fredag 31 maj 2019

Morgon, sol och gravitation

- Varför är det så svårt att gå upp på morgonen? skrev jag till Jörgen på Messenger.

Svaret lät inte vänta på sig:

- Jordens dragningskraft är extremt kraftig, när solen står i öster.

Där har du förklaringen, om du liksom jag har undrat över detta. I det blixtsnabba svaret finns även en, av många, anledningar till varför jag älskar Jörgen. Jag gillar hur hans hjärna funkar, hur han kommer med snabba, kluriga, underfundiga, galna, härliga, tankeväckande kommentarer.

Jordens gravitation släppte efter lite i sitt grepp och jag kom upp ur sängen och ut i köket, där jag har bakat två omgångar frukostbullar.

måndag 13 maj 2019

Backträning anbefalles

Konditionsmässigt orkar jag gå långt och även att gå långt i ett bra tempo. Släng in en backe i min väg och orken tar slut direkt. Nu avser jag inte en svag lutning uppför utan en rejält brant backe.

En sådan stötte Jörgen och jag på, när vi lämnade Skäralid i lördags förmiddag för att gå till Odensjön. I början gick det uppför, uppför, uppför. Både lungor och benmuskler bad om nåd. Det var som tur var ganska snabbt överstökat och därefter var det en underbar sträcka genom bokskog som är grönare än grön för tillfället. Solsken och alldeles lagom varmt.

Vi valde att inte gå ner till Odensjön, eftersom det är brant att ta sig både ner och tillbaka upp igen. I stället valde vi en solig plats ovanför sjön till vår lunchplats. Vi värmde gulaschsoppa och till den åt vi vitlöksbröd.

Vägen tillbaka kändes både lättare och snabbare. I nedstigningen till Skäralid, sade mitt vänstra knä tack för sig. Gång på gång böjde det sig åt fel håll och det kändes som om knivar kördes rakt in i knäskålen. Ner kom jag på något sätt. Det knappt att jag fattar att det alls gick. På plan mark återgick vänsterknät till att bete sig normalt.

Nästan 11 km promenad blev det och nästan 20 000 steg totalt under lördagen, som inte lämnade särskilt mycket över att önska.

fredag 3 maj 2019

Fredag och orgelmusik

När musiken började flöda i S:t Petri kyrka, försvann all trötthet som i ett trollslag. Det är något speciellt med orgelmusik. Det tycks gå att få ut vilket ljud som helst ur en orgel.

I S:t Petri kyrka har man nyligen invigt en ny kororgel. Dessutom är kororgeln och kyrkans tre andra orglar, bland annat den gamla Marcussenorgeln, integrerade i ett spelbord. Detta spelbord, inklusive två stora touch screens, stod placerat längst fram i altargången, vilket gjorde att man kunde se kvällens organist, Gunnar Idenstam, spela.

De verk som spelades var bland annat från Idenstams Metal Angel men även några stycken av Ravel, som till exempel Boléro. Det är ett stycke, som för evigt är förknippat med Tovill & Deans OS-guld i isdans i Sarajevo 1984. Magisk musik och ett magiskt isdansprogram.

Suggestiv är ordet jag kommer att tänka på, när jag hör Boléro. Det är samma slinga, som upprepas om och om igen. Hela tiden ökar styrkan i musiken men det är så utdraget att det inte går att sätta fingret på ökningen men likväl finns den där.

Orgeln är ett monster till instrument. Organisten spelar inte bara med händerna utan även med fötterna. Det var intressant att titta på Idenstam medan han spelade ikväll. Överkroppen var stilla medan fötterna såg ut som Bambis på isen. Jag gissar dock att Idenstam hade total kontroll över sina fotrörelser till skillnad från Bambi. Det blev ett extranummer efter konserten och då inledde Idenstam med att spela enbart med fötterna!

Trots fredagströttheten kändes det som helt rätt beslut att bege sig till Malmö efter jobbet. Att jag dessutom fick sällskap av min pappa förgyllde kvällen ytterligare.