar (nu aktiva studenter) som serverade under middagen, hyllades med "Gerda". Västvisor sjöngs, naturligtvis! Och det hela avslutades med "Skogisarnas paradsång", ståendes på stolarna med en fot på bordet.

Alla var så fina i sina röd-gröna västar och ett imponerande antal kan fortfarande knäppa västen. (Det kan inte jag.)

På söndagen var det dags att skiljas åt och åka hem, var och en till sist. Jag hoppas att det inte dröjer 15+ år till nästa kursträff. Det känns lite overkligt att den här är över.

Sommarledighet 2019

Hur ska jag sammanfatta hela sommaren i några rader? Jag har haft en text, eller åtminstone delar av den, i tankarna i en dryg vecka men nu är den som bortblåst. Det är väl bara att hoppa i och se om det flyter.

Vi svenskar tycker om att prata väder, sägs det, så jag börjar där. Det har varit en skön sommar. Lagom varm. Inte så mycket regn. Ganska mycket sol. Lite åska.

Sommaren inleddes med tre dödsfall - barnens farmor och två av pappas svågrar. Pappa fick veta att han har en aggressiv tumör på prostatan. Katten Noomi dog plötsligt och oväntat. Jag deltog i ett forskningsprojekt med en massa provtagningar och undersökningar, som de allra flesta visade på normala värden. Mitt blodtryck svarar bra på den nya medicinen jag började ta i påskas.

Jag kom inte igång med mina morgonpromenader den här sommaren. Jag har kämpat på med mina 10000 steg om dagen, förvisso, men promenaderna... Det finns mer jag inte har gjort. Jag har inte gått ner i vikt. Jag har inte klippt håret. Jag har inte röjt i Narnia. Jag har inte fikat med min f d kollega, M.

Jag har däremot köpt nya resårbottnar till min säng!

Minnen från sommaren är den långa vandringen Blentarp - Snogeholm t & r som Jörgen och jag gick på midsommarafton. Vi kom iväg på vår tältning. Vi var på Zoo i Köpenhamn med barnen. Jörgen lagade eb makalöst god caesarsallad. Vi var i Helsingör tillsammans. Irene och jag hade en trevlig dag tillsammans i Lund.

Sommaren kulminerade med att Torgil och Ludvig kom hem på besök. Förutom att prata och umgås och äta god mat har vi varit i Köpenhamn och i Dalby Söderskog. Vi såg MFF spela hemma i Europa League-kvalet.

Den här sommaren har Gustav kommit i målbrottet och han börjar få finnar. Han har åkt buss själv till kompisen i Dalby. Han blir inte längre mätt på ett Happy Meal. Han är redo att ta klivet in i tonåren.

En julivecka

Sommarlovet började konstigt. Jag kan inte sätta fingret på vad som varit knas. Det har känts som att det har varit många måsten. Dödsfall i släkten. Tråkigt hälsobesked i familjen. Jag har haft svårt att slappna av och komma till ro. Visst har det varit skönt och roligt med sommarlov. Barnen och jag var med Jörgen, E och K på Zoo i Köpenhamn en dag. Jörgen och jag gjorde en lång vandring Blentarp - Sövde - Snogeholm och tillbaka på midsommarafton. Det har varit fler aktiviteter på agendan men det känns som om jag har glömt det mesta.

Den här veckan har det dock känts som om jag har kunnat omfamna sommarlovet ordentligt. Det har varit en rolig vecka.

I måndags träffade jag Irene. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet men kände inte varandra särskiilt väl då. Tack vare Facebook har vi blivit vänner på senare år. Vi tillbringade dagen tillsammans i Lund. Det började med en promenad till Botan och på vägen lyckades vi hitta några små gränder med underbara hus och ljuvliga stockrosor i långa rader. Det visade sig att Irene och jag båda tycker om stockrosor (och även dahlior skulle det visa sig senare ... vi tycker helt enkelt om vackra blommor) och att fotografera dem. Efter lunch i Botan och en titt i växthusen, hittade vi fler blommor att fotografera. Glass på Glasskulturen hann vi också med, innan vi åkte hem till mig, där Jörgen gjorde oss sällskap till middagen. Kvällen gick i ett flygande fläng med trevliga och intressanta samtal.

Måndagen förde även med sig ett samtal från en vän och kurskamrat från Skogistiden. Det gjorde mig mycket glad att återuppta kontakten igen.

Dagen efter hade Jörgen och jag inte några färdiga planer. Jag föreslog att vi skulle åka till Helsingör. Det var soligt och varmt och även lite blåsigt. Det blev smörrebröd och en öl till lunch och därefter ett besök på Kronborgs slott. Ingen av oss hade varit där förut. När vi kom tillbaka till Lund på kvällen, köpte vi falafel. De var ett misstag. Den var inte god. Inte alls god! Det måste ha varit ett olycksfall i arbetet. Det är alltid långa köer till det falafelstället och det kan inte vara så att folk gillar falafel som inte smakar någonting alls.

I onsdags gav vi oss ut för att köpa prylar som behövs inför vår tältnatt nästa vecka. Jag ska erkänna att jag faktiskt ser fram emot det.

Minne från 2018

Jag är hopplöst efter med alla mina fotografier. Den senaste stunde har jag suttit och raderat och sorterat foton från 2018 på datorn och jag är bara i juni... Jag hittade några bilder, som påminde mig om en mycket trevlig eftermiddag i mitten av juni, en eftermiddag då jag och ett par kollegor tillbringade ett par timmar hemma hos en före detta kollega.

Det var en av de där dagarna i slutet av läsåret. Eleverna hade slutat men vi lärare hade ett par arbetsdagar kvar. Marie bjöd hem Lena, Åsa och mig på fika ... och vi fick se en otroligt vacker trädgård, fina/supercoola konstverk som Maries make har gjort samt gulla med kattungar så söta att man nästan fick hjärtsnörp.

Det var en sådan där riktigt feel-good-träff som gjorde att man gick hem alldeles varm i hjärtat.

Födelsedagsfirande nummer 2

I år inföll min födelsedag på en måndag. Jag hämtade barnen på fritids och båda två mötte mig med kramar och gratulationer. Vi körde hem till deras pappa för att de skulle hämta födelsedagspresenter till mig.

Måndagar på jobbet går under epitetet manic Monday, eftersom dagen är packade med lektioner från klockan 8:10 till 15:30. Det finns inte mycket energi över, när jag kommer hem på kvällen. Vi åt en enkel middag men lyxade till det med Ben & Jerry-glass till efterrätt.

Barnen var ivriga att ge mig de presenter de hade valt ut själva till mig. Av Gustav fick jag två ljuslyktor samt värmeljus. Oskar tyckte att jag behövde en liten matta med julmotiv.

I brevlådan låg ett paket från John och i det väntade ett vackert födelsedagskort samt en berlock från Pandora.

Ketchupeffekten

De veckor barnen är hos mig är det lite svårare för dem att leka med kompisar. Vi bor i Lund och kompisarna från skolan i Dalby. När barnen är hos sin pappa, kan de i de flesta fall ta sig till sina kompisar för egen maskin.

Det händer lite då och då att Oskar följer med en kompis hem efter skolan. Jag hämtar honom, när jag passerar Dalby för att hämta Gustav på fritids eller så kör jag och hämtar honom lite senare. Hittills har inget barn följt med honom hem. Jag vill helst bestämma sådant i förväg och inte på skolgården, när jag hämtar. Dessutom måste det andra barnets föräldrar kunna hämta sitt barn i Lund. Att kunna transportera tre barn säkert i min bil, har också varit ett hinder. Den ena dåliga ursäkten efter den andra. Allt det där går att fixa.

Den här veckan ville Oskar leka med en av sina klasskamrater på torsdagen. På onsdag kväll ringde han till kompisens förälders mobil, talade in ett meddelande på mobilsvaret och kompisen hörde av sig en stund senare. De bestämde att de skulle leka tillsammans på skolgården på torsdagen. Jag måste säga att jag var förvirrad över det avtalet. Skulle Oskar hem till kompisen eller kompisen hem till Oskar.

Torsdagen kom och jag anlände till fritids strax före halv fem. Kompisen Oskar avtalat med hade precis lämnat fritids med sin pappa men bredvid Oskar stod en annan klasskamrat och ville följa med hem. Han kunde rabbla sin pappas mobilnummer utantill och eftersom jag redan var beredd på att ha ett extra barn med mig hem den dagen, ringde jag upp hans pappa. Barnet fick följa med oss hem och pappa kunde hämta i Lund. Barnet hade inga allergier och fick gärna äta middag tillsammans med oss. Så jag fick tre barn med mig hem och Oskar var överlycklig.

Idag har jag kört honom till en annan klasskamrat, så att de kan leka tillsammans i några timmar. Det gick inte att ta fel på Oskars lycka, när jag lämnade honom hos hans kompis.

En gammal kär vän

Jag fick en del gamla foton av min kusin, Anitha, när jag var på begravningen för en knapp månad sedan. Det var foton, som hon hade plockat ut från Lennarts fotoalbum. Två av dem blev snabbt favoriter. Det är ett på min bror och mig, taget i mitten på 90-talet. Det andra föreställer Togil, pappa och mamma.













Någon dag senare satt jag och tittade igenom en kartong, som jag hittade i nedersta lådan i mitt sängbord. I den hittade jag ett foto på John.

Jag har känt John i mer än 25 år. Vi lärde känna varandra på ett kanske lite annorlunda sätt. Det var runt nyår 1992/93 och jag var hemma i Malmö över jullovet. Mamma och pappa hade Sky News på kabel-TV och på kanalens text-TV hittade jag en sida med brevvänsannonser.  Där fanns en från John (och även en från Joseph, som jag också har kontakt med fortfarande). Jag skrev ett brev och skickade iväg det. Några veckor senare kom det ett svar.

De första fem-sex åren var vi flitiga brevskrivare. Runt tiden för prinsessan Dianas död skrev vi ofta till varandra, minst en gång i veckan. Sommaren 1996 åkte jag till London för att hälsa på John. Han bodde då och bor fortfarande i Notting Hill med Portobello Road bara någon gata bort. Det blev ett besök till året efter. Brevskrivandet avtog lite. Vi pratade i telefon med varandra kanske en gång i månaden. Epost började också konkurrera med brevskrivandet. I början av år 2000 kom John och hälsade på mig i några dagar.

John kallar mig för Kati eller Mrs King. Det senare smeknamnet kommer sig av att vi såg filmen The Madness of King George någon av gångerna, när jag var i London. Jag minns inte om det är kungen som kallar drottningen för Mrs King eller om det är hon som kallar honom för Mr King. I vilket fall som helst är jag Mrs King och John är Mr King.

De senaste tre-fyra åren har vi en pågående och livlig konversation på WhatsApp. Det går inte många dagar utan att vi har kontakt.

Efter Lissabon-resan i påskas, känner jag mig inte längre osäker på att ge mig ut och resa. Jag har en stående inbjudan att hälsa på John (med eller utan barn) i London eller hos hans föräldrar i Algarve. Det börjar bli dags att take him up on that offer.

Vackra händer

Idag låg det en present på mitt arbetsbord på jobbet. Det var en total överraskning från min kollega J.

I paketet låg ett par vackra kupade händer. Jag är svag för händer. Nej, jag älskar händer. De är vackra. De är starka, även de som kanske ser bräckliga ut. Starka händer kan vara mjuka. Händer skänker värme, stöd och tröst.

Tre födelsedagspresenter

Tre av mina kollegor har eller ska fylla jämnt och "jämnt". Åsa fyllde år redan i oktober, Lena fyller år sista dagen i februari (den riktigt sista dagen, den som bara inträffar vart fjärde år) och Josefin fyller år i mitten av mars.

I november kom jag på vad jag ville ge dem i födelsedagspresent. Lite sent, till och med after the fact, för Åsas del men så fick det bli. Chevalier mittens skulle jag sticka och det började jag med strax före jullovet. Projektet avslutades i början på februari och vantarna har sedan dess väntat på att överlämnas.

Jag har funderat fram och tillbaka på, när överlämnadet ska ske och har kommit fram till att det får bli på Lenas födelsedag.

*************
Det har snart gått en månad sedan jag skrev det här inlägget. Idag, den 5 mars är alla vantar överlämnade till sina nya ägare. Förra veckans myckna snöande försenade överlämnandet.

Födelsedagslördag

Igår fyllde Oskar sex år och jag ska inte ens försöka beskriva hur det känns att han är nu har nått skolålder. Snart är förskoletiden över. Han är inte någon liten pojke längre.

Oskar hade specifika önskemål för sitt födelsedagsfirande. Det skulle vara ett vuxenkalas och han ville ha en kaka med nötter på. Han hade lite bryderi med vilka som skulle få komma till hans vuxenkalas. Mormor och morfar kunde ju inte komma, eftersom de inte har bil och de vet inte var pappa bor. Jag försäkrade honom om att båda de sakerna skulle vi lätt kunna lösa.

Det tog desto längre tid att komma fram till vad det var för kaka han ville ha. Jag trodde först att han menade någon typ av kaka, vilken som helst, med nötter på. Jag visade honom några exempel men han framhöll att det skulle vara en kaka med nötter på ... alltså precis det som fanns på bilderna jag visade honom. Förvirrande, tyckte jag, men så sade han att det skulle vara "en sån kaka som du bakar". Då förstod jag att han ville ha en Britatårta!

Igår morse var jag uppe tidigt och bakade bröd och en Britatårta. Halv ett hämtade jag upp mamma och vi körde till Dalby, där vi hämtade pappa vid busstationen och sedan åkte vi hem till M och barnen. Oskar var redan i full gång med att bygga ihop den LEGO-rymdstation han hade fått av sin pappa.

Vi åt lunch tillsammans innan det var dags för Oskar att öppna resten av sina paket: böcker, spel, pennor, Minecraft-prylar.

Det var inte bara Oskar som skulle firas igår. Min utan tvekan närmaste vän, S, fyller år idag och det firades igår. Vi har känt varandra sedan gymnasiet och det är alltid lika underbart att träffas. Det bjöds på mycket god mat och trevligt sällskap. Det var S, som fick de röda och grå Chevalier mittens.

Annandag - inte riktigt som planerad

Så här hade jag tänkt mig årets Annandag jul: hänga på låset, när IKEA öppnade klockan 10, strosa runt och titta på saker, vända och vrida på dem, fundera och planera. Allt utöver att vara där vid öppnandet var mest önsketänkade. Jag funkar inte så, när jag är ute och shoppar.

Inget blev som planerat ... men det blev så himla bra! Det började med att bilen var igenfrusen, när jag kom till parkeringen vid halvtio. Centrallåset funkade men dörrarna var fastfrusna. Det var bara att gå in igen och vänta på att solen skulle komma lite högre på himlen och värma upp bilen på förarsidan.

Jag ringde till S och berättade att planerna hade ändrats. Tanken var att jag skulle titta in hemma hos henne på väg hem från IKEA, runt 12-tiden. Jag skulle överräcka Haruni-sjalen, som jag har stickat till henne.

Jag kom hem till S strax efter 12 men då på väg till IKEA och hon följde med mig till IKEA. Det var bra, eftersom jag inte var helt säker på att jag skulle hitta vägen.

S bor bara ett stenkast från Emporia. Bilköerna till Emporia var alldeles galna. Det var som om alla skulle dit idag. Jag får panik av blotta tanken på Emporia. Jag har varit där en gång på sommaren och jag vet inte vad som skulle få mig att sätta min fot där under mellandagsrean.

Jag var lite orolig för att det skulle se likadant ut på IKEA. Det gjorde det inte. Där var inte alls mycket folk. Jag fick tag på en gosedjursdrake till Oskar i födelsedagspresent. Han är inne i en drake- och dinosaurieperiod just nu. Det blev även pärlor och färgpennor till honom. Till mig själv köpte jag bland annat fotoramar, ljus och ett skoställ.

Som alltid var det helt underbart att träffa S. Det händer alldeles för sällan men varje gång vi ses är det som om vi såg senast igår. Det är en härlig och långvarig vänskap - snart 30 år.

Söndag kväll

Nu är söndagskvällen här och en ny arbetsvecka knackar på dörren. Det har varit en bra helg, en mycket bra helg till och med. Förkylningen har inte blivit så mycket bättre. När jag skriver det här är jag mer täppt än någonsin och nässpray tycks inte längre ha någon effekt.

Men nu till det bra... Igår var jag hemma hos Sara hela dagen. Vi har känt varandra i snart 30 år, sedan vi började gymnasiet. Nu hade det gått lite mer än 1,5 år sedan vi träffades sist - lite av en skandal med tanke på att vi bor endast ett par mil från varandra. Det härliga är att vi fortsätter där vi slutade varje gång vi träffas. Det hade lika gärna kunnat vara bara en vecka sedan och inte 1,5 år. Det blev i alla fall en toppendag hemma hos Sara och hennes familj och den avslutades med en mumsig middag från grillen. Massor av positiv energi tankades.

I morse tog jag itu med min klädkammare. Jag lyckades tömma ett par flyttkartonger och det var ju bra. Nackdelen är att det ser ut som om klädkammaren har exploderat ut i hallen, eftersom jag har lyft ut kartonger (bland annat kartongen med julgransprydnader) som ska ner i källarförrådet. Jag har mitt förråd några hus bort och naturligtvis regnade det i förmiddags och då är det inte rätt läge att bära kartonger utomhus, tycker jag. Det får bli ett projekt för en kväll i veckan som kommer.

I eftermiddags var jag hemma hos barnens pappa och åt middag tillsammans med honom och barnen. Det var första gången jag var i hans lägenhet och den är jättefin. Så ljus och härlig. Barnen var nöjda att jag äntligen kom och tittade på hur det ser ut hemma hos pappa.

Sommarpresent

Se vad jag har fått av min kollega, Linda. En sommarpresent. Vilken överraskning! Och vad glad jag blev och fortfarande är. Det är två nystan av DROPS Lima, som består av 65% ull och 35% alpaca. Med garnet följde ett mönster på vantar och jag kan välja om jag ska sticka på finska eller engelska. Det lutar åt att jag väljer engelska.

Vantar har jag inte stickat sedan jag gick på högstadiet och vi stickade lovikkavantar på syslöjden. Mönstret på de här vantarna ser roligt ut. Jag gillar att sticka flätor och det blir spännande att klura ut hur jag ska göra för att fördela maskorna på fyra strumpstickor för att flätningen ska fungera. Det blir bra övning inför ett par strumpor med flätor som jag funderar att ge mig i kast med. Eller kanske ska jag sticka på rundsticka och försöka mig på det som kallas för magic loop?

Tack än en gång, Linda. Nu tycker jag att du som läser ska titta in hos Linda på hennes ulliga, gulliga och färgglada blogg.

Presenterna tog inte slut där. På jobbet hade vi sommarfest och eftersom jag är inne på mina sista dagar blev det avtackning och jag fick en picknickkorg och en flaska vin. Picknickkorgen kommer väl till pass. Vi hoppas på fint väder till midsommar så att vi kan ge oss ut just på picknick ... och någon picknickkorg har vi inte. Eller hade vi inte. Nu har vi något att packa maten i!

Ett möte ... eller faktiskt två möten

Gustav, Linn och Isabelle på Drottninggatan.

Förutom en massa åkande i rulltrappor, hann Gustav och jag med något annat roligt i Stockholm. Möten IRL med härliga personer, som jag har känt på Internet i 3,5 års tid. Vi har småpratat om stort och smått i livet. Jag är så glad att jag dök in i Kärringmaffian på Familjeliv i början av december 2007 och ännu gladare att "kärringarna" välkomnade mig med, kändes det som, öppna armar i deras redan etablerade vänskap.

I torsdags eftermiddag blev det först fika med Svalis, Kibell och Modestyonly ... och barnen, inte att förglömma. Lite senare på kvällen åt Gustav och jag middag tillsammans med Svalis, Paul, Linn, Kibell och Isabelle. Det var mycket trevligt och väldigt roligt att få träffa och uppleva de riktiga, livslevande personerna bakom användarnamnen.

På fredagen blev det ett snabbt möte med Boppie på Stockholm central, även det riktigt roligt och jag är glad att det gavs möjlighet till även detta möte. Boppie gav oss tips om Kulturhusets "Rum för barn". Där var det förvisso fullt och kö för att få komma in men det gjorde ju inget, eftersom det fanns rulltrappor att åka i ... och hiss.

Drottningens kompis

Jag kom upp på ovanvåningen tidigare ikväll och möttes av Gustav, som ville att jag skulle ta på mig ett par högklackade skor. Jag skulle vara Drottningens kompis. Han var själv Drottningen och det visade han genom att gå och hämta ett annat par högklackade skor och sätta dem på sina fötter.

Lite senare fick jag en varning av Mrs V. Jag ska akta mig för kökshanddukar! Mrs V säger att hon har sett Lilla spöket Laban och hon vet vad som händer med Drottningens kompis.

Vad händer med Drottningens kompis? Och vad har kökshanddukarna för roll i dramat?