Två tillbakablickar...

... curtesy of Facebook:

Ett annat roligt Facebook-minne

Gustav uttrycker sig i bild

För tre år sedan, påminner Facebook mig, räknade barnen och jag med negativa tall till middagen. Efter en stund tycket Gustav att det var dags att sluta...

Vaggvisa

"Sjung en godnattsång för mig", sa Oskar, när jag stoppade om honom.

Jag hade precis läst första halvan av kapitel 25 i Harry Potter och den flammande bägaren för honom och bläddrade snabbt igenom vaggvisorna, som finns någonstans djupt i minnets arkiv.

"När trollmor har lagt de elva små trollen...", började jag och hade plötsligt min pappas röst i huvudet. Han sjöng den här sången för mig, när jag var liten, och ikväll sjöng vi den tillsammans för Oskar. Ja, jag tror att du förstår vad jag menar.

"Morfar sjöng den här för mig, när jag var liten", berättade jag för Oskar.

"Det ska jag komma ihåg, när jag blir stor", svarade han och gosade ner sig under täcket.

Oskars firande

Oskar har nu blivit firad på 10-årsdagen hemma hos mig med några dagars försening. Han var hemma hos sin pappa på födelsedagen och då åkte de till ett ävenyrsbad. Det är ju tur att deras pappa gör sådant med dem. Själv har jag nog inte varit i en simhall sedan våren 2008, då jag var på babysim med Gustav.

Förberedelserna började redan igår kväll genom att jag bakade en kladdkaka. I morse bakade jag en "nötkaka", som är Oskars (och morfars) favorit. Den heter egentligen Britatårta och receptet fanns i Allt om mat någon gång på 1970-talet. Innan vi skulle äta kakor, tänkte jag servera Shepherds Pie. Jag läste ett recept för ungefär en vecka sedan och det lät hur gott som helst.

Det var det också. Smakmässigt var rätten fulländad. I övrigt lämnade den en del att önska. Potatismoset blev mer sopplikt men, som sagt, mycket gott. I moset fanns, förutom potatis, cheddarost, grädde, purjolök, smör och äggula. Det som gick fel var att potatisen koktes alldeles för tunt skivad och det var mycket svårt, omöjligt, att hälla bort vattnet. Det innebar att moset innehöll för mycket vätska. Det rättar jag till nästa gång Shepherds Pie ska lagas. Det kommer att ske i en inte alltför avlägsen framtid.

Jörgen och hans E var förutom morfar, mormor och J (PD) gäster på kalaset. Genom att vrida matbordet i vardagsrummet 90 grader, gick det att sitta åtta stycken runt det.

Oskar fick många fina presenter: spelet Tjuv och polis, två T-shirts, två Kapten Kalsong-böcker, en bok med naturvetenskapliga experiment, en bok om programmering i Python, ett hopprep, en stegräknare, ett flygplan från Cobi och en Pennywise-mugg. Han ska även få ett par solglasögon av morfar. De ska stämma träff och köpa dem tillsammans, så att de säkert passar Oskar. Jo, just det, jag köpte även ett spel på datorn till honom.

När alla gästerna gått hem, började barnen och jag spela Tjuv och polis. Det var premiär för både mig och Oskar. Osakr har spelat förut, på fritids, och där har han och hans kompisar hittat på några egna regler. De reglerna fick Gustav bortse från idag. Gustav började som polis och Oskar och jag var tjuvar. Efter en stund bytte de emellertid plats/roll med varandra.

Jag har ett par funderingar angående spelet. När kan polisen häkta en tjuv? Kan tjuven häktas även om hen har lagt sina pengar i ett tjuvnäste? Kan tjuven häktas, när hen har hämtat sina pengar ur tjuvnästet och är på väg till resebyrån? Jag kan inte hitta någon information om det i reglerna men det kan ju vara så att jag drabbats av Y-kromosom och då hittar man ju ingenting.

Tälta? Kanot?!?

Du skojar med mig!

Det var min spontana reaktion med tillägget ALDRIG I LIVET, när jag hörde talas om lägerskoleplanerna för årskurs 9 i våras. Lägerskolan, som skulle inleda läsåret i augusti. Inledningsvis trodde jag att den skulle ligga i en vecka, när barnen är hos mig och att jag därmed inte skulle kunna följa med. Lättnaden jag kände var inte liten.

Sedan insåg jag att jag hade tagit fel på veckorna, att barnen inte var hos mig, att jag måste följa med. Det tog ett par veckor och så hade jag förlikat mig med den tanken och under sommaren började jag till och med se fram emot äventyret. Jörgen och jag tältade en natt, så att jag fick känna på hur det var. Någon kanotpaddling hann vi inte med och det var det inslaget, som jag oroade mig mest för.

Jag har paddlat kanot en gång i mitt liv. Det var för 30 år sedan i Värnamo, som avslutning på de sex veckor som inledde mina studier på SLU. Det var roligt men det bestående minnet från den paddelturen var att jag var bedrövligt dålig på att sitta längst bak i kanoten och styra. Jag kunde inte styra. Överhuvudtaget! Inte det minsta ! Alls! Kanoten tog sig fram i zick-zack i ån. I övrigt är jag måttligt road av att befinna mig ute på öppet vatten, speciellt om farkosten är liten.

Det var det första jag tänkte på, när jag hörde talas om att kanoter skulle vara inblandade i lägerskolan. Därefter kom alla andra tankar om att kanoter skulle välta, allting skulle bli blött, någon kanske skulle drunkna. Min mentorskollega, A, kom med lugnande ord och sade dessutom att han och jag kunde paddla i samma kanot.

När sommarlovet var över och det var dags att göra de sista förberedelserna, såg jag alltså fram emot både paddling och tältning. Med en vecka kvar tills vi skulle ge oss iväg, kom kallduschen. Det fanns inga toaletter där vi skulle bo. Vi skulle bygga toaletterna själva. Ingen verkade veta hur toalettbyggsatsen skulle se ut. Var det färdiga sektioner eller "plockepinn"?

Platsen för lägerskolan var Ivösjön i norra Skåne. Fyra klasser i årskurs 9 med mentorer, rektor, kurator och studie- och yrkesvägledare gav sig iväg med egen packning och inköpt mat. Tält, stormkök, toalettdelarna och annat material hade vår kurator, som också planerat det hela, redan sett till att det var på plats på de två öar, där vi skulle bo.

Den första delen av paddlingen ägde rum i Holjeån. Det tog inte mer än trettio sekunder för mig att inse att det här med paddling inte var så tokigt. Ån var rolig att paddla i. Träden längs med ån hängde ner med sina grenar. Andra hinder var trädstammar som låg under ytan. På sina håll var det trixigt att ta sig fram men det gjorde det hela roligare. Efter en knapp timmes paddling i ån, kom vi fram till Ivösjön, och det tog ungefär en halvtimme att paddla till vår ö.

Tjejtoan

Vi var framme vid halvtretiden på eftermiddagen och efter en halvtimmes paus, tog aktiviteterna vid. Två militärtält skulle resas och två toaletter skulle byggas. Fem elever tog tag i toalettbyggandet och det skötte de med bravur. Det blev några timmars snickrande i gassande solsken men till slut var toaletterna färdiga och kunde bäras en bit bort från vår lägerplats.

Några elever valde att bygga ett vindskydd av presenning. Jag, A och ytterligare en kollega sov i vindskyddet som fanns på lägerplatsen. Jag måste säga att jag sov mycket gott där. Vi hade stor tur med vädret de här dagarna. Det var soligt och varmt på dagarna med härligt fläktande vindar från sjön. Nätterna var milda.

På "vår" ö bodde två klasser, totalt 22 elever. De skötte sin matlagning på stormkök, indelade i matlag om 3-4 personer. Under förberedelsearbetet inför lägerskolan hade de planerat sina menyer (med en budget på ca 125 kr/person) och inhandlat maten.

Den andra dagen var det dags för tävlingar. Klasserna tävlade mot varandra och dessutom mot de andra två klasserna, som bodde på en annan ö. Det fanns även tid för bad och kanotutflykter.

Den tredje dagen vaknade jag vid femtiden. Himlen lystes upp av blixtar och det mullrade på avstånd. En halvtimme senare regnade det rejält en stund och sedan blev det uppehåll. Då såg vi till att eleverna gick upp och åt frukost och därefter packade vi ihop vårt läger. Åskan drog därefter igång ordentligt. Jag kunde höra hur regnet drog in från sjön. Kuratorn såg till att spänna upp en presenning över ett rep, som han fäste i ett träd. Där tog drygt hälften av eleverna skydd medan de andra trängdes med all packning i vindskyddet.

Åskan snurrade runt oss en lång stund. Vid ett par tillfällen kom blixt och knall samtidigt och man kunde höra hur det knastrade och fräste i skogen strax bortanför vår lägerplats. När regnet hade upphört, tyckte eleverna att vi kunde ge oss iväg men åskan var inte över. Att sätta sig i aluminiumkanoter och ge sig ut på sjön var inte att rekommendera. Först vid halvelvatiden bedömde vi att det var säkert att ge sig iväg. Då hade vi även planerat om hur vi skulle paddla. Vi tog oss snabbaste vägen in till land, där vi kunde lämna kanoterna och gå till ett vandrarhem, där vi åt lunch och hoppade på bussen som körde oss hem.

Om jag ska paddla och tälta igen? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag ska göra!

Katten Noomis historia

Noomi kom till familjen på ett lite ovanligt sätt. Hon föddes i en butik, Lantmännen Granngården, i Mönsterås. Jag kan inte med säkerhet säga att hon föddes just där, inser jag, men hon befann sig där med sin mamma och (åtminstone) ett syskon. Dåvarande maken var i butiken för att inhandla ett trädgårdsredskap, när någon i personalen frågade om han ville ha en kattunge. Han kom hem och frågade vad jag tycke. Vi var tämligen omedelbart överens om att vi ville ha en katt till. När vi kom till butiken, såg vi två kattungar. En var helt svart. Den andra var svart med lite vita teckningar. Det var lättare sagt än gjort att fånga in en kattunge, som inte alls var van vid människokontakt. Efter viss möda fick vi tag på ungen med vita teckningar. Vi försökte även få tag på den helsvarta men fick till slut ge upp.

Jag vet inte hur gammal vår nya kattunge var. Hon var mycket liten men hon hade ett hett temperament. Man har ju hört talas om att katter kan spotta och fräsa. Den beskrivningen stämde väl in på den lilla kattungen. Hon spottade och fräste så att man kunde tro att hon skulle explodera. Jag vet inte hur vi visste att det var en liten hona och jag minns inte hur vi tog reda på det men vi måste ha vetat, när hon fick sitt namn. Vi hade redan en katt, som hette Moses, så vi var överens om att det skulle vara ett bibliskt namn. Min mamma föreslog Noomi och så fick det bli.

De första dagarna fick Noomi bo i badrummet på bottenvåningen. Där ställde vi in hennes bur samt mat och vatten. Långa stunder satt jag på golvet i badrummet utan att röra mig och bara tittade på henne. Efter första natten hittade jag henne i handfatet på morgonen och jag kan inte begripa hur hon lyckades ta sig dit.

Efter ett tag vågade Noomi sig ut på upptäcksfärd i huset. Hon bekantade sig med Moses och den undersköna schabradoren Stella. Efter några veckor kom min pappa på besök och Noomi låg i hans armveck och sov, när pappa låg på sängen och läste på förmiddagarna. Noomi var aldrig förtjust i män. Hade vi manliga besökare gjorde hon sig oftast helt osynlig, så länge besöket varade. Min pappa tyckte hon emellertid om och senare i livet blev hon också förtjust i J.

Så länge vi bodde i Ingebo utanför Mönsterås var Noomi en utekatt. En gång klättrade hon upp i grannens träd och kunde inte komma ner igen utan hjälp. Hon fångade möss. Hon fångade möss och tog dem med sig hem. En gång vaknade jag till ett krasande ljud under sängen. Där satt Noomi och mumsade på en mus. En annan gång vaknade jag och hon satt och åt en död mus I MIN SÄNG! När Gustav var nyfödd och jag satt och ammade honom en natt, kom Noomi hem med en mus, släppte den framför mina fötter. Det visade sig att den levde. Noomi satte sig, i mina ögon demonstrativt, ett par meter bort med ryggen mot mig och musen. Kanske tyckte hon att jag var otacksam, som inte jublade över hennes fina gåva.

Svante och Noomi
Foto: BSZ

När vi flyttade från Ingebo 2008, fick Noomi flytta hem till min mamma och katten Svante. Där blev hon sedan kvar. Några år senare kom J in i mammas liv och Noomi fick ytterligare händer som gärna kliade henne bakom örat och klappade henne.

Mamma har berättat att Noomi var en liten gourmand. Hon åt förvisso mestadels sitt torrfoder och var inte särskilt intresserad av människoföda. Kokt torskrygg tyckte hon däremot om medan en vanlig, tråkig torskfilé från frysdisken ratade hon. Jag tror att räkor kunde slinka ner. Det senaste året fick hon en "bulle" (tänk lite större köttbulle) rått kött varje eftermiddag. Det tyckte hon var utsökt.

Noomi var liten från början och hon förblev liten och nätt hela livet. Den senaste veckan mådde hon inte riktigt bra. Hon åt och drack dåligt. Igår tog mamma och J henne till veterinären, som ville behålla henne under eftermiddagen för att ge henne dropp, eftersom hon var lite uttorkad. Det skulle även tas blodprover och det visade sig inte gå utan att ge Noomi en spruta med muskelavslappnande medel. Efter provtagningen gick det inte att väcka Noomi igen. Hon hade drabbats av ett hjärtstillestånd. Blodprovet visade att hon hade en pågående inflammation någonstans i kroppen.

Noomi blev 14 år.

Vattenfundering inför tältning

När forskarna letar efter förutsättningar för liv på andra planeter, letar de bland annat efter vatten. Hur viktigt vatten är, inte bara för överlevnaden utan även för välbefinnandet, blir påtagligt i situationer, när tillgången på vatten är begränsad. Efter stormen Gudrun i januari 2005 var vi utan el, och därmed även vatten, i fem dygn. Att vara utan el var inte roligt men definitivt överkomligt. Att vara utan vatten var riktigt besvärligt. Det blev påtagligt hur ofta vatten behövs i vardagen och vilken planering som krävs, när vattnet inte kommer ur kranen som det brukar.

I tisdags var det dags för Jörgen att kvittera ut sin födelsedagspresent från förra året - att tälta en natt tillsammans med mig. Den del av packningen vi diskuterade mest var hur mycket vatten och annan dryck vi skulle ha med oss ut. Sommarvärmen hade slagit till igen, så vi visste att det skulle gå åt vätska, men vi ville inte bära med oss onödigt mycket. Vi kom till ett beslut men omvärderade det sedan och ökade på volymen vatten. Det resulterade i att vi hade med oss 3,5 liter vatten och 1,2 liter tranbärssaft. Jo, två flaskor öl fick också följa med.

Det var lite av en chock att känna hur mycket ryggsäcken faktiskt vägde, när jag bar ut den till bilen. Att bära den på ryggen var desto lättare i så motto att den inte kändes tung ... men mina ben och höfter kände av den extra vikten, de kände av den rejält. Solen och värmen var dessutom skoningslösa. Svetten flödade.

Jörgen parkerade bilen inte långt från Häckeberga slott och tog sedan täten på en cirka fyra kilometers vandring till Kullatorpet. Där stannade vi och vilade en stund, innan vi gick de sista 5-10 minuterna till den plats, där vi bestämt att vi skulle slå upp tältet. Det tog vi itu med nästan genast vi var på plats, vilket vi i efterhand funderar på var ett misstag. Tältet stod i solen och det blev varmt inne i det även om det fick stå öppet i båda ändar.

När tältet var på plats, tog vi (i ärlighetens namn mest Jörgen) itu med middagen. Jörgen stekte entrecote och halluomi samt kokte ris. Halvvägs genom matlagningen frågade vi oss varför vi inte hade gått tillbaka till Kullatorpet för att laga middagen. Att sitta på marken tycker våra kroppar inte om. Vid Kullatorpet fanns det bänkar och bord. Nåväl, nu satt vi där vi satt. Middagen blev färdig och vi avnjöt den och var sin öl i kvällssolen, sittandes under en bok.

Efter middagen gick vi ner till Kullatorpet och satt och njöt av skugga och aningen svalare temperatur. Tillbaka vid tältet, strax före klockan 21, kände vi att de var drägligt att krypa in i tältet. Tanken var att vi skulle ligga och vila en stund, vänta in mörkret för att gå ut och titta på stjärnhimlen. Så blev det dock inte. Jag somnade i stället.

Att sova i tält var helt okej. Jag hade gärna tvättat av mig det värsta klibbet innan jag la mig men det ville vi inte använda vatten till. Jag vaknade till och från under natten och hade svårt att avgöra om jag frös eller om jag var obekväm av att känna mig klibbig efter det ymninga svettandet under dagen. Lite hårt var underlaget trots det uppblåsbara liggunderlaget. På det hela taget sov jag emellertid gott. Strax före klockan fem på morgonen var det ett fågelläte som väckte mig. Det var förvånansvärt tyst ute, både på kvällen och på morgonen. Jörgen berättade att vid fyratiden hade det varit ganska mycket fågelkvitter men det hade tystnat när jag vaknade. Jag somnade om och sov fram till klockan sju.

Vi gick en promenad på morgonen och därefter packade vi ihop tältet samt packade ryggsäckarna. Visa av erfarenhet gick vi till Kullatorpet för att göra frukost. Det blev smörgåsar med stekt ägg, lite korv och till det varm choklad. Jörgen valde en annan väg tillbaka till bilen och det blev en varm vandring. Vi såg en snok. Den var svart med tydliga gula fläckar vid huvudet. Den var uppskattningsvis runt metern lång och slingrade snabbt iväg, när vi kom gående. Det var, så småningom, mycket skönt att få sätta sig i bilen och känna svalkan från ACn.

Kan jag tänka mig att tälta igen? Ja, absolut kan jag det. Jag skulle dock hellre göra det med bil, typ bilsemester men i stället för hotellrum så tältar man. Då behöver man inte bära så mycket, vilket är positivt. Ännu bättre är att man kan proviantera, fylla på med mat och vatten efterhand. Man kan till och med ta med något att sitta på, vilket kroppen och framförallt ryggen skulle uppskatta.

En sommar med avsked

I början av juni gick barnens farmor bort. Gustav och Oskar var tillsammans med sin pappa och hälsade på farmor vid några tillfällen under våren. De var även där den helgen, när farmor avled. Oskar följde med sin pappa till sjukhuset och lade Teddy på farmor, så att det såg ut som att Teddy kramade farmor.

Veckan efter midsommar var det begravning i Jönköping. Barnen och jag åkte dit tillsammans med M, som deras pappa har en relation med. M är jättetrevlig och jättehärlig och det är fint att barnen får ha henne i sina liv. De tycker båda två mycket om henne. M och jag hade massor att prata om både på dit- och hemvägen.

Begravningen hölls i Barnarps kyrka och det var en fin ceremoni, ett fint avsked. När den var över, gick Oskar och hans pappa fram till kistan igen och stod där och höll om varandra. Gustav var märkbart berörd, när vi kom ut från kyrkan, och Oskar grät. Efter kyrkan åkte vi till Taberg för att äta middag.

På hemvägen rörde sig Ms och mitt samtal i en riktning, som fick mig att nämna att jag sjöng i Malmö musikskolas flickkör under flera år. M frågade vad min körledare hette. När jag nämnde det, sade M att det är hennes mamma. Ibland blir världen mycket liten.

I mitten av juni gick pappas svåger, Stig, bort. Stig och Majbritt (pappas syster) har jag många minnen av. Båda två var enormt allmänbildade och vi har pratat mycket om allt mellan himmel och jord. Ett av mina finaste och starkaste minnen av Majbritt är från sommaren 1978. Det var i Frinnaryd, där pappa och hans syskon samlats för att avveckla farfars hem efter hans bortgång. Majbritt och jag gick en liten promenad tillsammans. Vi pratade och Majbritt flätade mitt hår och band ihop flätorna med gräs. Omtanke och värme är också två ord som jag förknippar med Majbritt och Stig. På senare år har pappa och Stig gjort saker tillsammans. För några år sedan var Stig i Malmö och Gustav och Oskar fick träffa honom. Stig fullkomligt trollband dem i samtal.

I början av juli gick en annan av pappas svågrar, Bertil, bort. Bertil var gift med pappas syster Sylvia. Mina minnen av Bertil är från min barndom. Jag minns hans irländska setter, som jag glömt namnet på. Jag minns huset han och familjen bodde i i Lidköping. När jag gjorde min praktik på naturbruksgymnasiet i Ryssby, var Bertils kusin min handledare.

Mamma kommenterade det här inlägget så här:
Hunden hette Lester. Han blev riktigt konsternerade den gången vi, hela familjen, stannade med bilen utanför deras hus, plockade fram en nyckel och gick in i huset. Vi blev bevakade! Sylvia sa när [hon] kom hem: nämen Lester, jag sa ju att det skulle komma gäster.

Fredag och orgelmusik

När musiken började flöda i S:t Petri kyrka, försvann all trötthet som i ett trollslag. Det är något speciellt med orgelmusik. Det tycks gå att få ut vilket ljud som helst ur en orgel.

I S:t Petri kyrka har man nyligen invigt en ny kororgel. Dessutom är kororgeln och kyrkans tre andra orglar, bland annat den gamla Marcussenorgeln, integrerade i ett spelbord. Detta spelbord, inklusive två stora touch screens, stod placerat längst fram i altargången, vilket gjorde att man kunde se kvällens organist, Gunnar Idenstam, spela.

De verk som spelades var bland annat från Idenstams Metal Angel men även några stycken av Ravel, som till exempel Boléro. Det är ett stycke, som för evigt är förknippat med Tovill & Deans OS-guld i isdans i Sarajevo 1984. Magisk musik och ett magiskt isdansprogram.

Suggestiv är ordet jag kommer att tänka på, när jag hör Boléro. Det är samma slinga, som upprepas om och om igen. Hela tiden ökar styrkan i musiken men det är så utdraget att det inte går att sätta fingret på ökningen men likväl finns den där.

Orgeln är ett monster till instrument. Organisten spelar inte bara med händerna utan även med fötterna. Det var intressant att titta på Idenstam medan han spelade ikväll. Överkroppen var stilla medan fötterna såg ut som Bambis på isen. Jag gissar dock att Idenstam hade total kontroll över sina fotrörelser till skillnad från Bambi. Det blev ett extranummer efter konserten och då inledde Idenstam med att spela enbart med fötterna!

Trots fredagströttheten kändes det som helt rätt beslut att bege sig till Malmö efter jobbet. Att jag dessutom fick sällskap av min pappa förgyllde kvällen ytterligare.

Att fråga chans

Efter ett samtal med Oskar, har jag förstått att det här med att "fråga chans på någon" fortfarande är aktuellt.

Jag minns hur jag själv frågade chans på Niklas, när jag var kanske 11 år, och han sade ja. Ett tag senare frågade jag chans på Rickard också men jag minns inte vad svaret blev. Det som hände var i alla fall att Niklas sökte upp mig och sade:

- Det där med chans, det skiter vi i, eller hur?

Och det var ju förståeligt att han tyckte det, tänker jag.

Varför jag överhuvudtaget frågade chans  på någon vet jag inte. Vad skulle det vara bra för? Det ledde ju inte till någonting.

Hundutställning

Oskar älskar hundar. Han vill att vi skaffar hund, vilket är en omöjlighet med tanke på vår livsstil. Att jag inte vill ha en hund, spelar också stor roll, men det säger jag inte så högt till Oskar.

Det är säkert mer än ett halvår sedan, som jag kom att tänka på att det brukar vara hundutställning i slutet av mars varje år. Brukar det vara i slutet av mars? Har det "alltid" varit det? Jag vet inte, men för säkerhets skull satte jag en påminnelse i mobilens kalender. Jag frågade även Oskar, om han ville gå på utställningen, och det ville han. För en månad sedan gjorde påminnelsen sig påmind. Jag kollade på nätet och mycket riktigt var det utställningsdags sista helgen i mars: Sydskånska Kennelklubbens internationella utställning.

Idag åkte Oskar, mormor och jag till Malmömässan. Mormor sade till Oskar att hon hade tagit med sig sin ryggsäck, så att när hon såg en hund hon ville ha, skulle Oskar och jag distrahera ägaren medan mormor stoppade hunden i ryggsäcken. Jag vet inte om Oskar faktiskt förstod att det var ett skämt. Han såg många små hundar, som han sade att han ville ha.

När jag kom in på utställningsområdet, fick jag samma känsla som jag brukar få, när jag går på marknad. Innan känns det som en bra idé men väl där känns det som en synnerligen dålig idé. Det var mycket folk och det var ganska trångt och den typen av miljö gör mig akut sömnig på ungefär en sekund.

Oskar var i alla fall nöjd och det var ju huvudsaken, eftersom det var för hans skull vi åkte dit. Mormor var också nöjd. Hon älskar också hundar men Oskar säger att han älskar hundar mer. Oskar ville se fransk bulldog men de tycktes inte tävla idag. Jag ville se whippet men de tycktes inte heller tävla idag.

Jag undrar om det inte var på Sydskånska Kennelklubbens internationella utställning, som min/vår whippet deltog 1982 eller om det var 1983. Jag har för mig att Tim fortfarande räknades som unghund då, vilket borde innebära att det var 1982. Jag vill minnas att det finns ett eller två riktigt bra svartvita fotografier på Tim från den utställningen. Jag skulle gärna vilja se dem igen.

Födelsedagen som...

... goes on and on and...

När Jörgen fyllde jämnt förra sommaren, gav jag honom i present att vi skulle gå på en konsert (eller teater/musikal etc) och äta middag tillsammans. Det var upp till honom att välja vad han ville att vi skulle hitta på och valet föll på en konsert med Buckaroos på Folk å Rock igår kväll.

Valet av restaurang gick till ungefär som det brukar, när vi ska bestämma var vi ska äta. Jörgen säger att jag ska bestämma och så gör jag det och sedan äter vi någon helt annanstans, som Jörgen har bestämt. Detta skriver jag med glimten i ögat och i en skämtsam ton. Det är något Jörgen och jag skrattar åt. Den här gången gjorde jag, på uppmaning av och i samråd med Jörgen, en lista med tänkbara restauranger ... och sedan bestämde Jörgen att i skulle äta på en restaurang, som inte fanns med på listan.

Middagen intogs på Mando Steakhouse i Malmö. Som jag förstår det är det en restaurang med anor i Malmö men det var första gången där för min del. Det går inte att beställa bord, om man inte är ett större sällskap, så det är lite på vinst och förlust som man går dit. Även om det var ganska fullt, när vi kom dit vid 18-tiden, fick vi ett bord direkt. Dekoren i restaurangen är intressant. Koppar från golv till tak och i taket. Även balustraden vid trappan var gjord av koppar.

Maten var god. Inte sensationellt god utan normalt god. Jag åt vitlöksbröd till förrätt följt av ryggbiff med pommes, bearnaise och mimosasallad. Jörgen valde sniglar till förrätt och därefter entrecôte med Idahopotatis, bearnaise och en bönsallad. En detalj störde mig. Min mat serverades på en tallrik, vars dekor var lite sliten, och det var en helt vanlig vardagstallrik, av samma sort som en av mina vänner har som vardagsporslin hemma. Det tog bort den där speciella känslan jag vill få, när jag äter ute.

När vi kom till Folk å Rock knappt två timmar senare, var det redan mycket folk där men det skulle komma nästan lika mycket till, innan Buckaroos började spela klockan 21. Jag tror att det är nära sanningen att säga att vi inte direkt höjde medelåldern på stället. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Rock, definitivt rock, med rikliga inslag av blues.

Det var längesen jag var på konsert senast. Inte för att jag har varit på konsert många gånger i mitt liv. Jag såg Blur på Mejeriet i mitten av 90-talet. Ett par år tidigare hade jag sett Blithe och Union Carbide Production i Umeå och 1993 såg jag Rebecka Thörnquist på Katalin i Uppsala. Det hade varit roligt att se Mötley Crüe, när de var ute på sin avskedsturné men så blev det inte. Jag gissar att Jörgen har varit på närmare 100 konserter per 1 konsert jag varit på...

Jörgens födelsedagsfirande är inte slut med detta. Vi har fortfarande en utflykt med övernattning i tält att se fram emot.

Minne från 2018

Jag är hopplöst efter med alla mina fotografier. Den senaste stunde har jag suttit och raderat och sorterat foton från 2018 på datorn och jag är bara i juni... Jag hittade några bilder, som påminde mig om en mycket trevlig eftermiddag i mitten av juni, en eftermiddag då jag och ett par kollegor tillbringade ett par timmar hemma hos en före detta kollega.

Det var en av de där dagarna i slutet av läsåret. Eleverna hade slutat men vi lärare hade ett par arbetsdagar kvar. Marie bjöd hem Lena, Åsa och mig på fika ... och vi fick se en otroligt vacker trädgård, fina/supercoola konstverk som Maries make har gjort samt gulla med kattungar så söta att man nästan fick hjärtsnörp.

Det var en sådan där riktigt feel-good-träff som gjorde att man gick hem alldeles varm i hjärtat.

Födelsedagsfirande nummer 1

För två år sedan firande Jörgen och jag min födelsedag i Köpenhamn. Det var vårt första födelsedagsfirande tillsammans i nutid och det blev extra speciellt, eftersom det ägde rum den där hösten, när vi kunde träffas mycket sparsamt. När vi började prata om hur vi skulle fira min födelsedag, kände jag genast att jag ville till Köpenhamn igen.

Vi åkte på lördagen, två dagar före min födelsedag, efter en ordentlig frukost. Det var en mild novemberlördag, om än lite blåsig och regnet hängde i luften. Vår vana trogen, bytte vi från Öresundståg till Metron på Kastrup och gick av vid Kongens Nytorv. Efter en promenad i Nyhavn, vände vi mot Amalienborgs Slot, där vi såg vaktavlösningen. Därefter gick vi till Marmorkirken.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta av Marmorkirken men det var i alla fall inte det jag fick se. Vilken annorlunda kyrka. Runda former och ett kupoltak med målningar föreställande Jesu lärljungar. I taket hängde även grenar med rosa blommor. Jag gissar att de inte var riktiga och att de skulle föreställa körsbärsblom. Det var effektfullt och vackert. (Jag läste precis att det är 15 000 pappersblommor i taket. Det är ett konstverk av Veronica Hodges.)

Vi gick tillbaka mot Nyhavn och åt smörrebröd till lunch och till det en god öl. Efter maten slog matkoman till och jag kände mig halvsovande resten av eftermiddagen. Vi fortsatte att gå, den här gången längs Ströget. Vi tittade in på Faraos Cigarrer * flera och jag köpte en julklapp till Oskar. Vi köpte brända mandlar och gjorde det obligatoriska stoppet på Café Norden för chokladkakeätande.


Tillbaka på den svenska sidan av Öresund, köpte vi sushi med oss hem och resten av kvällen tillbringade vi med att se slut på The Return of the King. Till min stora förvåning höll vi oss vakna.

Jörgen gav mig en fin ryggsäck, som han har köpt i Mongoliet, samt en Escada Magnetism parfym.

Tänk om jag fattat då...

... det jag vet nu: Jag var INTE tjock då, för längesen, på 90-talet.

Numera finns det emellertid betydligt mer av mig.

Idrottshistoria

Det tävlas en himla massa i en himla massa olika idrottsgrenar; varje dag, varje vecka, året runt. Det mesta går mig spårlöst förbi. En bråkdel av det tar jag del av via TV-sändningar. Ibland får jag vara med om något magiskt i direktsändning.

På rak arm kan jag komma på tre sådana magiska ögonblick:

1. 1980, OS i Lake Placid: Tomas Wassberg slår Juha Mieto med någon hundradel på 15 km.

2. 1995, friidrotts-VM i Göteborg: Jonathan Edwards studsar fram till synes hur lätt som helst och sätter världsrekord i tresteg.

3. 1996, OS i Atlanta: Michael Johnson vinner finalen på 200 m på världsrekordtiden 19,32 s.

Ikväll kan jag lägga ett fjärde ögonblick till den här listan. 18-årige Armand Duplantis tar EM-guld i stavhopp med höjden 6,05 m, vilket är svenskt rekord och juniorvärldsrekord. Han gjorde en enda rivning under tävlingen och förbättrade sitt personliga rekord med tolv centimeter (eller något sådant).

Det var magiskt att se honom hoppa, att se honom klara 5,90 och sedan 5,95. Han var så lycklig att jag inte trodde att han skulle klara av att samla ihop sig till nästa hopp. Men det gjorde han och tog 6,00 och till slut 6,05 m. Och han tog sig över ribban med råge.

Det var härligt att se de andra hopparna vara framme och gratulera honom efter varje hopp. Det ar härligt att höra honom i intervjun efteråt. Han hade inte alls hunnit smälta vad som hade hänt men han sade flera gånger att han inte ens rörde ribban vid kvällens hopp, att han trodde att han hade hoppat under ribban vid 6,05-hoppet, eftersom det kändes så lätt.

Sanslöst! Makalöst!

Två år tillsammans

Idag är det två år sedan Jörgen och jag hade vår första dejt. Efter mer än en månads chattande på Messenger till långt in på nätterna. Efter att ha "släppt sargen" timmar innan Jörgen gav sig iväg till Mongoliet några veckor före dejten. Vi hade inte pratat med varandra i telefon än, inte hört varandras röster på över 20 år.

Vi var överens om att första träffen skulle ske på neutral mark och valet föll på Häckeberga. Jag hade svårt att hitta vägen till vår mötesplats men var ändå där i god tid, inte så lite nervös. Så kom det en bil på vägen, den bromsade in, körde in på den lilla parkeringsplatsen och stannade bredvid min bil.

Ett djupt andetag och så gick jag ur bilen ... och där var Jörgen. Jag gick rakt in i hans famn och sedan det ögonblicket har det känts såååååååå rätt!

En gammal kär vän

Jag fick en del gamla foton av min kusin, Anitha, när jag var på begravningen för en knapp månad sedan. Det var foton, som hon hade plockat ut från Lennarts fotoalbum. Två av dem blev snabbt favoriter. Det är ett på min bror och mig, taget i mitten på 90-talet. Det andra föreställer Togil, pappa och mamma.













Någon dag senare satt jag och tittade igenom en kartong, som jag hittade i nedersta lådan i mitt sängbord. I den hittade jag ett foto på John.

Jag har känt John i mer än 25 år. Vi lärde känna varandra på ett kanske lite annorlunda sätt. Det var runt nyår 1992/93 och jag var hemma i Malmö över jullovet. Mamma och pappa hade Sky News på kabel-TV och på kanalens text-TV hittade jag en sida med brevvänsannonser.  Där fanns en från John (och även en från Joseph, som jag också har kontakt med fortfarande). Jag skrev ett brev och skickade iväg det. Några veckor senare kom det ett svar.

De första fem-sex åren var vi flitiga brevskrivare. Runt tiden för prinsessan Dianas död skrev vi ofta till varandra, minst en gång i veckan. Sommaren 1996 åkte jag till London för att hälsa på John. Han bodde då och bor fortfarande i Notting Hill med Portobello Road bara någon gata bort. Det blev ett besök till året efter. Brevskrivandet avtog lite. Vi pratade i telefon med varandra kanske en gång i månaden. Epost började också konkurrera med brevskrivandet. I början av år 2000 kom John och hälsade på mig i några dagar.

John kallar mig för Kati eller Mrs King. Det senare smeknamnet kommer sig av att vi såg filmen The Madness of King George någon av gångerna, när jag var i London. Jag minns inte om det är kungen som kallar drottningen för Mrs King eller om det är hon som kallar honom för Mr King. I vilket fall som helst är jag Mrs King och John är Mr King.

De senaste tre-fyra åren har vi en pågående och livlig konversation på WhatsApp. Det går inte många dagar utan att vi har kontakt.

Efter Lissabon-resan i påskas, känner jag mig inte längre osäker på att ge mig ut och resa. Jag har en stående inbjudan att hälsa på John (med eller utan barn) i London eller hos hans föräldrar i Algarve. Det börjar bli dags att take him up on that offer.

Bästa ölet

Öl är gott. Det har jag tyckt sedan jag var liten. Jag fick ibland smaka på mammas och pappas mellanöl till helgmiddagarna. När jag var sju år, var vi på semester i Österrike. En kväll fick servitören i hotellrestaurangen se att jag drack de sista dropparna ur mammas ölglas. Han kom snart tillbaka med ett litet glas, till brädden fyllt, med öl till mig. Jag vill minnas att jag fick lov av mina föräldrar att dricka upp det.

För lite mer än 20 år sedan drack jag Fuller's London Pride för första gången. Det är sedan dess min absoluta favorit, när det gäller öl. I år har jag även upptäckt att det finns en Fuller's ESB på Systembolaget och den är även den mycket god.

Förra julen fick jag ett stort paket i posten. Det kom från min vän, John, som bor i London. Vi har känt varandra i mer än 25 år vid det här laget. I paketet låg diverse godsaker, bland annat en flaska Vintage Ale från Fuller's. Den har stått i hyllan i köket sedan dess och jag har väntat på ett tillfälle att öppna den.

Det tillfället presenterade sig härom veckan, en torsdagskväll, när Jörgen och jag åt kokt potatis, ägg och matjessill till middag. Sådan mat kräver en öl och det var den enda öl jag hade hemma. Den var utsökt god och den passade utmärkt till sillen. (Helt oplanerat kan det inte ha varit att ölet skulle smakas på, eftersom jag hade ställt in flaskan i kylskåpet.)

Jörgen sökte efter den på nätet och den finns att köpa i Fuller's onlinebutik ... till priset £16 per flaska (500 ml). Jag skulle nästan vilja påstå att det är den faktiskt värd!