Ett ögonblick...

...som man minns i resten av sitt liv. Jag tänker på mordet på Olof Palme, Estonia, 11 september och mordet på Anna Lind - fyra tragedier, som etsat sig fast i minnet, inte bara som specifika händelser utan som långa skeenden, var jag var, vad jag gjorde...

Igår lades ännu ett sådant ögonblick till listan men den här gången var det inte en tragedi. Det var i stället ett wow, vad häftigt, vad stort och enormt ... ett sådant ögonblick var det och det var en ren slump att jag (och barnen) tog del av det.

Vi hade gått och lagt oss och jag tittade snabbt igenom mitt Facebook-flöde. Jag fick syn på en livesändning, som fångade mitt intresse. Det visade sig vara uppskjutningen av SpaceX Falcon Heavy.

I förra veckan började Jörgen och jag titta på en serie, som heter Mars. Det är en dramadokumentär, som blandar en dramatisering av människans första expedition till Mars 2033 med dokumentära filmer och intervjuer från 2016. SpaceX grundades av Elon Musk och är ett amerikanskt företag inom rymdfart. I Mars får man höra hur Elon Musk berättar om sina tankar om hur kostnaderna vid rymdfärder ska reduceras genom att till exempel startraketer återanvänds. De återvänder till Jorden efter att ha separerats från rymdfarkosten efter uppskjutningen.

Precis det fick jag och barnen se igår kväll och det var just det som gjorde det till en wow-upplevelse för mig. Det vi såg igår var The Falcon Heavy Test Flight. Falcon Heavy är den kraftfullaste raketen som finns i bruk och igår bar den med sig en personbil ut i rymden. Det är Elon Musks egen Tesla Roadster, som skickades upp i rymden och den ska läggas i en omloppsbana runt solen och kretsa runt i miljontals år framöver.

Allt det är häftigt men det riktigt intressanta igår var att testet att kunna återanvända raketer var lyckosamt. Två av de tre raketerna återvände och landade på de tänkta platserna. Fantastiskt att det lyckades.

Tanken är att Falcon Heavy i framtiden ska kunna skicka förnödenheter och utrustning till andra planeter. Testet igår var ett viktigt steg mot kommande expeditioner till månen och Mars. Just därför kommer uppskjutningen att vara ett ögonblick att minnas för livet.

Venus, Jupiter och Mars

Roar mig med att leta information om vilka planeter det är jag kan se på himlen tidigt på morgonen. Jag tittade ut genom köksfönstret i morse och såg en mycket stark "lysande" planet och det måste vara Venus. Den är stor och lyser starkt.

Snett ned till vänster om Venus fanns två planeter till, en starkare än den andra och den andra var lite rödaktigt i sitt sken. Mina efterforskningar ger vid handen att detta måste vara Jupiter och Mars.

Planeterna kan ses i öst-sydöst vid 6-tiden på morgonen. Jag är lite förvånad över att de står så pass högt på himlen men nog är det Venus, Jupiter och Mars alltid.

Merkurius ska också kunna ses. Jag är inte säker på om den kan ses just nu eller om det är senare i höst det blir aktuellt. Måste läsa vidare om det.

En superblodmåne!

Den senaste veckan har det gått att läsa om supermånen, som även skulle vara en blodmåne under natten till idag. Jag läste och konstaterade att detta fenomen nog fick klara sig utan mig. Jag hade inte för avsikt att gå upp mitt i natten för att titta på en månförmörkelse och sedan dra igång arbetsveckan men minus på sömnkontot.

Men så vaknade jag klockan 4:45 i morse och tänkte att, när jag ändå var vaken kunde jag ju ta en titt på månen. Igår kväll kunde jag se fullmånen genom köksfönstret. Jag vet inte om det var inbillning att den såg ut att reflektera mycket mer ljus än vanligt. Det var ju en supermoon, vilket betyder att månen befann sig så nära oss den kan komma i sin bana runt jorden. Nåväl, månen hade under natten förflyttat sig längs sin bana över himlen och jag antog att den skulle vara synlig från balkongen - och det var den.

Blodmåne låter spektakulärt, mycket mer spektakulärt än vad det var att se den. Jag förstår inte varför den kallas för blodmåne. Färgen var mer rost-orange. Barnen var inte heller särskilt imponerande, när jag väckte dem en halvtimme senare, så att de också kunde se blodmånen innan månen kom fram igen från jordskuggan.

Blodmåne kallas det när månen hamnat i jordens skugga. Det är en total månförmörkelse. Att månen ser röd ut beror på att ljus med längre våglängder kan ta sig genom jordens atmosfär och nå månen, där de reflekteras, även om månen ligger i skugga.

Månförmörkelse är det ett par gånger om året. Att det är en total månförmörkelse och supermoon samtidigt händer inte så ofta. Senaste det hände var 1982 och nästa gång det händer är 2033.

Om blodmånen inte imponerade på barnen, så var de desto mer fascinerade, när de såg månen röra sig ut ur jordens skugga.

Nu har vi snott solen...

... från det södra halvklotet. Igår, fredagen den 20 mars, klockan 23:45 inträffade vårdagjämningen. Jorden passerade en speciell punkt på sin bana runt solen. Solens centrum passerar himmelsekvatorn på sin väg norrut. Dagarna kommer att bli längre än nätterna. Vårdagjämningen borde firas med pompa och ståt!

Höstdagjämning

Och hur var det med höstdagjämningen?

I år infaller höstdagjämningen den 22 september kl 16:49 svensk sommartid. Det är alltså inte en speciell dag som avses utan det är en tidpunkt. Om du läser vidare här, så kommer du snart att inse att det där med att ange en exakt tidpunkt för höstdagjämningen är en aning komplicerat.

Tidpunkten för höstdagjämningen avser det ögonblick då solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg söderut. Dagen och natten kommer att vara nästan lika långa överallt på Jorden. Här på norra halvklotet kommer vi från och med i morgon att ha mindre och mindre dagsljus fram till vintersolståndet i december.

Becksvart

Klockan är 5:48, när jag börjar skriva detta. Det är lördag morgon. Ute är det fullkomligt becksvart. I alla fall i väster. Jag går upp och tittar ut mot öster. Också becksvart.

Man kan ju undra varför jag gör detta. Jo, det slog mig att det borde vara höstdagjämningen idag ... eller så var den igår. Morgondagen kanske också är ett alternativ. Jag började fundera på när solen går upp idag. Det finns en mycket bra hemsida för svaret på den sidan och den hittar du här.

Enligt den ska solen idag gå upp kl 5:53. Det är då den övre delen av randen på solen vidrör horisonten. Redan kl 4:09 inföll tiden för gryningens början. Det är då solen är 15 grader under horisonten. Med tanke på hur absolut jättemörkt det är ute, drar jag slutsatsen att det måste vara rejält molnigt, eftersom jag inte ser tillstymmelse till soluppgång eller ens ljusning.

Jag läser vidare om gryningen och lär mig att det finns olika typer av gryningar (och skymningar). Det finns en borgerlig gryning. Då står solen 6 grader under horisonten och då är det så pass ljust att man kan läsa i gryningsljuset. Det finns en nautisk gryning och då står solen 12 grader under horisonten och i det läget kan man börja navigera mot sjöhorisonten. Det finns även en astronomisk gryning då solen står 18 grader under horisonten och himlen är helt mörk. Och till sist har vi den amatörastronomiska gryningen, med solen 15 grader under horisonten. Det är ett begrepp, som personen bakom hemsidan "Himlakroppars upp/nedgång" själv har hittat på. Solljuset kan då störa ljuskänsliga astronomiska observationer.

Klockan är nu 6:07. Utanför mina fönster är det fortfarande svart, svart, svart. Kanske möjligtvis är himlen en aning mindre svart i öster.

Ikväll går solen ned kl 18:06.


* * * * * * * * * * * * * * *
Rättelse 2012-09-30
Inte undra på att det var mörkt ute den här morgonen. Jag läste ju tabellerna med solens upp- och nedgång fel och glömde att kompensera för sommartiden. Den 22/9 gick solen upp 6:53 och ned 19:06. För övriga tidsangivelser i texten, lägg på en timme.

Higgsbosonen - förstår du?

Jag vaknade strax efter kl 5, d v s för en halvtimme sedan, av en sorts mardröm. Den var inte särskilt otäck, om jag ska vara ärlig, men tillräckligt för att jag skulle vakna. Det fanns spindlar i drömmen, massor och stora, men det var inte spindlarna som gjorde det till en mardröm.

Nåväl, jag satte på datorn och kollade på Facebook. Där hittade jag något (någon?) som kallar sig I fucking love science och hos denne (?) nedanstående bild om Higgsbosonen:

Higgsbosonen

I tisdags (4 juli) skrev tidningarna om att en ny partikeln har hittats i CERN. Man tror att det kan vara den partikel som beskrevs redan på 1960-talet av Peter Higgs och är som uppkallad efter honom. Det forskarna säger är att de har detekterat en ny partikel som överensstämmer med teorin om Higgs partikel.

Higgspartikeln skulle kunna bekräfta den rådande teorin om universum. Den är den sista pusselbiten i standardmodellen. Då kan forskarna beskriva 5% av universums uppbyggnad för 14 miljarder år sedan och partikeln förklarar varför partiklar i världsalltet har massa.

Maskinen, i vilken Higgspartikeln har observerats, är partikelacceleratorn Large Hadron Collider, som är en 27 km lång tunnel där protonbuntar kolliderar för att skapa otaliga Big Bang i liten skala.

Det är inte partikeln i sig som har observerats utan ”skuggan” av den. Man har gjort miljarder av kollisioner mellan protonstrålar och kollisionerna har efterlämnat andra partiklar som man vet är resultat av Higgs. Partiklarna syns som små gupp på kollisionskurvorna. Forskarna letar efter gupp som värderas på en femgradig ”sigmaskala”. En sigma betyder att guppen kan bero på slumpen. Tre sigma klassas som en betydelsefull observation. För att officiellt kunna säga att Higgspartikeln har upptäckts behövs fem sigma. Nu har forskarna uppnåt 4,9 sigma, vilket innebär att man ligger aningen under 99, 99994 % säkerhet.

Kosmologiforskaren Stephen Hawking och nobelpristagaren Martinus Veltman tvivlar på att Higgspartikeln existerar och menar att standardmodellen saknar något annat än Higgspartikeln.

Higgspartikeln är en boson. Fotonen är också en boson, liksom gravitonen. Gravitonens existens är inte bekräftad. Bosoner är kraftbärande elementarpartiklar.

Källa:

Cern: Vi har hittat en ny partikel av Victor Lindbom. (DN.se 2012-07-04)

Cern jublar i skuggan ny partikel av Gunilla von Hall. (SvD.se 2012-07-04)

Ny partikel löser universums gåta av TT. (UNT.se 2012-04-07)

Wikipedia: Boson

Draconiderna 2011

I kväll, den 8 oktober, når meteorsvärmen Draconiderna sitt maximum för året.

När jag skriver detta, strax efter klockan 13, är himlen ganska mulen. Solen tittar fram emellanåt. Med lite tur kanske det kan bli klar himmel till kvällen. Maximum infaller ju efter solens nedgång vilket underlättar observationen av meteorsvärmen. Månen, som är nästan full, kommer väl att kunna sätta käppar i hjulen med sitt ljus. Månen går upp 15:53 och ner 2:22 här i Sydsverige.

Draconiderna är resterna av en komet, som passerat Jorden. Kometen heter Giacobini-Zinner. Den genomgick kraftiga utbrott 1907 och 1980 och det är igenom resterna av dessa utbrott, som Jorden ska passera i kväll. I är finns det förväntningar om ett extra ymnigt meteorregn.

Källa:

Nu bjuder Draken på stjärnfall

Nobelpris i fysik 2011

... för upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor...

Så lyder motiveringen. Pristagarna är Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Reiss. De har studerat supernovor av typen Ia och kommit fram till att expansionen av universum accelererar i motsats till vad man tidigare har trott.

Supernovor av typ Ia är resultatet av ett utbrott hos en vit dvärg. En vit dvärg är det sista utvecklingsstadiet av stjärnor som inte har tillräckligt stor massa för att bli neutronstjärnor eller svarta hål. Vita dvärgar har en massa ungefär lika stor som vår sol och en storlek ungefär så stor som Jordens. Om en vit dvärg ingår i ett dubbelstjärnesystem, kan den dra till sig material från den andra stjärnan. Den ökar då sin massa. Om den vita dvärgens massa når den kritiska gränsen 1,4 solmassor, kan fusionen i dess inre börja igen och energiutbrottet som följer kan spränga sönder hela stjärnan och vi får en supernova av typ Ia.

Det anses att supernovor av typ Ia lyser med samma ljusstyrka. De har samma absoluta magnitud. Hur vi uppfattar ljusstyrkan här på jorden beror på avståndet till supernovan, ju längre bort desto svagare ljusstyrka. De kan användas för att mäta avstånd i universum. Forskarna, som nu har belönats med nobelpriset, hittade 50 avlägsna supernovor och det visade sig att de ligger längre bort än förväntat. Slutsatsen av upptäckten är att universum utvidgas allt snabbare.

Vad som driver på accelerationen vet man inte säkert. En teori är att det är en okänd, mörk energi, som utgör 3/4 av världsalltet.

Om accelerationen fortsätter kommer iskyla att vara universums öde.

Källor:

Nobelpris i fysik 2011 - Kungliga vetenskapsakademin

White dwarf - Wikipedia

The cosmic distance scale

Höstdagjämning

23 september 2011

Soluppgång: kl 5.53

Solnedgång: kl 18.05

Solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg söderut. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas för höstdagjämningspunkten. Höstdagjämningspunkten ligger just nu i stjärnbilden jungfrun.

Dag och natt är ungefär lika långa vid höstdagjämningen. Därefter blir dagarna kortare och kortare på norra halvklotet. Att dag och natt inte är exakt lika långa beror på att solens upp- och nedgång beräknats efter solens övre rand och att atmosfären bryter solstrålningen. Det senare gör att solen skenbart får en högre höjd på himlen.

Dagarna kring höstdagjämningen går solen upp rakt i öster och går ner rakt i väster.

Höstdagjämningen är inte en dag utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en viss tidpunkt.

Månförmörkelse 15 juni 2011

Ikväll är det månförmörkelse. Det kan vara svårt att se den här förmörkelsen, eftersom månen kommer att gå upp förmörkad. Den som observerade månens uppgång igår kväll och minns var längs horisonten månen gick upp kan med ledning av detta hitta den förmörkade månen, när den går upp ikväll. Månförmörkelsen börjar 19:23 (svensk sommartid) , när månen rör sig in i solens halvskugga. Detta kan vi inte se, eftersom månen då fortfarande är under horisonten. Månen når jordens helskugga 20:23, fortfarande under horisonten.

Kvällens förmörkelse är en djup förmörkelse. Förmörkelsens storlek är 1,7. Maxvärdet på en förmörkelse är 1,888. En förmörkelsestorlek på 1,7 innebär att skuggan täcker 1,7 gånger månens diameter. Det skulle alltså få plats ytterligare 0,7 gånger måndiametern i jordens helskugga. Den 26 juni 2029 inträffar en månförmörkelse med storleken 1,841.

En månförmörkelse inträffar, när solen, jorden och månen ligger i rad (med jorden i mitten). Jordens skugga träffar månen, som blir förmörkad. Förmörkelsen kan vara total, partiell eller penumbral. Vid en total månförmörkelse är solens direkta ljus mot månen helt blockerat av jordskivan och månen befinner sig i jordens kärnskugga. Vid en partiell månförmörkelse passerar månen genom jordens skugga men aldrig helt genom jordens kärnskugga. När månen inte alls träffas av jordens kärnskugga utan bara av halvskugga, har vi en penumbral förmörkelse.

Månens uppgång idag:
Lund kl 20:44
Stockholm kl 20:55
Luleå kl 22:22



Källor:
2011-06-15 Total månförmörkelse på kvällen
Wikipedia - Månförmörkelse 
Himlakroppars upp/nedgång 2011 från ett antal olika svenska orter

Supermoon

Idag är månen bara 356 577 km från jorden. Senast fullmånen var så nära jorden var 1993. Vi ska alltså få se den största fullmånen på 18 år - en supermoon. Fullmånen kommer att vara 20% starkare och 15% större än en vanlig fullmåne. Men skillnaden är ändå så pass liten att de flesta av oss inte kommer att uppfatta den.

Jag brukar fundera på månens storlek ibland. Står månen nära horisonten ser den enorm ut. Är den högt upp på natthimlen ser den betydligt mindre ut. Hur kan det komma sig?

Det rör sig om en synvilla/perspektiveffekt. En förklaring är att när månen är nära horisonten, kan vi jämföra den med föremål vid horisonten, och det gör att den ser större ut. En annan teori säger att vi uppfattar det som att månen befinner sig längre bort, när den är vid horisonten än när den är i zenit. Men eftersom månen inte ändrar storlek, är det vår hjärna som gör månen "större", när den är nära horisonten för att kompensera för det ökade avståndet. Den första av de förklaringarna kan jag förstå. Den andra är lite mer besvärlig.



Källa:
Supermoon
Nationellt resurscentrum för fysik
Why does the moon look so much bigger when it is near the horizon?