Andas djupa andetag

Det har varit en underbart solig och mild oktoberlördag. Jag undrar, när höstkylan slår klorna i oss. Igår morse var det inte alls varmt och enligt SMHI var det hösttemperatur ända ner i Skåne.

Jörgen och jag körde till Malmö efter frukost för att göra ännu ett pass i pappas lägenhet. Nu är de flesta skåp och lådor tömda, likaså klädkammaren och källarförrådet. Nästa helg ska jag se till att få med mig de saker jag har lagt undan till Torgil och så ska jag snygga till i lägenheten. Sedan är det dags att ta dit någon som kan värdera.

Vi fyllde Jörgens bil till bredden och körde till Gastelyckans återvinningsstation, dit vi kom strax innan stängning.

Efter det dagsverket hann vi med en tur till Dalby Norreskog. Det var alldeles ljuvligt att gå genom bok- och ekskogen och sedan komma ut i Dalby hage och stå i solen under en alldeles blå himmel. På avstånd såg vi en rovfågel sväva runt, först nära marken och sedan allt högre upp, på de termiska uppvindarna. Att stå tyst och stilla och följa fågelns cirkulerande stigning var rofullt energigivande.

Midsommarafton i Fyledalen

Vi klarade oss nästan från regn under vår midsommarpicknick i Fyledalen. Några regndroppar kom det ungefär när vi var halvvägs genom måltiden. Då flyttade vi in under taket över den fasta grillplatser. Ett lite onödigt tilltag kanske, eftersom regndroppandet upphörde lika snabbt som det började.

Midsommaraftons eftermiddag blev en family affair - Jörgen och jag och alla våra barn.

Att vi skulle åka till Fyledalen var inte en självklarhet. Utflyktsmål i Lunds kommun var uteslutna, eftersom vi ville grilla och i Lunds kommun är det eldningsförbud. Vi var i Fyledalen för ett par månader sedan för att titta på vitsippor. Då stekte vi korv på Trangia-köken i bokskog. Det var en trevlig plats så vi bestämde oss för att åka dit igen. När vi kom dit, var det som att komma in i en grotta under bilarnas mörka, täta grönska, så vi körde till "den stora parkeringsplatsen" (jag kallar den så; den har säkert ett annat namn) i stället.

Mat är viktigt på midsommarafton. Den här gången blev det lite allt möjligt. Grillad entrecôte, grillad korv, stekt potatis, tzatziki, sallad... Oskar hade på önskelistan att jag skulle åka till Mormors bageri idag på morgonen. Det gjorde jag och åkte därifrån med kanelbullar, som visade sig vara gigantiska.

Efter maten gick vi Stenby rundan, så jag har nästan fått ihop dagens 10 000 steg. När jag skriver detta, har vi precis ätit middag hemma, och jag funderar på att ta en kort promenad innan det är dags att säga godnatt till den här dagen.

Gustav höll koll på fåglarna runt omkring oss ... och han lärde sig hur sädesärlan ser ut. Vi hörde korp, så det var en ny erfarenhet för Gustav. Nu återstår bara att han ska få se en korp också. Ett steg i taget...

När vi körde hem, tjoade Gustav till från baksätet. Han hade fått syn på en dovhjort ute på en åker till höger om vägen. Den hade en liten kalv med sig. Jag saktade in och stannade bilen. Dovhjortshinden gick över vägen. Det dröjde närmare en minut, innan kalven stack ut huvudet ur vegetationen i vägkanten. Sedan sprang den över vägen. När vi såg hinden skutta fram i åkern på vänster sida om vägen, körde vi sakta vidare.

På tu man hand...

... med Gustav i Dalby Norreskog.

Tanken var att båda barnen skulle med på en skogstur idag. Det är soligt och varmt. Lunch ute stod på agendan. Oskar fick emellertid möjligheten att följa med en kompis till Dalby badet. Jag är inte den som gärna åker och badar, så om barnen kan göra det tillsammans med andra, tänker jag inte sätta käppar i hjulen.

Gustav och jag lämnade Oskar hos hans kompis och körde sedan vidare till Dalby Norreskog. Vi var där för några veckor sedan. Allting är, så klart, mycket mer utslaget. Träden ger ordentlig skugga, vilket var skönt idag.

Gustav tog täten och ledde oss ut i och tvärs över Dalby hage. Lärkorna drillade i den klarblå skyn. Vi pratade om stort och smått. Det är en ynnest att få ta del av sina barns tankar.

När vi kom tillbaka in i Norreskogen, hittade Gustav en död koltrast. Vi tror i alla fall att den var död men i så fall alldeles nyligen avliden. Den låg på mage med vingarna utbredda. Kanske var den inte alls död utan låg så för att vi skulle lämna den ifred, vilket vi också gjorde.

Svara på SMS...

... eller Oskar vet hur en slipsten ska dras.

Idag körde Jörgen och jag till Fulltofta för att få vara ute och andas frisk luft, röra på oss, njuta av att vara omgivna av natur. Vid 12:30 plingade det i min telefon några gånger och jag såg att det var Oskar som skickade SMS.

Jag har vid tidigare tillfällen noterat att när barn (mina och andras) skickar SMS så förväntar de sig svar OMEDELBART. Jag har även noterat att jag inte kan förvänta mig detsamma, när jag skickar SMS till mina barn. Det tycks inte andra vuxna i mina närhet heller kunna förvänta sig av sina barn.

Jag besvarade Oskars meddelande och det kom snabbt ett svar med flera frågor.

Jag kunde inte hålla mig utan frågade Oskar om ett förtydligande.

Oskar hade några fler krav på svarets utformande men jag hann skriva mitt svar, innan jag läste hans nya SMS.

Oskar kunde såklart inte acceptera att jag inte hade följt riktlinjerna så det var bara att göra om och göra rätt.

Nu blev Oskar nöjd och jag trodde att vi var klara...

... men ack så fel jag hade. Dessutom dröjde mitt svar. En hel minut! Jag skyndade att intressera mig för Oskars göranden.

Han svarade omedelbart och följde den föreskrivna dispositionen. Därefter avslutade vi vår SMS-konversation och jag kunde flytta tillbaka fokus till skogspromenaden.

Två lördagar i skogen med barnen

Jag har tagit mig i kragen och sett till att barnen och jag har kommit ut i skogen. Jag vill att de ska få chansen att uppskatta naturen, träden, det gröna lika mycket som jag. Den känslan kan de inte få, om vi inte ser till att komma ut.

Lördag för två veckor sedan packade jag lunch och fika till oss och så åkte vi ut till Dalby Norreskog.

Det var soligt och realtivt varmt. Det var torrt i skogen. Vi kunde gå torrskodda från Dalby Norreskog till Dalby Hage.

Vi stekte korv och sedan blev det varm choklad och kanelbulle. Båda barnen verkade trivas ... och jag stormtrivdes. Att något så till synes enkelt kan fylla mig med så mycket lycka!

För en vecka sedan var Jörgen hos oss på helgen och Oskar var bestämd i uppfattningen att vi skulle ut i skogen. Vädret var inte det bästa. Regnet hängde i luften. Det hade dessutom regnat dagarna innan, så det var blött ute i markerna. För att vi alls skulle kunna ge oss ut, måste barnen först ha ordentliga skor.

Vi körde till Stadium på Nova och lyckades överraskande snabbt hitta skor som både uppfyllde kravet att stå emot väta och som gillades av respektive bärare.

Därefter bar det av till Skarhult slott och en promenad i slottsträdgården. Oskar tyckte inte att det räknades som "att vara ute i skogen" så det fick bli en tur till Dalby Norreskog igen.

Skogsbad...

... är en typ av bad jag mer än gärna ägnar mig åt. Att gå i skogen och låta grönskan omsluta mig. Gröna trädkronor ovan. Grön mossa under mina fötter. Vind som susar. Regndroppar som faller. Solfläckar. Mark med ett tjockt, sviktande förnatäcke, mjukt att gå på.

Det finns inte ord som kan beskriva lyckan som fyller min kropp.

Lördag efter en fullspäckad arbetsvecka. Jörgen hade satt agendan tidigt i veckan. Vi skulle ut i skogen. Vi skulle leta svamp. I morse regnade det och det åskade väster om oss. Regnet fick mig att tänka på den gången vi gick runt Tjörnarpssjön i spöregn. Vi har även plockat svamp i närheten av Tjörnarp. Det kändes som ett självklart val för dagens utflykt.

Regn blev det inte mycket av. Desto mer sol. Vi hittade några kantareller, som fick bli en del av lunchen. Jag har njutit av regnvåt grönska.

Det blev lite drygt 11 000 steg. Steg, som var jobbiga att gå. Veckan som gått har jag upplevt att jag har varit konstigt andfådd. Igår tittade jag på min Fitbit-klocka och såg att min puls var 145 slag/minut. Jag hade visserligen varit på språng på jobbet - första våningen, tredje våningen, andra våningen, tredje våningen, första våningen och så upp på tredje igen - men det var ett förvånande högt värde.

Igår kväll var min puls konstant hög, först runt 100 slag/minut och efter mer än en timmes vila, hade den bara gått ner till 90. Jag tittade jag på mina pulsdata och såg att min vilopuls har stigit kraftigt under augusti månad, från runt 65 upp till 80. Jag har även gått ner 3 kg på knappt två veckor (det gör i och för sig inget).

Enligt min Fitbit så låg min puls under gårdagen på konditionsträning under nästan 1,5 timme och jag var i fettförbränningszonen i över 13 timmar ... och jag gjorde inget annat än var på jobbet.

Det är inte så konstigt, om pulsen bär sig åt så, att det blir jobbigt att gå i skogen. 

Nu ikväll, sedan vi kom hem, har jag legat på sängen och läst. Pulsen har gått ner till 70 slag/minut.

Det måste ha varit en...

... örn jag såg igår, när jag körde hem från jobbet.

Jag var preis utanför Veberöd, när jag fick syn på en alldeles enorm fågel. Först var den bara en svart silhuett trots att den var nära. Den flög över vägen alldeles framför mig. Den var så nära att jag kunde se huvudet tydligt, ögonen och näbben.

Jag hävdar att det var en kungsörn!

En trevlig tradition

Sista helgen i oktober har Jörgen och jag som tradition att resa bort tillsammans. Vi har varit i Kalmar, Simrishamn och Karlskrona ... och i år blev det en vandring på Österlen. Planerna spikades redan tidigt i somras. Vandring längs Skåneleden från Haväng till Andrarum längs Verkeåns norra sida och tillbaka längs Backaleden på södra sidan.

Jag har haft ont i mina hälar, speciellt vänster häl, sedan i april. Det gjorde att vi började fundera på att påbörja och avsluta vandringen i Brösarp i stället. I mitten av september slutade jag med mina dagliga promenader för att vila mig i form. Daglig stretchning av hälsenorna stod också på schemat. Det gav utdelning. Hälarna kändes bättre och vi bestämde oss för att gå tillbaka till ursprungsplanen: Haväng - Andrarum - Haväng, en knappt 40 km lång vandring med övernattning på Andrarum B & B.

När vi kom till Haväng i lördags morse, blåste det rejält. Jag tog på mig överdragsbyxor, fleecejacka, jacka, mössa och vantar ... bara för att en timme senare ha tagit av mig alltihop. Det räckte gott och väl att ha på sig tights, underställströja och en kortärmad tröja.

Det var en fin vandring, som tog oss förbi Brösarps norra backar, Vantalängan och Hallamölla. Fin med avseende på naturen och alla vackra höstfärger. Vandringen var också en enda lång plåga. Mina ben var stumma och tunga som timmerstockar. Det var helt omöjligt att gå annat än i, vad som kändes som, snigelfart. Ju längre dagen led, desto mer gjorde min vänstra häl ont. I Hallamölla upptäckte jag dessutom att jag hade en tånagel, som stod i en besynnerlig vinkel och som behövdes tejpas ner. Inom mig hade jag ett mantra, som gick på repeat.

- Ett steg till. Ett steg till. Klaga inte. Klaga inte.

Det första fungerade bra. Vi kom ju fram. Så småningom. Jag vet ju inte hur väl jag lyckades med det sista. Vid åtmnstone ett tillfälle, mellan Hallamölla och Andrarum, rann det över. Precis allting var fel. Benen gjorde inte som jag ville. Hälen gjorde ont. Ryggsäcken satt fel på alla sätt och vis.

Vid lunchen i Vantalängan, stekte Jörgen salsiccia åt oss. Vi fick sällskap av en liten katt, troligtvis en unge, som verkade hålla till där.

Bortsett från alla krämpor var det härligt att vara ute i naturen, att få pulsa fram i drivor av fallna löv, att få andas frisk luft, se glador, höra Verkeån porla.

Backträning anbefalles

Konditionsmässigt orkar jag gå långt och även att gå långt i ett bra tempo. Släng in en backe i min väg och orken tar slut direkt. Nu avser jag inte en svag lutning uppför utan en rejält brant backe.

En sådan stötte Jörgen och jag på, när vi lämnade Skäralid i lördags förmiddag för att gå till Odensjön. I början gick det uppför, uppför, uppför. Både lungor och benmuskler bad om nåd. Det var som tur var ganska snabbt överstökat och därefter var det en underbar sträcka genom bokskog som är grönare än grön för tillfället. Solsken och alldeles lagom varmt.

Vi valde att inte gå ner till Odensjön, eftersom det är brant att ta sig både ner och tillbaka upp igen. I stället valde vi en solig plats ovanför sjön till vår lunchplats. Vi värmde gulaschsoppa och till den åt vi vitlöksbröd.

Vägen tillbaka kändes både lättare och snabbare. I nedstigningen till Skäralid, sade mitt vänstra knä tack för sig. Gång på gång böjde det sig åt fel håll och det kändes som om knivar kördes rakt in i knäskålen. Ner kom jag på något sätt. Det knappt att jag fattar att det alls gick. På plan mark återgick vänsterknät till att bete sig normalt.

Nästan 11 km promenad blev det och nästan 20 000 steg totalt under lördagen, som inte lämnade särskilt mycket över att önska.

Det är sommar

Den 22 april visade SMHIs årstidskarta att det hade varit sommartemperatur i Lund i fem dygn i sträck. Sommaren var här. Den kom den 18 april.

Bokarna och björkarna håller på att slå ut. Lönnen blommar. Äppelträden håller på att slå ut i blom. Rapsen blommar. Häggen blommar. Gullvivorna blommar.

Det är magiskt, precis som det är varje år. Det är också magiskt att känna samma förundran år efter år, en förundran över vårens och försommarens ljuvliga magi.

Lunch till stararnas symfoni

Gårdagens utflykt tog oss till Järavallen (planerat) ... och till Snogeholm (inte planerat). Det är april månad, vilket innebär att vädret är minst sagt varierande. Igår var det blåsigt och vindstilla. Det var ömsom soligt, ömsom mulet. Det var mestadels uppehåll med det kom även lite regn och till och med några snöflingor, om än mycket små. Även temperaturen varierade från bitande kallt till nästan för varmt.

Vi hade planerat att gå en längre tur på Järavallen men ändrade oss ganska snabbt. Naturen var tråkig och suset från E6:an nästan öronbedövande. Jörgen föreslog att vi skulle åka till Snogeholm, där det lär finnas en bokpelarsal någonstans längs Stora sjöslingan.

När vi kom till Snogeholm, var det dags för lunch. Jörgen lagade till bacon och korv på triangaköket. Medan Jörgen tillagade lunchen, hörde jag ett välbekant ljud, som kom från ett par träd en bit bort. Senast jag hörde det var, när jag bodde i Ingebo, och gick förbi den stora eken. Det var sensommar och eken var full av starar, som samlades inför sin flytt. Vi inte bara hörde stararna igår utan vi såg även några stycken. Tranor, knölsvan, större hackspett, gäss, en bofink och en skäggdopping siktades också.

Vad vi däremot inte såg var den där bokpelarsalen. Det kan mycket väl vara så att jag hade för högt ställda förväntningar men faktum kvarstår att bokpelarsalen lyste med sin frånvaro.

Så har lärkan kommit

Jag försöker påminna mig om det har blivit någon skogstur sedan nyårsafton. Eftersom jag inte kan komma ihåg någon sådan. så har det nog inte det. I lördags var det däremot dags. Jörgen sade redan tidigt i veckan, ja kanske till och med redan i förra veckan, att vi skulle ut i skogen. Abstinensen började sätta in.

När lördagen kom, var Jörgens rörlighet inte på topp. Ett möte med ett tungt kylskåp på fredagen, hade gett honom en rejält ömmande rygg. Jag tror inte att vi helt hade bestämt vart vi skulle, när vi satte oss i bilen, men vi hamnade i alla fall i Snogeholm. Vädret kunde knappast vara bättre. Blå himmel och strålande solsken. Vinterjackan fick stanna hemma.

Vårtecken blev det några stycken. En myrstack med febril aktivitet. Blommande hassel. På vägen hem, i närheten av Rydsgård, flög en sånglärka upp från gräsmarken längs med vägen. Glador, korp och en hackspett både såg och hörde vi också.

Ut-i-skogen 2019 är därmed invigt och jag ser fram emot många fina stunder.

Out with the old, in with the new

Så gick ännu ett år så där rysligt fort igen. Det känns som om det var alldeles nyss jag skulle lära mig att skriva 2018 i stället för 2017 och nu är det dags att skriva 2019.

Nyårsafton inleddes med att Jörgen, jag och alla barnen träffades vid vårt första-dejten-vindskydd i Dörröd för att grilla korv tillsammans. Jörgen hade rekognoserat och hittat bilvägen fram till vindskyddet, vilket var tur med tanke på hur mycket som skulle med dit. Jag tror förvisso att vi hade klarat det även om vi hade gått från den vanliga parkeringsplatsen.

Det var mulet med milt, om två plusgrader kan kallas för milt. Mossan på bokstammarna lös härligt grön mot de kopparfärgade löven på marken.

Jörgen hade med ved, som vi tände i en av grillplatserna. Vi hittade pinnar, som täljdes till för att användas till att grilla korv och marshmallows. Jag har inte grillat marshmallows förut och det var riktigt gott.

Efter två timmar i skogen var det ganska skönt att åka hem igen. Trots plusgraderna blev det lite kallt om fötterna. När vi satt i bilen på väg hem, började det regna lite smått.

På kvällen kom Jörgen till oss i Lund. Oskar lade genast beslag på honom för att få hjälp att bygga ihop sin ubåt. De satt vid köksbordet och byggde medan jag lagade vår nyårsmiddag. Det blev kycklingfiléer med krämig parmesan- och timjansås och till det hasselbackspotatis (första gången jag gjorde det och det finns utan tvekan utrymme för förbättring) och en sallad. Senare på kvällen blev det efterrätt: chokladkaka med vaniljglass, daimkulor (jag gjorde ett undantag från min palmoljebojkott) och chokladsås.

Efter maten var Jörgen och jag så trötta att vi inte kunde föreställa oss hur vi skulle kunna hålla oss vakna fram till midnatt. Vi spelade UNO en stund med Oskar och sedan lade vi oss alla tre på sängen och åtminstone jag somnade en stund.

Tio minuter i midnatt var jag vaken igen och insåg att Oskar inte hade gett upp tanken på att gå ut och titta på fyrverkerierna. Det blev snabb påklädning. När vi kom ut var det ett bombardemang utan dess like. Vi gick bort till centret och fick se en del riktigt fina fyrverkerier.

När vi kom hem, blev det sänggång ganska omgående. Flaskan med bubbel får sparas till ett annat tillfälle. Jag var alldeles för trött för att dricka mer alkohol (hade druckit ett glas vin till maten tidigare på kvällen) och dessutom är jag inte helt glad över att dricka alkohol, när barnen är med. Gustav var den som höll flaggan i topp längst. Han tillbringade kvällen med att spela spel på datorn och avslutade dagen med att titta på Youtube i mobilen, när han hade lagt sig i sängen. Jag vet inte, när han somnade men han sov nog fram till klockan tio i morse.

En utflykt att minnas

Varannan lördag har blivit synonym med utflykt. Jörgen och jag är på tu man hand. Vi packar trangiaköket, något att tillaga/värma, fika och så ger vi oss iväg någonstans. Det som är så skönt med de här lördagarna, förutom det uppenbara att vi är tillsammans, är att all typ av jobb är bannlyst.

Hittills har våra utflyktsmål tagit oss till skogar av olika slag. I lördags gjorde vi något nytt. Vi körde åt sydväst, ner till Falsterbonäset och gick tur och retur Ljungen - Falsterbo fyr.

När jag var liten, åkte hela familjen till Falsterbo om somrarna för att bada. Vi åkte tidigt på morgonen, parkerade vid Falsterbo golfklubb (bara ett stenkast från fyren) och gick ner till stranden. Det är troligtvis närmare 30 år sedan jag var där senast med ett undantag. Jag och några klasskamrater var i de här trakterna och tältade (ja, jag tältade faktiskt!) en natt för att vara på plats tidigt och titta på flyttfåglar. Jag har för mig att vi såg bivråk.

Det var svårt att tro att vi är i mitten av oktober. Runt tjugo grader varmt. Vi såg ett par barn som iklädda endast badbyxor lekte på stranden, som om det vore mitt i sommaren. Det var härligt att gå i sanden längs stranden, göra ett stopp för att äta lite mörk choklad, se 15 röda glador på sin flytt söderut samt även, tyvärr, gå förbi en död säl, som låg och guppade i strandkanten.

Sköna september

Att vara ute i naturen, finns det bättre vila för själen? Jag tror inte det. Frisk luft, vacker natur, rörelse - allt det ser till att ladda batterierna inför en ny arbetsvecka.

Lördagens utflyktsmål var tänkt att bli Skäralid och Kopparhatten men vi ändrade oss snabbt, när vi kom dit. Det fanns nästan inte en ledig plats på parkeringen. Av det kunde vi dra slutsatsen att det skulle vara mycket människor ute i skogen och det var vi inte intresserade av. Vi vände om och körde en bit söderut till Röstånga, där vi ställde bilen och gick en tur runt Nackarpsdalen.

Jag har varit där förut och jag blev nästan barnsligt förtjust, när jag förstod att det var den här platsen, som skulle bli vårt utflyktsmål.

Med ryggsäckarna på ryggen begav vi oss mot Odensjön. Det är inte en lång sträcka att gå, bara strax över en kilometer, och eftersom det är möjligt att ta sig dit medelst rullstol är det lättgånget. Vid den nästan cirkelrunda Odensjön värmde vi gulaschsoppa till vilken vi åt vitlöksbröd.

Mätta och belåtna tog vi oss uppför branten för att ansluta till strövstigen, som går runt Nackarpsdalen. Stigen tog oss genom skog, som domineras av bok men med inslag av ek. Det är fortfarande grönt ute i skogen men det syns att hösten försöker göra sitt intåg.

På kvällen åt vi cevapcici, som Jörgen hade tillagat på förmiddagen innan vi gav oss iväg. Vilket genial idé att se till att middagen var till stora delar färdig. Att koka ris, som jag sedan stekte upp tillsammans med gul lök, var snabbt gjort. Det var Premier League-fotboll på TV före middagen och senare på kvällen såg vi klart The Fellowship of the Ring, som vi börjat titta på kvällen innan.

Punkt igen (!) för sommaren

Första jobbveckan är avklarad. Tillbaka till vardagsrutiner igen. En sådan vardagsrutin är att Jörgen och jag åter har våra barnlösa veckor tillsammans. Veckan som gick med kvällar och helgen tillsammans var mycket välbehövlig, åtminstone för mig, efter en sommar då vi knappt träffats alls.

I tisdags kväll gick vi en kvällspromenad mellan Skrylle och Måryd (och tillbaka till Skrylle igen). I onsdags fick mina garderober sina dörrar på plats. Jag har nog inte berättat om mina garderober. De kanske får sitt eget blogginlägg framöver. I fredags kväll var vi i Ystad för att gå på den italienska matmarknaden. Jörgen behövde fylla på parmesanförrådet, som blivit alldeles tomt. När vi kom hem skulle vi se A Royal Affair på Netflix. Jörgen säger att det var en bra film. Jag får ta honom på orden, eftersom jag inte lyckades hålla mig vaken mer än en kvart.

I lördags var vi uppe tidigt, eftersom en takläggare skulle komma och titta på och fixa lite med taket på Jörgens hus. Vi hade också utflyktsplaner och gav oss iväg strax efter klockan tio. Jörgen har en bok som heter något i stil med Gåtfulla Skåne och i den hittar vi utflyktsmål att besöka. Vi är inte så imponerade av vägbeskrivningarna i boken. Mer än en gång har vi måst leta och leta och leta för att hitta rätt.

Lördagens mål var Vallabacken alldeles utanför Vitaby. Vallabacken är en 40 m i diameter stor ruinkulle efter en cirkelrund försvarsanläggning. Det har hittats krukskärvor, knivar, delar av en båt samt en mängd tegelstenar där. Ovanpå ruinkullen såg vi en mycket vacker spindel i gräset och vi tror oss vara ganska säkra på att det var en getingspindel.



Från Vitaby styrde vi kosan mot Haväng, där vi hade tänkt äta lunch. När vi kom dit, bestämde vi oss för att ta med lunchen och gå en sväng. Av en ren slump hamnade vi vid Örakarsfallen. Det var en bedårande vacker plats med en fiskefångstanläggning i Verkeån. Vi gick en bit längs ån och först hörde och sedan såg vi en stor fisk plaskade i vattenytan. Det kanske var en havsöring även om Jörgen inte tyckte att den helt levde upp till havsöringens utseende. Det stod efter en stund klart att den inte mådde bra och det var nog faktiskt så att det vi såg var dess sista ögonblick i livet.

Efter lunchen for vi vidare till Kivik för att Jörgen skulle köpa äpplen. Det blev även ett besök i Esperöd Arboretet och lite bonusträdterapi. Kaskagranarna var lika imponerande den här gången liksom de galet stora blad vissa magnoliaarter har.

På vägen hem stannade vi till i Simrishamn för att äta glass. Väl hemma blev det grillad flankstek med kokt potatis och en god sallad ... och en gin & tonic medan maten lagades. Vi hade planer på att se en film även denna kväll. Jag minns att vi började titta på den men jag kan inte alls minnas vilken film det var. Efter ungefär en kvart konstaterade vi båda två var på väg att somna, så vi gick och lade oss igen.

Idag var vi inget annat än dekadenta. Jag ska inte sätta på pränt hur dags jag klädde på mig. Det var galet sent på dagen. Jag kom hem till Lund vid halvfyratiden på eftermiddagen och har åtminstone fått veckans tvätt samt veckohandlingen gjord. Nu återstår lite plock, dusch och packning av jobbväskan och sedan hoppas jag få ytterligare en god natts sömn.

Tre glömda sommaraktiviteter

Sommarlovet börjar gå mot sitt slut. Värmen består. För några dagar sedan sade väderprognosen för idag att det skulle vara 36 grader varmt i Lund. Det har det inte varit med väl 33 grader. Vinden har varit varm och den har både luktat och smakat varmt. Alldeles nyss regnade det faktiskt lite. Det smattrade härligt mot balkongräcket.

De senaste dagarna har ett lugn infunnit sig i kroppen och i själen efter ett par veckor av ren och skär ångest emellanåt. När kaos- och katastroftankarna slår till, har jag svårt att värja mig. Den här gången har de varit hälsorelaterade. Har det inte handlat om att jag är döende, så har det handlat om att barnen har förolyckats eller kommer att förolyckas.

Nåväl, det ligger bakom mig nu och jag hoppas att det stannar där. Idag har jag tömt mobilkameran på bilder och jag inser att det finns tre sommaraktiviteter, som inte har nämnts i bloggen.

Den första är vandringen Jörgen och jag gjorde tillsammans på midsommarafton. Det var en ganska varm, tyckte vi då, och solig dag. Vi körde i var sin bil till parkeringen vid Väderkullen (nedanför höjden där Romelestugan låg förr, numera ersatt av en styggelse, som jag inte nämner vid namn) och parkerade min bil där. I Jörgens bil åkte vi sedan ner till trakterna av Häckeberga slott och parkerade hans bil där. Sedan började vi vandra.

Vi gjorde två stopp på vägen för att äta. Det blev en lunch bestående av knäckebröd med kokt ägg och matjessill. Lunchen intog vi på Romeleklint. Jörgen värmde stifado på Trangiaköket.

Totalt sett gick vi runt 12 km i vacker skånsk natur. Mindre vackert var att jag blev stucken av en geting för första gången i mitt liv. Jörgen skulle tvunget klappa på getingboet och så blev jag stucken.

Den andra aktiviteten var en utflykt till Ven tillsammans med barnen och morfar. Det var grymt varmt och soligt den dagen och en otrolig massa människor på Ven. Om jag skulle sammanfatta dagen i en färg skulle det vara färgen gul, som i sönderbrända gräsmattor och mogna sädesfält.

Vi tog bussen till Kyrkbacken och gick omkring där ett tag. Barnen och morfar köpte glass. Vi gick upp till S:t Ibbs kyrka och utsikten därifrån var lika enastående som förra gången vi var där. Vi hittade en skuggig plats, där vi kunde äta vår matsäck. Buss tillbaka till Bäckviken och sedan hemåt med båten.

Det var Oskars önskan att vi skulle åka till Ven och jag tror att han var nöjd med turen. Han hade velat gå in i S:t Ibbs kyrka men vi kom dit precis, när den stängdes. Jag tycker mycket om Ven och hoppas att Jörgen och jag åker dit och går Ven runt.

Den tredje och sista aktiviteten hade kunnat vara riktigt spektakulär men mynnade ut i nästan ingenting. Fredagen den 27 juli var det total månförmörkelse i samband med att månen gick upp vid kvart över nio på kvällen. Månskivan skulle vara förmörkad under lång tid. Seklets längsta månförmörkelse skulle det vara.

Jag gick ut strax före klockan 21. Först gick jag och fotograferade solrosor på ett fält i grannskapet. Därefter började jag leta efter en bra plats för månskådning längs Dalbyvägen. Jag hittade en plats och satte mig där för att läsa medan jag väntade på att månen skulle visa sig.

Naturligtvis blev det molnigt just den här kvällen. Dessutom var molnen PRECIS där månen gick upp i sydöst. När det började bli mörkt framåt 22-tiden, kom det lite fler människor, som också ville se förmörkelsen. En av dem lyckades se blodmånen, eller åtminstone delar av den, genom molnen och pekade ut den för oss andra, så helt meningslös blev inte kvällsutflykten.

Det var så irriterande att stora delar av himlen var klar. Jag såg planeten Mars. Jag såg sommartriangeln med stjärnorna Deneb, Vega och Altair. Men molnen dolde effektivt blodmånen. Det var emellertid en skön och mild kväll och jag träffade trevliga människor att prata med.