Fredag och orgelmusik

När musiken började flöda i S:t Petri kyrka, försvann all trötthet som i ett trollslag. Det är något speciellt med orgelmusik. Det tycks gå att få ut vilket ljud som helst ur en orgel.

I S:t Petri kyrka har man nyligen invigt en ny kororgel. Dessutom är kororgeln och kyrkans tre andra orglar, bland annat den gamla Marcussenorgeln, integrerade i ett spelbord. Detta spelbord, inklusive två stora touch screens, stod placerat längst fram i altargången, vilket gjorde att man kunde se kvällens organist, Gunnar Idenstam, spela.

De verk som spelades var bland annat från Idenstams Metal Angel men även några stycken av Ravel, som till exempel Boléro. Det är ett stycke, som för evigt är förknippat med Tovill & Deans OS-guld i isdans i Sarajevo 1984. Magisk musik och ett magiskt isdansprogram.

Suggestiv är ordet jag kommer att tänka på, när jag hör Boléro. Det är samma slinga, som upprepas om och om igen. Hela tiden ökar styrkan i musiken men det är så utdraget att det inte går att sätta fingret på ökningen men likväl finns den där.

Orgeln är ett monster till instrument. Organisten spelar inte bara med händerna utan även med fötterna. Det var intressant att titta på Idenstam medan han spelade ikväll. Överkroppen var stilla medan fötterna såg ut som Bambis på isen. Jag gissar dock att Idenstam hade total kontroll över sina fotrörelser till skillnad från Bambi. Det blev ett extranummer efter konserten och då inledde Idenstam med att spela enbart med fötterna!

Trots fredagströttheten kändes det som helt rätt beslut att bege sig till Malmö efter jobbet. Att jag dessutom fick sällskap av min pappa förgyllde kvällen ytterligare.

Födelsedagen som...

... goes on and on and...

När Jörgen fyllde jämnt förra sommaren, gav jag honom i present att vi skulle gå på en konsert (eller teater/musikal etc) och äta middag tillsammans. Det var upp till honom att välja vad han ville att vi skulle hitta på och valet föll på en konsert med Buckaroos på Folk å Rock igår kväll.

Valet av restaurang gick till ungefär som det brukar, när vi ska bestämma var vi ska äta. Jörgen säger att jag ska bestämma och så gör jag det och sedan äter vi någon helt annanstans, som Jörgen har bestämt. Detta skriver jag med glimten i ögat och i en skämtsam ton. Det är något Jörgen och jag skrattar åt. Den här gången gjorde jag, på uppmaning av och i samråd med Jörgen, en lista med tänkbara restauranger ... och sedan bestämde Jörgen att i skulle äta på en restaurang, som inte fanns med på listan.

Middagen intogs på Mando Steakhouse i Malmö. Som jag förstår det är det en restaurang med anor i Malmö men det var första gången där för min del. Det går inte att beställa bord, om man inte är ett större sällskap, så det är lite på vinst och förlust som man går dit. Även om det var ganska fullt, när vi kom dit vid 18-tiden, fick vi ett bord direkt. Dekoren i restaurangen är intressant. Koppar från golv till tak och i taket. Även balustraden vid trappan var gjord av koppar.

Maten var god. Inte sensationellt god utan normalt god. Jag åt vitlöksbröd till förrätt följt av ryggbiff med pommes, bearnaise och mimosasallad. Jörgen valde sniglar till förrätt och därefter entrecôte med Idahopotatis, bearnaise och en bönsallad. En detalj störde mig. Min mat serverades på en tallrik, vars dekor var lite sliten, och det var en helt vanlig vardagstallrik, av samma sort som en av mina vänner har som vardagsporslin hemma. Det tog bort den där speciella känslan jag vill få, när jag äter ute.

När vi kom till Folk å Rock knappt två timmar senare, var det redan mycket folk där men det skulle komma nästan lika mycket till, innan Buckaroos började spela klockan 21. Jag tror att det är nära sanningen att säga att vi inte direkt höjde medelåldern på stället. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Rock, definitivt rock, med rikliga inslag av blues.

Det var längesen jag var på konsert senast. Inte för att jag har varit på konsert många gånger i mitt liv. Jag såg Blur på Mejeriet i mitten av 90-talet. Ett par år tidigare hade jag sett Blithe och Union Carbide Production i Umeå och 1993 såg jag Rebecka Thörnquist på Katalin i Uppsala. Det hade varit roligt att se Mötley Crüe, när de var ute på sin avskedsturné men så blev det inte. Jag gissar att Jörgen har varit på närmare 100 konserter per 1 konsert jag varit på...

Jörgens födelsedagsfirande är inte slut med detta. Vi har fortfarande en utflykt med övernattning i tält att se fram emot.

Åtta låtar

Den här låten påminner om min barndom ... Personality (Lloyd Price)
Jag var hemma från skolan och pappa hade precis visat mig hur jag kunde spela in låtar från radion. Han hade också visat hur jag kunde skriva upp vilka låtar, som fanns på kassetten, på kassettomslaget. Jag hade väl knappt börjat läsa engelska så det blev Pösenaliti...

Detta är mina ungdomsidoler ... Shout at the devil (Mötley Crüe)

Den här låten påminner mig om min stora kärlek ... Walk like you (James)
Egentligen vilken låt som helst med James...

Denna låt förknippar jag med min favoritplats ... Strövtåg i hembygden (Mando Diao)

Om jag känner mig ledsen spelar jag den här låten ... Summer rain (Paul Kelly)

Den bästa svenska låten just nu ... jag känner inte till några aktuella svenska låtar men Om (Niklas Strömstedt) och För kärlekens skull (Ted Gärdestad) är svenska favoriter, som alltid funkar.

Den här låten vill jag spela till min lillebror ... New life (Depeche Mode)

Den här låten säger något om mig ... efter några dagars funderande känner jag att jag går bet på den här.