Barnkalas i Skånes djurpark

Ibland har man fantastisk tur med vädret. Prognosen för dagen löd regnskurar och 6-7 grader varmt. Inte det man vill höra, när man ska tillbringa dagen i Skånes djurpark. Jag hade förväntat mig regn redan när jag vaknade men då sken solen. Den sken fortfarande, när Oskar och jag gav oss hemifrån strax efter klockan 10. Några minuters snöfall och några minuters duggregn bjöds vi på men i övrigt var det växlande molnighet, solsken och hyfsad temperatur.

En av Oskars kompisar i förskolan hade sitt kalas i Skånes djurpark och vilket kalas det var. Fyra timmar i djurparken, lunch uppe på Björnberget, ponnyridning och så såg vi när björnarna, lodjuren, mårdhundarna, tvättbjörnarna och älgarna matades och det hela avslutades med godispåsar.

Ett av lodjuren var på dåligt humör alternativt lekhumör och gjorde utfall mot rutan genom vilken några av barnen tittade på djuren. Det var lite läskigt, tyckte flera av dem.

Oskar hade roligt med sina kompisar och med deras föräldrar. När det var dags för ponnyridning, ville varken Oskar eller födelsedagsbarnet rida på hästarna ... men väl på födelsedagsbarnets pappas axlar.

När älgarna skulle matas, fick även vi besökare hjälpa till. Det bjöds på äpplen som älgarna åt ur handen. Det gick även att klappa älgarna. Oskar klappade älgkon Hedda, som snart ska kalva, och han sade att hon kändes mjuk. Hedda är åtta år gammal och jag undrar om jag inte har sett henne som kalv.

Oftast besöker jag Skånes djurpark sommartid och då oftast soliga, varma dagar. Då är det ofta svårt att se djuren, eftersom de ligger och sover eller så har de lagt sig i skydd från solen. Idag var det tydligen perfekt djurskådarväder, eftersom de flesta djur tycktes vara ute. Järven och rödrävarna visade upp sig. Jag undrar om uttrarna också var ute och rörde på sig. Deras inhägnad gick vi tyvärr inte förbi.

Oskar och jag är nöjda med vår söndag och nu återstår för mig att fundera på om jag ska skaffa oss årskort till djurparken eller inte.

Förmörkelser

Härom veckan var det supermåne och total månförmörkelse samtidigt. Sedan dess har Oskars intresse för förmörkelser ökat. Vi har läst om både sol- och månförmörkelser i böcker, studerat bilder och tittat på YouTube.

Härom veckan satt Oskar och ritade samtidigt som Gustav gjorde sin läxa. Plötsligt frågade Oskar:

- Hur stavar du solen?

Bokstäver och hur ord stavas är något som Oskar har många frågor om numera. Jag blev nyfiken på vad han hade ritat och tittade på hans teckning. Det var en solförmörkelse!

I förra veckan ritade Oskar en månförmörkelse på förskolan. Teckningen lade han i ett kuvert, som han skrev Gustav på:

Oskars version av blodmånen

Annorlunda vardagsmorgon

Om vardagskvällarna lunkar på som vanligt, provade vi på något nytt i morse. Barnen och jag åt frukost tillsammans - på en vardag. Det händer inte ofta.

Våra vardagsmorgnar ser normalt ut så här: Jag vaknar och går upp någon gång mellan fem och halv sex. Jag gör mig ordning. Ibland sover barnen vidare, ibland vaknar de och går upp och leker, tittar på TV eller spelar på datorn. Det är ingen hets utan allting går i sakta mak. Kvart över sex är det dags för barnen att börja klä på sig och borsta tänderna. Kvart i sju går vi ut genom dörren. Gustav lämnas på fritids klockan sju och tio minuter senare lämnar jag Oskar på förskolan. Barnen äter frukost på respektive ställe.

Det här läsåret börjar jag senare på onsdagar. I morse sov vi till kvart över sex. Rena rama sovmorgonen! Barnen tittade på en film på datorn medan jag gjorde mig i ordning och fixade frukost. Det fanns plättar över från igår, så det blev en extra mumsig frukost för barnen. Oskar klämde i sig en halv burk makrill också. Vi gick inte ut genom dörren förrän strax före åtta. Gustav kom till skolan lagom till att skoldagen började.

För Oskar blev den här nyordningen lite knas, när vi kom till förskolan. Barnen på avdelningen var klara med frukosten och var på väg att gå ut. Det ruckade på Oskars världsbild. Han är så van vid att börja dagen på förskolan inne. Han var inte alls nöjd med nyordningen men jag skulle tro att det är övergående.

Bättre språkutveckling hemma

Det är snart en månad Oskar gick på "semester" från förskolan. Under den månaden har hans språk förbättrats otroligt mycket. Jag vet inte varför, men det förvånar mig. Jag föreställer mig att han får mer språklig stimulans där men så tycks det inte vara. Det är klart att här hemma finns det alltid en vuxen till hands att lyssna på och prata med honom.

Det senaste språkutvecklingssprånget har inneburit att F och V numera hörs tydligt. Lägg till det P och B som föll på plats i våras. Kvar att arbeta med är G, S och R.

21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.

Personalen på barnens skola/fritids respektive förskola. I vardagen träffar de mina barn mer än jag själv gör, i vakentid räknat, och de fyller denna tid med intressanta aktiviteter fulla av nya kunskaper, goda värderingar, trygghet och en massa skoj.

En tappad vante

Oskar gjorde dagens goda gärning, när jag hämtade honom på förskolan idag. En pappa var också där och hämtade sina barn. De var på väg att gå ut genom dörren. Jag satt och plockade med Oskars kläder, när ett av de andra barnen började gråta. När jag tittade upp såg jag Oskar springa mot den öppna ytterdörren och han ropade något.

När Oskar kom fram till tröskeln, böjde han sig ner och plockade upp något från golvet. Det ledsna barnet hade tappat sin ena vante, när pappa lyfte upp henom i vagnen. Oskar lämnade vanten till det ledsna barnet, som slutade gråta och pappan tackade Oskar för hjälpen.

Docklek

Jag hämtade Oskar på förskolan efter jobbet. Han lekte med bästa kompisen, M. Oskar var utklädd till brandsoldat och M till polis och de körde runt med var sin dockvagn. När vi satt i bilen för att åka och hämta Gustav, frågade jag Oskar:

- Lekte du och M med dockor?

Det var ju en ganska dum fråga egentligen, eftersom jag redan visste att det var just det som barnen höll på med, när jag kom och avbröt leken.

- Nääää, blev Oskars svar.

Och det hade jag inte väntat mig. Jag frågade i stället om de hade lekt polis och brandman.

- Nääää.

- Vad lekte ni då? undrade jag lite smått uppgiven.

- Vi lekte med bäbisarna, sade Oskar med ett tonfall som fick mig att förstå att han tyckte att jag var allt lite korkad som inte förstod det själv. Och det hade han väl rätt i, att jag var lite korkad som inte förstod att det var bebisar i vagnarna och inte dockor.

Färdig x 2

Gustavs målning från förskolan är inramad. Tänk att det inte tog ett halvår för mig att få det gjort. Det är till stor del tack vare att maken hade en ram hemma som jag kunde använda. Oskars gula målning väntar fortfarande på ram. Jag lyckades inte hitta det jag sökte, när vi var på IKEA i måndags.

Mitt andra färdiga projekt är den här vanten. Det är lite att ta ut segern i förskott att säga att det är ett färdigt projekt, eftersom jag fortfarande har den andra vanten kvar att sticka. Men den första är färdig och den är otroligt skön att ha på handen. Vanten nummer två planerar jag att ha som bilstickning i helgen.

Hej då förskolan

Barnens sommarlov har börjat nu. Gustav har avslutat sin förskoletid för gott och Oskar kommer att byta avdelning till hösten. Det var med andra ord dags för många avsked, när vi hämtade barnen idag.

Båda barnen fick med sig en mängd saker hem - fotografier, olika projekt, namnskyltar. Bland Gustavs saker fanns en teckning, som han gjort med hjälp av en kula. Ett papper fästes i botten på en skokartong och så hällde han i färg (brun, gul, grön och röd ... mina favoritfärger) och så fick kulan rulla runt och göra ett mönster. Bland Oskars teckningar finns en som han har målat med gul färg på gult papper. Det är en robot som har gått in i ett hus och som inte syns.

I morse frågade jag Gustav vad han vill ha till middag idag. Puffar, blev svaret, vilket innebär de havreringar han äter på yoghurten till frukost. Jag tycker inte att det kvalificerar som middag så jag frågade honom vad han vill ha att äta som är varmt. Varm korv, blev svaret, så det är vad vi gör till middag i kväll. Varm korv med bröd. Jag har bakat en kladdkaka och köpt vaniljglass och det ska vi ha till efterrätt.

Tjuvstartade

Jag tjuvstartade lite med Mors dag och uppvaktade min mamma redan idag. Jag har stickat ett par strumpor i Drops Alpaca. Färgen heter gammelrosa men den uppfyller inte de förväntningar jag får, när jag hör den benämningen. Det är en fin färg ... men gammelrosa...?

Sockorna är stickade med stickor 2 mm och det är det andra paret jag färdigställer. Enligt mönstret ska det räcka med två garnnystan av Drops Alpaca men det stämmer inte, åtminstone inte när jag stickar. Den här gången hade jag beställt tre nystan och kunde sticka utan att behöva oroa mig över att garnet skulle ta slut. 

Mamma, J och jag åkte och handlade jord och blommor idag. Gustav har odlat en solros på förskolan och den behövde flytta ut från sin provisoriska mjölkkartongkruka. Jag passade också på att köpa lite pelargoner och en ny, stor kruka att plantera dem i. Lobelior hittade jag tyärr inga. De passar annars så bra ihop med pelargoner.

Gustavs solros står nu i en lerkruka men kommer så småningom att få flytta till en rabatt. Denna rabatt är ännu inte grävd även om den har varit påtänkt i ungefär två års tid. Idag fick jag lite idéer om vad som kan planteras i den planerade rabatten, förutom Gustavs solros: björnbär, lavendel, akleja, rudbeckia och så lökar som ska ge oss pärlhyacint, påskliljor och tulpaner på våren.

I sista minuten

Sedan i januari har jag tänkt på att vi måste säga upp Gustavs förskoleplats. I förra veckan planerade vi barnens sommarledighet och kom fram till att juni månad blir Gustavs sista i förskolan. Idag ringde jag till kommunen för att ta reda på hur jag skulle gå till väga för att säga upp platsen.

Det är tre månaders uppsägningstid på en barnomsorgsplats. Det vet jag. Det är verkligen i sista sekunden att ta itu med det här idag. Nåväl, jag hittade en blankett på kommunens hemsida och vi fyllde i den. Jag lade den i ett kuvert och...

... sedan började jag bekymra mig. Skulle brevet hinna fram till i morgon? Skulle det finnas någon på plats och ankomstregistrera vår uppsägning i morgon med tanke på att det är Skärtorsdag?

Det slutade med att jag satte mig i bilen och körde de fem kilometerna till Barn- och skolkontoret för att personligen lämna in blanketten. Jag träffade en mycket trevlig kommuntjänsteman, som tog emot min blankett, stämplade den med dagens datum och försäkrade mig om att det skulle finnas någon där i morgon för att ta hand om den.

Det känns väldigt skönt att ha fått det ur världen. Nu ska jag ta itu med luntan av blanketter som ska fyllas i för att Gustav ska kunna börja i förskoleklass i augusti.

Längtar...

... tills Gustav får ta hem månadens bild från förskolan. Han visade mig den idag och den är helt underbar!

Teckningen går i mina favoritfärger - chokladbrunt, rött, gult och grönt. Barnen har fått placera ett A4-papper i botten på en skokartong, klicka i några färger och sedan har de rullat runt en kula i kartongen. Det blev verkligen läckert. Så fort den kommer hem ska den ramas in och hängas upp på väggen.

Idag var första dagen den här veckan som jag kunde hämta barnen på förskolan utan att nästan dö på kuppen. Men det är det som är skillnaden mellan att ha feber och att vara feberfri.

Plåster på knät

Det var länge sedan jag var här och skrev. Att gå tillbaka till jobbet efter ledigheten har stor påverkan på tre områden i mitt liv: bloggandet, fotograferandet och läsandet. Alla tre har i stort sett avstannat. Får se om jag kan sparka igång dem igen, en efter en.

När jag kom och hämtade barnen på förskolan i eftermiddags, hade Gustav precis ramlat och slagit knät. "Fröken-Erik" hade på något mirakulöst sätt lyckats sätta plåster på såret. Det hade inte varit enkelt, tillstod han. Och det kan jag tänka mig. Här hemma har jag inte varit framgångsrik att sätta plåster på Gustav de få gånger Gustav har varit i behov av det.

Jag får intrycket av att han är rädd för plåster, att han tror att plåster gör ont. Jag har försökt få honom att vara med och leka med Nalle Puh-plåster, så att han ska få känna att de inte gör ont, men det har varit tvärnej varje gång.

Men nu har han i alla fall för första gången i sitt 5,5-åriga liv ett plåster på sitt knä.

Veckans stjärna

Vardagens rutiner faller på plats en efter en så här i slutet på sommaren. Idag har jag ägnat mig åt att gå igenom barnens kläder, som ska till förskolan. Passar stövlarna och regnkläderna? Vilka kläder i garderoben ska jag lägga i deras låda med extrakläder?

Nu på eftermiddagen gick hela familjen upp till förskolan för att lämna kläderna, ett schema för nästa vecka och för att barnen skulle få återbekanta sig med förskolan. Det blir troligtvis så att jag och Gustav går dit en stund igen i morgon.

I Gustavs låda i kapprummet låg en stor stjärna. Under förra läsåret var "Veckans stjärna" ett återkommande inslag i verksamheten. Varje vecka var ett barn veckans stjärna och de andra barnen fick säga positiva saker. Dessa omdömen skrevs sedan ut och klistrades upp på en stor stjärna tillsammans med en bild på barnet.

Så här stod det på Gustavs stjärna:

• Gustav är bra på att leka med Pippihuset och med piratskeppet.
• Han kan stå på händer
• Gustav är bra på att flyga pappersflygplan tillsammans med sin morfar.
• Gustav har fina kläder.
• Han är duktig på att rita.
• Är en fin lekkamrat.
• Bra på att pyssla och pussla.
• Gustav är snäll och omtänksam.
• Han sitter fint vid bordet.
• Han är duktig på att cykla.
• Gustav är duktig på att sitta still när vi går på teater.
• Han har mycket fantasi och är duktig på att låtsas.

Paketvecka

Barnen har öppnat paket den här veckan. Vi har på något sätt kommit efter med deras födelsedagsfirande. I onsdags tog de itu med varsin födesedagspresent, när morfar här. Oskars paket är faktiskt en julklapp som blev en födelsedagspresent, som nu öppnats mer än två månader efter hans tvåårsdag. About time!

Gustav fick en kickbike eller om det heter scooter. Själv använder Gustav den gamla hederliga termen sparkcykel. Han gillar sin sparkcykel. Han vill inte ta ut den för då blir hjulen smutsiga, säger han. Och det har han ju rätt i. Men om han ska åka runt på den framöver, då måste den ut. Åka omkring inomhus, som han gjorde i onsdags, var ett undantagsfall.

Oskar fick en kulram och den tycker han om att bära omkring på och att snurra på kulorna och att "räkna" dem. Ibland låter det som om han säger "tio" när han drar den sista kulan på plats på en rad men jag tror ärligt talat att det är en tillfällighet.

Paketöppnandet avslutades igår. Gustav fick syn på ett stort paket i tvättstugan. Ett samtal till mormor säkerställde att det var okej att han öppnade det. I paket låg en magnetisk världskarta, som även är ett pussel. Länder och regioner utgör de olika pusselbitarna.

Gustavs födelsedag har även firats på förskolan. J har också fyllt år i dagarna och båda barnen fick var sin krona att ha på huvudet. Gustav berättade att han var kung och J var drottning.

Lusse lelle

De sjunger luciasånger på Gustavs förskola. Gustav kommer hem och sjunger, mycket och gärna. Helt underbart att höra!

Jag har dock haft invändningar angående hur han framfört Lusse lelle. Det har låtit något i stil med:

- Lusse lelle, lusse lelle, elva ne-e-e-e-tter före jul.

Ibland har jag fått för mig att han sjunger om maneter. Så jag har försökt att rätta och sjunga före ... och det verkar ha tagit skruv. Nu sjunger Gustav:

- Lusse lelle, lusse lelle, elva nä-ä-ä-tteRR före jul.

Det skorrar rejält där på slutet. Inte riktigt vad jag var ute efter men bra mycket bättre än utgångsläget.

En blålila golfboll i pannan

I förrgår kom Oskar hem med en absolut E-N-O-R-M bula i pannan. Det var (nästan) stor som en halv golfboll. Alldeles blålila. Jag trodde inte att det var möjligt att få en sådan utväxt i pannan. Jag lyckades inte ta ett foto som gör bulan rättvisa utan du får ta mig på mitt ord.

Bulan fick han på förskolan. Han hade suttit på en grön drake på hjul (han älskar denna gröna drake) och hade kört ut genom den öppna altandörren. Det är nivåskillnad mellan rummet innanför och marken utanför altandörren, så hans lilla utflykt slutade inte så bra.

Jag förstår att sånt här kan hända. Barn ramlar och slår sig. Och det gick ju bra. Vad jag inte kan förstå är att händelsen avfärdades med "det är sånt som händer". Jag har förståelse för att personalen på förskolan inte kan skriva avvikelserapporter varje gång ett barn ramlar - även om jag är av uppfattningen att det borde skrivas avvikelserapporter betydligt oftare än vad som sker idag - men det som hände Oskar borde åtminstone ge upphov till en diskussion om hur det kunde ske och hur man kan undvika att det sker igen.

För en gångs skull lyfte jag luren och ringde till biträdande rektor och fick veta att rapporter skrivs bara, om barnet behöver uppsöka läkare, eftersom det då blir ett försäkringsärende. Det är också så att det finns en hasp på altandörren och är dörren haspad, så kan inte barnen ta sig ut. (Att ta sig ut sittandea på en grön drake på hjul borde vara helt omöjligt, när altandörren är haspad.) Det där med haspen visar för mig att här var det en rutin som brast och därmed är det något som måste tas upp i personalgruppen. Hade jag fått en indikation om att personalen sinsemellan skulle diskutera det som hände, då hade jag aldrig brytt mig om att ringa till biträdande rektor. Jag försäkrades att biträdande rektor skulle ta upp frågan på ett avdelningsmöte.

På det hela taget har jag en avslappnad inställning till förskolan. Jag har förtroende för personalen. Jag tycker att de gör ett bra jobb. Jag inser att de emellanåt har en besvärlig arbetssituation. Men ibland (ganska sällan) uppstår situationer, då jag känner att jag reagerar. Jag har svårt att vara "besvärlig", att ta plats, att ifrågasätta. Det är något jag måste öva på. Om inte jag för mina barns talan, vem ska då göra det?

Inte helt redo trots allt

Oskar är med pappa på förskolan. Jag har precis kommit hem därifrån. Det visade sig i morse att jag inte var helt redo för Oskars förskolestart, när allt kom omkring. Det var ju det där med att han ska ha extrakläder med sig. Blöjor. Och alla kläderna ska namnmärkas. Jag hade lite att göra i morse, om jag säger som så.

På förskolan fick vi en hel del information. Jag insåg att jag har mer att göra för att allt ska vara klart för Oskars förskolestart. Han behöver kläder att sova i. Barnen sover ute. De ska ha jacka, byxor, mössa, vantar och sockor på sig. Och som jag förstod det ska alla plaggen vara av fleece. Det blir till att ge sig ut och leta. Jag vet inte ens var jag ska börja.

Förskolestart

I morgon är det dags för förskolestart för Oskars del. I morgon är han också 20 månader. Det är svårt att förstå att vi redan är här. Att det har gått så många månader sedan han föddes. Att det nu är dags för honom att börja upptäcka världen utan oss föräldrar närvarande. Det känns som om det var alldeles nyss han såg ut så här:

Inte så många dagar gammal. Ungefär 1,5 kg. Den lilla prematurblöjan ser gigantisk ut på hans lilla kropp. Kan inte hålla värmen själv. Kan inte äta själv. Och alldeles omåttligt älskad!

Vilken skillnad mot dagsläget. 9,7 kg och 77 cm lång på 1,5-årskontrollen på BVC i förra veckan. Sex tänder och den första kindtanden på väg. Hans talade vokabulär består av mamma och pappa. Förståelsen är nästan oändligt mycket större. Favoritsysselsättningen tror jag är att ta ut så många skor som möjligt ur garderoben i hallen och sprida ut dem i hela husets bottenvåning. Fortfarande alldeles omåttligt älskad!

Så här, dagen före förskolestarten, är jag övertygad om att det kommer att gå som en dans för Oskar under inskolningen. Han kommer att ha hur skoj som helst på förskolan. Tre dagars inskolning med pappa vid sin sida. Om jag känner Oskar rätt, så kommer han inte att vilja gå hem, när det är dags att göra det.

Och mamma och pappa är också redo för den här nya eran i Oskars liv.

Medaljutdelning

Igår, när jag kom och hämtade Gustav på förskolan strax före klockan 14, blev jag tillfrågad om jag hade möjlighet att vänta en stund, eftersom det skulle bli medaljutdelning. Naturligtvis stannade vi kvar för att titta på när Gustav fick medalj.

På förmiddagen hade barnen varit ute och gått längs det gamla järnvägsspåret, som idag är gång- och cykelstråk. De hade plockat skräp ... eller rättare sagt, återvinningsbart material som kastats av slarviga, obetänksamma personer som förflyttat sig längs sträckan.

Medan vi väntade på att Dan, en av pedagogerna, skulle bli färdig med medaljerna, berättade några av småflickorna att T och E hade minsann inte varit duktiga. De hade mest tramsat. Sedan skyndade de sig att tillägga att Gustav hade varit jätteduktig.

Och så var det dags för medaljutdelning. Barnen ställde sig i ring på golvet, på de platser där de sitter under samlingarna. Dan kom med medaljerna. Ett och ett kallades barnen fram, fick sin medalj, skakade hand med Dan och vi andra applåderade.

Resten av eftermiddagen berättade Gustav flera gånger att han är bra på att skräpa.