Semester tillsammans

Efter nästan en hel sommar då vi nästan inte har träffats alls, har Jörgen och jag två veckor tillsammans, bara vi två. Snart har den första veckan gått och vi har hunnit med en hel del.

I måndags kom Jörgen hem till mig och vi gjorde praktiska saker, som att rensa avloppet i köket, rengöra diskmaskinen, lackbetsa tröskeln i min hall samt ta loss översta lådan i köket för att sedan sätta tillbaka den igen. Lådan saknar baksida men vi konstaterade att det är inte något vi kan göra något åt nu utan det får vänta tills semestrar är över och någon i snickeriet på Jörgens jobb kanske kan göra en baksida till lådan.

I tisdags träffade vi Irene. Jag tycker att vi gjorde det på ett coronamedvetet sätt. Vi träffades på en parkeringsplats i Veberöd och körde i två bilar till platsen för vår utomhuslunch - Dörröds fälad. Som alltid var det underbart att träffa Irene och vi passade på att fira hennes födelsedag i efterskott (hon fyllde 50 för en dryg månad sedan) genom att bjuda på en trerättersmåltid. Det går att laga supergod mat på Trangia-kök, speciellt när man har en Jörgen med sig. Jag skulle steka potatis i rapsolja och lyckades stänka het olja på tre fingar (och även träffa Irene med en droppe eller två), vilket resulterade i en blåsa på ett finger. Tre timmar bara rusade förbi.

På onsdagen lämnade vi min bil på service och därefter körde vi mot Blekinge. Jörgen hade förslagit att vi skulle åka till viltparken Eriksberg, som ligger i närheten av Karlshamn. Där kan man åka på safari och titta på kronvilt, mufflonfår, davidshjort och vildsvin. Det var en mycket trevlig utflykt. Det finns flera möjligheter att övernatta i Eriksberg - hotell, glamping, Synvillan, ett torp - men först ska man vinna på Triss, tror jag, efter att ha tittat på hemsidan.

På väg hem från Blekinge, skulle vi hitta någonstans att tälta. En lärdom för framtiden är att sådana viktiga saker måste man bestämma i förväg. Det går inte att på måfå köra runt och leta tältplats. Det slutade med att vi tältade på samma plats som förra året. Det blåste småspik och regnet hängde i luften. Det blev ändå en fin upplevelse. Jörgen satt i tältöppningen och lagade middag till oss och regnet började inte falla förrän vi hade krupit ner i sovsäckarna. Det var mysigt att ligga i tältet och höra vinden mer eller mindre vråla utanför och regnet falla mot tältduken.

Vi har tältat natten till idag också men under helt andra förhållanden. Vi var i närheten av Raftarp (Snogeholms strövområde) och det har varit solsken och varmt. Vi kom dit tidigt i går eftermiddag och gick en promenad ... och konstaterade återigen att jag har noll lokalsinne. En anledning till att vi valde att åka till Raftarp är att jag ska dit på lägerskola, när läsåret börjar, och Jörgen skulle visa mig var det finns vindskydd. Efter promenaden, satte vi upp tältet en bit från tältplatsen vid Raftarp. Vi hade båda två huvudvärk, eftersom vi hade missat att ta med vatten på vår promenad. Vi var inte säkra på om vi hade tillräckligt med vatten med oss, så Jörgen körde till Blentarp för att handla mer att dricka medan jag stannade kvar vid tältet för att läsa.

Att vakna i morse var helt annorlunda jämfört med hur det var i torsdags morse. Då hördes bara vinden. Idag hörde jag korpar flera gånger. Jag hörde också ett trumpetande fågelläte. Det kan har varit tranor eller så var det gäss eller svanar.

Tälta är roligt. Det är underbart. Det är härligt. Jag trivs tillsammans med Jörgen. Vi är ett bra team ... även om han skämmer bort mig i hög grad men det klagar jag inte över. Förutom att det är roligt att tälta tillsammans med Jörgen, så får jag träning inför lägerskolan. Jag har inte bestämt mig för om jag ska chansa och sova i vindskydd eller om jag ska låna Jörgens tält. Jag kan i alla fall slå upp tältet och jag vet hur jag ska packa ihop det igen.

Ikväll är Jörgen på 50-årsfest. Det är en av hans kollegor, som fyller år. Jag kände att det var bäst att avstå. Det är ju knappt att jag träffar vänner på grund av corona och då känns det inte rätt att gå på fest med människor jag inte alls känner och umgås med. Medan jag väntar på att åka och hämta hem honom, uppdaterar jag bloggen samt tittar, med ett halvt öga, på Gilmore Girls på Netflix.

En nära-döden-upplevelse...

... som absolut inte borde kvalificera som en sådan. Jag beställde ju bara flygbiljetter! Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen går det att komplicera in absurdum.

Det första steget var att hitta avgångar som passade mina önskemål. Det fanns hundratals, kanske till och med tusentals, att välja mellan. Efter att ha snävat in villkoren för resandet, försvann åtminstone de alternativ som innebar att det skulle ta 12-16 timmar att ta sig från Sturup till Umeå. Jag hittade ett alternativ för en tur- och returresa, som passade mig bra och valde att boka den.

Steg två i processen var att fylla i mina personuppgifter och ändlösa rader av alternativ för resan. Vart och ett av de sistnämnda kostade från knappt 100 kr till uppemot 600 kr styck. Min hjärna har nu förträngt de flesta av dem men några kommer jag ihåg, som incheckat bagage, reseförsäkring, avbokningsmöjlighet, ombokningsmöjlighet... Varje alternativ skulle jag ta ställning till var för sig. Varje gång jag klickade i "nej tack" kom det upp en fråga om jag var säker på mitt svar samt en lista på alla hemskheter som kanske skulle drabba mig om jag höll fast vid "nej tack".

Jag tog mig igenom det hela och klickade mig vidare i processen ... bara för att få veta att nu fanns just den resan inte kvar. Jag kunde erbjudas en annan resa, något förändrad, till ett högre pris.

Tillbaka på steg ett, alltså... Jag letade reda på ett nytt alternativ, inte lika bra som det jag initialt hade valt. Det blir en något tidigare hemresa och en längre väntetid på Arlanda på hemresan men ändå bra. Jag tog mig igenom labyrinten av alternativ ganska bra. Lyckades förvisso av misstag beställa ett avbokningsskydd i händelse av sjukdom. I ett av de sista stegen uppmanades jag att ta ställning till tre olika alternativ, som vart och ett innehöll en rad av tjänster. Om jag valde att tacka nej till dessa tillkom en administrationsavgift. Valde jag alternativ 2, som var det mest populära och som gav mig en rad fördelar, måste jag också betala en avgift men den var lägre administrationsavgiften i "nej tack"-alternativet.

Nåväl, den här gången fick jag i alla fall den resa jag valt och kom till betalningen. Där kunde jag välja mellan kortbetalning eller betalning via internetbanken. Jag valde det sistnämnda. När jag skulle fylla i namn, adress med mera, lyckades jag på något sätt radera rutorna för gatuadress och postnummer. Därmed försvann möjligheten att betala via internetbanken, så det fick bli en kortbetalning i stället.

Summa summarum, jag har bokat min resa. Graden av utmattning var enorm. Jag drack en halv flaska rött vin igår kväll. Jag kan inte minnas, när jag senast drack så mycket vin. Jag kände inte av alkoholen under kvällen och inte heller idag på morgonen. Bokningen av flygbiljetter, däremot, den mer eller mindre däckade mig. Helt slut i både kropp och knopp. Det var tur att Jörgen satt bredvid mig genom hela processen annars hade jag nog gett upp eller så hade jag förlorat förståndet. Han rekommenderade mig efteråt att inta horisontellt läge i soffan resten av dagen och bingea Netflix.

Årets oktoberhelg

För tredje året i rad har Jörgen och jag rest bort sista helgen i oktober. I år föll valet på Karlskrona och vi gav oss iväg direkt efter jobbet efter att ha köpt lite färdkost. Vädret var inte det bästa. Regn, regn och åter regn.

På fredagskvällen hann vi inte mycket mer än att checka in på hotellet, vila en stund samt äta middag på en pub, som hetter The Fox & Anchor. Jag åt en rätt som hetten Fox Classic Burger och Jörgen valde Foxens Fish 'n' Chips. Till det blev det ett öl, som heter Spitfire, som var gott och hade en underbar färg.

På lördagen hade det slutat att regna. Vi hade bestämt oss för att besöka Marinmuseum, som ligger på Stumholmen, och inom bekvämt promenadavsstånd från hotellet. Karlskrona Marinmuseum är en vacker byggnad och den ligger vackert belägen. Jag har varit där förut, sommaren 2012, men då kan jag inte påminna mig att byggnaden med ubåtarna var på plats.

Ubåtshallen var en upplevelse. Där finns två ubåtar; Hajen, som är cirka 20 m lång, och Neptun, som är 50 m lång. Neptun var imponerande! Det var svårt att fatta att den var så stor och då kan jag ändå tänka mig att det finns ännu större ubåtar. Det fanns mycket och intressant information att ta del av och man kunde även gå in i Neptun.

Efter mörkret i ubåtshallen var det en befrielse att komma in i det bortersta rummet i muséet. Det är ljust, ljust, ljust med spröjsade fönster från golv till tak. Här hittar man galjonsfigurer, som precis som Neptun är imponerande.

Vi skulle ha ätit lunch på Marinmuseum men ingen av oss var särskilt hungriga, så vi gick en promenad i solskenet på Stumholmen i stället. Därefter letade vi oss fram till kyrkan Ulrica Pia, utanför vilken Gubben Rosenbom finns placerad. Lunch åt vi så småningom uppe i stan och efter maten gick vi tillbaka till Marimuseum, eftersom jag ville handla i presentshoppen. Tillbaka upp i stan, gick vi till biografen för att köpa biljetter till A star is born. En fika blev det också.

Eftersom vi skulle gå på bio, sökte vi upp en godisaffär. Jag tror den hade namnet "Smått & gott" och det är utan tvekan den snyggaste godisaffär jag har sätt. Godiset var ordnat i färgordning. Som vanligt slog vi på stort och lyckades spendera hela 19 kronor tillsammans på vårt godis.

Innan vi åkte hem på söndagen, gick vi tillbaka till Ulrica Pia-kyrkan, eftersom vi hade läst att den riktige Gubben Rosenbom finns inne i kyrkan och vi kunde ju inte lämna Karlskrona utan att ha sett honom.

Hur långt är det rimligt...

... att åka för att köpa glass? Är en buss-tåg-bussresa, som tar över två timmar inom rimlighetens gräns? Ja, absolut, om du frågar mig. Vad var det Karin Boye skrev? Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är ägen som är mödan värd. Det passar bra för dagens utflykt, som tog oss tvärs över Skåne till Åhus, där vi skulle äta Ottoglass ... eller rättare sagt, barnen skulle äta Ottoglass.

Vi gick ut genom dörren ganska precis klockan tio i förmiddags. Jag hade en ryggsäck med smörgåsar, äpple, morötter, salta kex, några Oreos samt äppelmer och vattenflaskor. I Gustavs ryggsäck låg det en UNO-kortlek, min bok, barnens mobiler samt förstaförbands"lådan".

Resan till Åhus gick enligt plan. Buss till stationen i Lund, tåg till Kristianstad och sedan buss till Åhus. Oskar ledde oss till Torget i Åhus med hjälp av Google Maps i min mobil. Väl där visade det sig att det bara var Gustav, som ville ha glass. Han valde en bägare med vaniljglass, choklaglass och mjölkchokladsås. Oskar ville bara ha en päronfestis. Och jag, jag äter ju inte glass och kunde inte tänka mig att göra ett undantag.

Det var förvisso inte helt lätt att låta bli. Det fanns många olika glassorter att välja mellan, den ena läta godare än den andra. Strutarna såg sagolikt goda ut, riktigt vida i öppningen och man kunde få dem doppade i smält choklad innan glasskulorna lades i.

Vi gick ner till hamnen och satte oss på en bänk för att Gustav skulle kunna äta upp sin glass. Det var varmt, som vanligt den här sommaren, men inte helt klar himmel. Det känns inte som om jag har utsatts för så mycket solljus men jag har definitivt fått färg, dock utan att bränna mig.

Hur många skånska städer finns det med förtjusande hus, funderade jag över, när vi gick genom den lilla del av Åhus vi hann med under vårt korta stopp där.

Kvart i två skulle vi ta bussen tillbaka till Kristianstad för att hinna med ett tåg strax före halv tre. Bussen var sen och den kunde inte köra in sin försening, så vi missade tåget. Men det gjorde inget. Då kunde vi i stället ta länsbussen, SkåneExpressen 1, hem. Oskar var minst sagt förtjust. SkåneExpressen 1 är nämligen en dubbeldäckare. Vi hade sett en sådan, när vi kom till Kristianstad på förmiddagen och Oskar ville så gärna åka med den. Jag tittade i Skånetrafikens app och konstaterade att det inte passade ihop med bussarna från Åhus ... men nu löste det ju sig i alla fall.

Barnen satt på det övre däcket längst fram mellan Kristianstad och Hörby, där vi bytte buss till SkåneExpressen 2, för att komma hem till Lund ... och det var också en dubbeldäckare! Den här gången fick vi alla plats längst fram på övre däck. Oskar var nästan salig.

Vi var hemma igen strax före halv sex på kvällen och då var vi alla tre ordentligt trötta men nöjda med dagen.

Hemresan

På lördagsmorgonen åt vi frukost tidigt, strax efter klockan sju, packade det sista och sedan checkade vi ut. Vi hade bestämt att ta metron till flygplatsen och det gick precis enligt plan. På flygplatsen var det korta köer till bagageincheckningen och låååååånga köer till säkerhetskontrollen.

Shopping är Jörgen och jag inte särskilt bra på. Själv tycker jag att det är så otroligt tråkigt. Några småsaker till barnen handlade jag under dagarna i Lissabon och taxfreen på flygplatsen blev det en flaska gin, så att Jörgen och jag kan dricka gin & tonic i Lund också.

Vi såg till att äta ordentligt innan vi lämnade Lissabon. På nerresan var det svårt att hitta något vettigt att äta på Paris-Charles de Gaulle. På hemresan skulle vi dessutom ha mindre än en timme mellan flighterna, så det skulle inte finnas tid för att äta. För att vara rättvis, ska jag nämna att vi på hemresan såg flera helt okej matställen på Paris-Charles de Gaulle.

Redan samma dag som vi kom till Lissabon fick Jörgen mejl om att det skulle bli strejk på Air France med start dagen innan vår hemresa. Av denna strejk märkte vi intet. Våra flighter gick precis som de skulle.

När vi närmade oss Kastrup, var det rejält turbulent, tyckte jag med min ganska ringa flygerfarenhet. Inte på något sätt otäckt men påtagligt och uppmärksamhetsväckande. Jag tror inte att tjejen som satt bakom mig skulle hålla med om att det inte var otäckt. Hon grät högt av rädsla.

Bagaget kom med hem och vi tog tåget från Kastrup till Skurup och sedan var den semesterresan över.

Parques das Naçoes

Natten till fredagen, vår sista hela dag i Lissabon, låg jag vaken i en dryg timme. Vi hade inte bestämt vad vi skulle göra den dagen, så jag tog fram guideboken jag köpte kvällen innan och bläddrade i den. Jag såg två möjliga alternativ: Belém eller Parque das Naçoes. Det som avgjorde det för mig var att i Parque das Naçoes ligger det ett stort akvarium, Oceanário de Lisboa, och det anses vara det näst största i världen. Jag läste även på Trip Advisor att det finns ett stort köpcentrum, Centro Comercial Vasco da Gama, i närheten och shopping var något vi nästan helt ignorerat dittills, så det passade ju bra. Dessutom skulle vi även få se bron Ponte Vasco da Gama på nära håll.

När jag presenterade planerna för Jörgen på morgonen, tyckte han också att det verkade vara en bra idé. Efter frukost tog vi metrons blå och röda linjer till stationen Oriente.

Det var långa köer för att komma in på Oceanário de Lisboa men det gick ändå relativt snabbt. Man kan köpa biljetter online vilket jag skulle rekommendera. Förutom den permanenta utställningen fanns det även en tillfällig, Florestas submersas. Det var undervattensmiljöer uppbyggda av Takashi Amano. Den utställningen borde avnjutas i enskildhet och inte i trängsel, som det var nu.

När vi kom in till den permanenta delen av utställningen, kände jag mig som barn på nytt. I mitten av byggnaden finns det enorma akvariet, som man går runt i två plan. Jag hade kunnat stanna där precis hur länge som helst. Det är så vackert att titta på de många olika fiskarna.

Och när jag fick se havsuttrarna kom det ett spontant Åååh, som fick Jörgen att undra om det var jag som lät så.

Alldeles intill Oceanário de Lisboa ligger Pavilhão do Conhecimento, som är ett vetenskapsmuseum. Det hade också varit roligt att besöka men det fanns det inte tid till. Det får bli nästa gång jag besöker Lissabon, kanske tillsammans med barnen. I stället gick vi runt i Nationernas Park (jag skulle väl inte kalla det för just en park) och sedan upp till köpcentrat för att äta något men där var det så mycket folk att vi snabbt gick igen. Vi hittade en hamburgerrestaurang nere vid floden i stället. Efter maten tog vi en tur med linbanan som går från akvariet och bort till Vasco da Gama-bron. Vi lyckades pricka in en regnskur precis när vi åkte linbanan.

Sedan var det dags att åka tillbaka till hotellet. Efter en liten stunds vila åkte vi och köpte pastel de nata på vårt "stamställe". Pastel de nata är ett måste varje dag i Portugal, om jag får råda.

Jardim Zoológico

Lissabon zoo ligger längs metrons blå linje, bara ett stenkast från stationen med samma namn. Det var hög tid för lunch, när vi kom fram, så innan vi gick in på zoo letade vi efter någonstans att äta. Vi hittade en liten restaurang, som hade brasiliansk mat som specialitet. Det kändes som en ganska nyöppnad restaurang. Servitrisen gjorde sin första dag. För cirka sex euro fick vi soppa till förrätt, en varmrätt samt kaffe efter maten.

På zoo fanns det olika sorters tigrar, apor, noshörningar, antiloper, fåglar med mera. Mina favoriter var utan tvekan geparderna och en typ av gibbonapa, som heter siamanga på portuguisiska. Det var även kul att se orangutanger.

Det finns även delfiner och sjölejon i djurparken och i inträdet ingick att se en show med dem.

Från zoo åkte vi tillbaka till samma del av stan, där vi hade ätit de två föregående kvällarna. Vi hittade en restaurang, där Jörgen kunde få bläckfisk. Happy Jörgen! Jag smakade lite på bläckfisken och den var verkligen god. Medan vi satt och väntade på vår mat, kom plötsligt två av Jörgens kollegor med respektive förbi. Vi visste att de skulle vara i Lissabon men det är ändå konstigt att vi skulle stöta på varandra i denna stora stad.

Promenera mera

I Lissabon kan man gå precis hur mycket som helst. Vi gick mellan 13 000 och 20 000 steg per dag under vår vistelse.

Dag tre, torsdagen, bestämde vi oss för att gå till Jardim Botânico da Universade de Lisboa, som låg inte mycket mer än en dryg kilometer från vårt hotell. När vi kom fram visade det sig att den var stängd för underhållsarbete, så vi fortsatte att gå. Vi tog sikte på en del av staden, som heter Bairro Alto, och kom förbi en utsiktsplats, från vilken vi bland annat kunde se Sao Jorge-befästningen.

Så småningom hade vi gått ända ner till Tejo och befann oss i närheten av ändstationen för metrons gröna linje, Cais do Sodre. Därifrån tog vi metron till Lissabon zoo.

Castelo de São Jorge

Castelo de São Jorge är en fästning från medeltiden och den ligger högt uppe på en kulle. Det finns källor som säger att den första befästningen gjordes redan år 48 f Kr. Genom åren har den byggts ut, framför allt av moriska nybyggare på 900-talet. År 1147 erövrades fästningen av kristna och användes därefter som kungligt palats. 1910 utnämndes den som kulturminne.

Utsikten över staden från befästningen är helt magisk. Vi tittade ut över Lissabon länge. Sedan gick vi runt i området och köpte glass i ett kafé vars dörr vaktades av en påfågel. Jag stod en lång kö för att gå till toaletten bara för att upptäcka att toalettstolen saknade sits och det gick inte heller att spola. På andra sidan om samma byggnad fanns det fler toaletter, utan kö, med sits och spolbara.

På väg upp till Castelo de São Jorge

När vi hade kommit ner till floden, vände vi tillbaka in mot stan för att gå upp till Castelo de São Jorge. Vi tog sikte på en kyrka, som vi ville passera på vägen. Castelo de São Jorge ligger i dungen, som kan anas uppe till vänster på höjden i fotot ovan.

Kyrkan heter Igreja de Santa Maria Maior Sé Patriarchal Cathedral och utanför den var det full kommers. Tuk-tuk efter tuk-tuk, som mer än gärna ville bli anlitade för att köra upp till fästningen. Det fanns även frukt och annat att köpa. Vi gick in en kort sväng för att ta oss en titt inne i kyrkan och sedan fortsatte vi att vandra uppför smala, branta gator.

Något man slås av, när man går runt i Lissabon är att många hus har en kaklad fasad. Och det finns stora konstverk av mosaik och kakel lite här och var. Gatorna är som sagt smala och ofta branta och det är bilar precis överallt ... och spårvagnar och bussar.