Ett långt, härligt jullov...

... är nu nästan slut. En dag återstår och då måste jag sätta mig och rätta prov samt göra en del planeringar. Jag vet inte hur jag ska kunna börja jobba. Lovet känns som om det har varit så långt att jag har glömt bort hur man gör, när man jobbar. Att lite drygt två veckor kan kännas så evighetslånga. Evighet enbart ur positiv synvinkel.

När jullovet börjar, finns julen bara runt hörnet, så man går in i lovet i full fart, utan att sakta ner det minsta. Den första helgen var Jörgen och jag ute på Nova och handlade julklappar på lördagen. Vi var också och åt libanesisk buffé på Mezaya. Det var första besöket för Jörgens del och vi har hunnit dit ytterligare en gång sedan dess. Man kan äta mycket gott där. På söndagen tillagade jag revbenen, som måste finnas med på julbordet, och pappa kom hem till mig, så att vi kunde koka knäck. För tredje året i rad blev den ganska misslyckad, trots att pappa hade med sig en ny termometer. Nu måste vi skärpa till oss nästa jul.

På måndagen hade jag besök av Verisure, som installerade ett larm. Jag har nu nästan vant mig vid att larma varje gång jag går ut.

Sedan var julafton här. Barnen kom hem till mig på förmiddagen, mitt i alla förberedelser. Det var på det hela taget en helt vanlig julafton. Julmat vid halvtvåtiden. Oskar tittade på Kalle Anka med morfar, mormor och J (PD). Efter Kalle fikade vi - mandelmusslor med glass och sylt samt en saffranstigerkaka. Jörgen tittade in lagom till fikan, som sedan följdes av julklappsöppning. På kvällen började Oskar bygga ihop den ubåt (Cobi) han fick och det tog flera dagar för honom att få den färdig.

På juldagen fanns det äntligen tid att göra ingenting, så det var precis vad barnen och jag gjorde och det fortsatte vi med även på annandagen. Åtminstone halva dagen. På eftermiddagen gick barnen hem till mormor, för första gången på egen hand. Jag tog tåget in till Malmö för att träffa Irene. Vi såg Det stora blå (director's cut). Jag såg den första gången på Filmstudion i Umeå för snart trettio år sedan. Den var fortfarande lika bra.

Irene och jag träffades igen dagen efter. Då hemma hos Jörgen i Skurup. Barnen och jag åkte dit efter frukost. Dan anslöt vid lunchtid och Irene senare på eftemiddagen. Jörgen och Dan lagade till två pajer, en med svamp och en med lax och broccoli. Dan hade med sig goda ostar och korvar, som vi åt till förrätt. Det blev en fin kväll med härligt sällskap och intressanta samtal. Barnen och jag stannade kvar i Skurup över natten. Gustav och Oskar sov på en stor, uppblåsbar madrass och de verkade sova riktigt gott.

Sedan följde ett par dagar, då jag inte riktigt vet vad jag gjorde. I slutet av julveckan tog jag itu med ett av de uppdrag jag gett mig själv under jullovet. Jag flyttade bokhyllor. Jag gjorde plats för barnens dator ute i hallen. Den har inte flyttat dit än med det ligger i pipelinen. Det kommer att bli första steget i förändringen av deras rum.

Barnen firade nyår hos sin pappa och jag åkte hem till Jörgen. På nyårsafton körde vi ut i skogen med E och K och en kompis till E för att grilla korv till lunch. Det var härligt soligt. Soliga dagar är verkligen välkomna så här års, speciellt efter ett par månader med grått, grått, grått väder och dagar utan nästan inget dagsljus alls. På kvällen lagade Jörgen oxfilé och potatiskaka med en konjaksås. Till efterrätt åt vi glass. För första gången på många år såg jag delar av sändingen från Skansen. Lena Endre läste Nyårsklockan och det gjorde hon bra.

Nyårsdagen ägnades åt ett par saker som jag "inte har haft tid" att göra under flera års tid. Jag beställde foton till fotoramar, som jag köpte för säkerligen fem år sedan. Jag såg även till att beställa ett par årgångar av min blogg i bokform.

I förrgår åkte Jörgen, Dan och jag till Köpenhamn. På agendan stod att äta lunch på Brooklyn Bar i Nyhavn. Där äter man goda smörrebröd och dricker god öl. Vi hann med två besök på Magasin du Nord och ett på Illums bolighus och Torvehallerne. Vid Torvehallerne tittade vi in på en pub, som heter Craft Beer, och på väg till tåget hem gjorde vi även ett stopp på Café Norden, där jag åt en utsökt chokladtårta. Jag har varit på Café Norden några gånger de senaste åren. Den här gången var dock första gången jag använde toaletten där. Låt mig säga så här, Café Norden borde göra studiebesök på till exempel MacDonald's och lära sig lite om hur toaletter bör skötas.

I övrigt har jullovet ägnats åt läsning och stickning. Jörgen har hjälpt mig att sätta upp tavlor på väggarna. Jag har köpt en Fitbit Charge 3. Jag har dessutom ätit ALLDELES FÖR MYCKET men jag ska inte låta det förminska känslan att detta har varit ett synnerligen bra jullov!

Sliding doors

I filmen Sliding Doors från 1998 handlar om olika konsekvenser som följer på ett skeende. En av huvudrollerna spelas av Gwenyth Paltrow och i filmen ses hon springa för att hinna med ett tunnelbanetåg. Hur utvecklar sig hennes tillvaro, om hon hinner med tåget? Vad händer om hon missar det? Båda alternativen spelas upp i filmen, som jag inte har sett men som jag kom att tänka på i morse.

Då hade jag nämligen ett Sliding Door moment. Det var is på vindrutan, när jag och barnen skulle åka hemifrån. Det tog ett några minuter att skrapa bort den. Jag körde till Dalby och lämnade barnen vid skolan för att sedan fortsätta på väg 11 till Tomelilla.

Precis utanför Dalby var det stopp. Vägen var avspärrad på grund av en olycka. Den måste ha skett bara någon minut innan jag kom till platsen, eftersom det bara fanns tre eller fyra bilar mellan mig och olycksplatsen. Det dröjde cirka femton minuter innan brandkår, ambulans och så småningom polis kom till platsen. Jag blev stående i 1 h 45 min innan vägen öppnades igen.

När jag satt där, började jag fundera. Om det inte varit is på bilen idag, hade jag då hunnit passera platsen innan olyckan inträffade och därmed hunnit till jobbet i tid? Som det blev nu, missade jag dagens två första lektioner.

Konsekvensen av mitt Sliding Door moment blev inte lika ödesdigra som i filmen. Jag vill minnas att Gwenyth Paltrow får vetskap om sin makes otrohet, när hon hinner med tåget och kommer hem tidigare än beräknat. Vad som händer, när hon missar tåget, är jag inte lika säker på. Kanske träffar hon en man, spelad av John Hannah? Hannah är i vilket fall med i filmen och nu känner jag att jag vill se den. Månne finns den på Netflix...?

Att hitta filmer på Netflix...

... är inte lätt. De flesta jag söker på, tycks inte finnas. De som Netflix själv presenterar, när jag söker på en genre, intresserar mig inte för det mesta. Nyss hittade jag ett par listor hos Expressen, listor med filmer som ska finnas på Netflix. Plötsligt blev listan med filmer att se ganska lång:

The Wizard of Oz
To kill a mockingbird
Välkommen, Mr Chance
The Queen
Eternal sunshine of the spotless mind
Tretton dagar
En oväntad vänskap
Undergången
Benjamin Buttons otroliga liv

Så några som det inte är så jättelängesen jag såg och som jag gärna ser om:
Trainspotting
En kvinnas doft
Gudfadern 1, 2 och 3
Bridges of Madison County
Back to the future
León
Forrest Gump
The prestige

Överraskande filmupplevelse

Jörgen föreslog att vi skulle gå på bio, när vi var i Karlskrona. Ingen av oss hade någon koll på den aktuella biorepertoaren, så vi konsulterade SFs hemsida och fastnade ganska snabbt för A star is born. Jag visste inte mer om den än att Bradley Cooper och Lady Gaga har huvudrollerna. Jag var inte alls beredd på att det skulle bli en så stark filmupplevelse.

Redan inledningen av filmen var fantastisk. Jag skulle påstå att det var en av de bästa filmöppningar jag har sett. Det var en konsertsekvens med Bradley Cooper, som Jackson Maine, på scen. Låten som spelades heter Black Eyes och den är makalöst bra. Senare i filmen kommer en annan konsertsekvens, när Lady Gagas karaktär, Ally, slår igenom genom att sjunga en duett, Shallow, med Jackson Maine.

A star i born är en vacker men sorglig kärlekshistoria, som även visar hur hänsynslös och ytlig kändisvärlden är. Ja, det är väl det mesta i dagens samhälle, ytligt.

Telefonkiosk eller toalett?

Något av det första jag gör, när jag vaknar på morgonen, är att titta på vilka minnen Facebook presenterar för mig. Idag för ett år sedan tittade jag och Oskar på film tillsammans och så här skrev jag om det:

Oskar and I are watching "Harry Potter and the Order of the Phoenix". We're not agreeing if the red PHONE booth used to enter the Ministry of Magic is indeed a PHONE booth or a toilet. He's stubborn but I believe I'm going to win this one.

Sköna september

Att vara ute i naturen, finns det bättre vila för själen? Jag tror inte det. Frisk luft, vacker natur, rörelse - allt det ser till att ladda batterierna inför en ny arbetsvecka.

Lördagens utflyktsmål var tänkt att bli Skäralid och Kopparhatten men vi ändrade oss snabbt, när vi kom dit. Det fanns nästan inte en ledig plats på parkeringen. Av det kunde vi dra slutsatsen att det skulle vara mycket människor ute i skogen och det var vi inte intresserade av. Vi vände om och körde en bit söderut till Röstånga, där vi ställde bilen och gick en tur runt Nackarpsdalen.

Jag har varit där förut och jag blev nästan barnsligt förtjust, när jag förstod att det var den här platsen, som skulle bli vårt utflyktsmål.

Med ryggsäckarna på ryggen begav vi oss mot Odensjön. Det är inte en lång sträcka att gå, bara strax över en kilometer, och eftersom det är möjligt att ta sig dit medelst rullstol är det lättgånget. Vid den nästan cirkelrunda Odensjön värmde vi gulaschsoppa till vilken vi åt vitlöksbröd.

Mätta och belåtna tog vi oss uppför branten för att ansluta till strövstigen, som går runt Nackarpsdalen. Stigen tog oss genom skog, som domineras av bok men med inslag av ek. Det är fortfarande grönt ute i skogen men det syns att hösten försöker göra sitt intåg.

På kvällen åt vi cevapcici, som Jörgen hade tillagat på förmiddagen innan vi gav oss iväg. Vilket genial idé att se till att middagen var till stora delar färdig. Att koka ris, som jag sedan stekte upp tillsammans med gul lök, var snabbt gjort. Det var Premier League-fotboll på TV före middagen och senare på kvällen såg vi klart The Fellowship of the Ring, som vi börjat titta på kvällen innan.

Punkt igen (!) för sommaren

Första jobbveckan är avklarad. Tillbaka till vardagsrutiner igen. En sådan vardagsrutin är att Jörgen och jag åter har våra barnlösa veckor tillsammans. Veckan som gick med kvällar och helgen tillsammans var mycket välbehövlig, åtminstone för mig, efter en sommar då vi knappt träffats alls.

I tisdags kväll gick vi en kvällspromenad mellan Skrylle och Måryd (och tillbaka till Skrylle igen). I onsdags fick mina garderober sina dörrar på plats. Jag har nog inte berättat om mina garderober. De kanske får sitt eget blogginlägg framöver. I fredags kväll var vi i Ystad för att gå på den italienska matmarknaden. Jörgen behövde fylla på parmesanförrådet, som blivit alldeles tomt. När vi kom hem skulle vi se A Royal Affair på Netflix. Jörgen säger att det var en bra film. Jag får ta honom på orden, eftersom jag inte lyckades hålla mig vaken mer än en kvart.

I lördags var vi uppe tidigt, eftersom en takläggare skulle komma och titta på och fixa lite med taket på Jörgens hus. Vi hade också utflyktsplaner och gav oss iväg strax efter klockan tio. Jörgen har en bok som heter något i stil med Gåtfulla Skåne och i den hittar vi utflyktsmål att besöka. Vi är inte så imponerade av vägbeskrivningarna i boken. Mer än en gång har vi måst leta och leta och leta för att hitta rätt.

Lördagens mål var Vallabacken alldeles utanför Vitaby. Vallabacken är en 40 m i diameter stor ruinkulle efter en cirkelrund försvarsanläggning. Det har hittats krukskärvor, knivar, delar av en båt samt en mängd tegelstenar där. Ovanpå ruinkullen såg vi en mycket vacker spindel i gräset och vi tror oss vara ganska säkra på att det var en getingspindel.



Från Vitaby styrde vi kosan mot Haväng, där vi hade tänkt äta lunch. När vi kom dit, bestämde vi oss för att ta med lunchen och gå en sväng. Av en ren slump hamnade vi vid Örakarsfallen. Det var en bedårande vacker plats med en fiskefångstanläggning i Verkeån. Vi gick en bit längs ån och först hörde och sedan såg vi en stor fisk plaskade i vattenytan. Det kanske var en havsöring även om Jörgen inte tyckte att den helt levde upp till havsöringens utseende. Det stod efter en stund klart att den inte mådde bra och det var nog faktiskt så att det vi såg var dess sista ögonblick i livet.

Efter lunchen for vi vidare till Kivik för att Jörgen skulle köpa äpplen. Det blev även ett besök i Esperöd Arboretet och lite bonusträdterapi. Kaskagranarna var lika imponerande den här gången liksom de galet stora blad vissa magnoliaarter har.

På vägen hem stannade vi till i Simrishamn för att äta glass. Väl hemma blev det grillad flankstek med kokt potatis och en god sallad ... och en gin & tonic medan maten lagades. Vi hade planer på att se en film även denna kväll. Jag minns att vi började titta på den men jag kan inte alls minnas vilken film det var. Efter ungefär en kvart konstaterade vi båda två var på väg att somna, så vi gick och lade oss igen.

Idag var vi inget annat än dekadenta. Jag ska inte sätta på pränt hur dags jag klädde på mig. Det var galet sent på dagen. Jag kom hem till Lund vid halvfyratiden på eftermiddagen och har åtminstone fått veckans tvätt samt veckohandlingen gjord. Nu återstår lite plock, dusch och packning av jobbväskan och sedan hoppas jag få ytterligare en god natts sömn.

Ett ögonblick att minnas

Den här veckan har barnen och jag sett på film om kvällarna. De två filmerna, vi har sett, har haft ett gemensamt tema: rymden, Interstellar och The Martian.

Oskar och jag har sett Interstellar tillsammans vid två tillfällen tidigare men det var första gången för Gustav. Det tog oss tre kvällar att se filmen färdigt. Den andra kvällen var Gustav måttligt road och pysslade med annat.

Interstellar är en mycket bra film men jag hade aldrig kunnat ana att slutet av filmen skulle ge mig och barnen en så fin och känslomässigt stark stund tillsammans. Det var när det var dags för filmens slutsscener, som jag kände att det var på sin plats att förvarna barnen om att jag kanske skulle börja gråta.

Gustav kom genast och satte sig bredvid mig och lade armen om mig. Han tittade och lyssnade koncentrerat till filmen och det dröjde inte många sekunder förrän jag såg att tårar trillade nerför hans kinder. Jag grät också och till slut grät även Oskar, nog mest för att Gustav och jag gjorde det. Vi kramades om och om igen. Barnen kramade mig och varandra.

För min del är ett av filmens viktigaste budskap vad det innebär att avge ett löfte och hur viktigt det är att inte lättvindigt ge löften och att göra allt för att hålla dem. Det pratade vi om, när filmen var slut.

Gustav konstaterade att det var den bästa film han någonsin har sett. Han gav den 10 av 10.

The Martian väcker inte känslor på samma sätt. Oskar började dock att fundera över sitt framtida yrkesval. Han vill inte längre bli sjökapten. Han vill bli astronaut och resa till Mars. Han frågade mig om jag skulle bli ledsen, om han blev strandsatt på Mars. Det skulle jag så klart bli, mycket ledsen och orolig, men jag sade till honom att odla potatis så att han kan överleva. Det tyckte han lät som en bra idé.

Myror i brallan

På fredagar känns det som om jag inte kan komma hem snabbt nog. Jag vill hem och "kollapsa" i soffan. Idag blev det emellertid inte så. När jag hade hämtat barnen på fritids vid 15-tiden, åkte vi ut till Nova för att handla och för att de skulle ge mig förslag på vad de vill ha i julklapp.

Innan vi körde hem, stannade vi till på MAX för att äta middag. Oskar hade myror i brallan, som vanligt när vi ska äta, och han hann knappt andas för allt han hade att prata om. Gustav och jag hade ätit färdigt innan Oskar tagit en tugga av sin hamburgare. Vid ett bord intill vårt satt en lite äldre kvinna. Vi hade ögonkontakt emellanåt och när hon reste sig för att gå, kom hon fram till vårt bord och sade:

- Vilka trevliga och gulliga pojkar du har!

Det värmde, speciellt med tanke på att Oskar hade varit som en "studsboll". Jag är nog lite orättvis, när jag säger så om Oskar, eftersom att det kan ge intryck av att han är ett störande inslag. Det är han inte. Han är inte uppe och springer omkring. Han är inte högljudd. Han reser sig upp från sin plats och kommer ibland och ställer sig bredvid mig. Och så pratar och pratar och berättar och berättar han. Sitter man nära oss, så hör man vad han säger, och jag kan förstå att den här damen drog på smilbanden emellanåt, när hon lyssnade till Oskars olika samtalsämnen.

I bilen på väg hem satt Gustav och funderade:

- Mamma, är det inte konstigt att vi är så pigga, när vi vaknar på helgen? Vi vaknar ju vid samma tid som på skoldagar men då är vi inte pigga.

Jo, det är konstigt. Det har jag tyckt länge.

Hela hösten har Gustav gått på extra simundervisning i skolans regi på fredagar efter lunch. Idag berättade han, med lite stolthet (berättigad) i rösten, att han hade simmat "på det djupa".

Nu sover båda barnen. Vi har haft en mysig kväll tillsammans. De har ritat, lyssnat på musik och ätit popcorn. Och klockan 20 ikväll drog den nya säsongen av På spåret igång. Det är ett program vi tycker om att titta på alla tre och äntligen finns det ett TV-program att se fram emot att se.

Novemberhelg

Det känns som om jag lever flera parallella liv sedan några månader tillbaka, strikt uppdelade och skilda från varandra. Det är veckorna med barnen, veckorna på egen hand, varannan helg med Jörgen och så livet på jobbet. Det har både goda och mindre goda sidor.

Helgen som gick var en helg med Jörgen och det blev en första fredagskväll tillsammans hemma. Det firande vi med bubbel och så lagade vi Bucatini Amatriciana. Det var andra gången vi lagade det och vi diskuterade ganska utförligt om vi skulle följa receptet eller om vi skulle halvera det, eftersom det blev så mycket förra gången. Vi fastnade för att följa receptet ... och återigen blev det mycket över. Vi åt den på fredagskvällen, hade med till lunch på lördagen, åt lite till av den på söndagskvällen, Jörgen hade med till jobblunch på måndagen och jag har ätit Bucatini två kvällar den här veckan. Nu är den i alla fall uppäten.

Lördagen bjöd på mulet och lite blåsigt väder. Regnet hängde i luften och emellanåt föll ett fint duggregn, som mer kändes som en våt filt än regn. Vi hade bestämt oss för att åka till Skäralid och gå en promenad i skogen, upp på Kopparhatten och sedan ner i ravinen. Det var skönt att komma ut och röra på sig, att komma ut i naturen. När vi hade gått vår runda, plockades trangiaköket fram och vi värmde Bucatini Amatriciana (vad annars?) till en sen lunch.

På vägen hem bestämde vi oss för att gå på bio på kvällen. Valet stod mellan Fantastiska vidunder och var man hittar dem och The accountant. Det blev den förstnämnda, eftersom den andra filmen började först klockan 20:45 och både Jörgen och jag har en tendens att somna, när vi är på bio, så en sen film kändes som att utmana ödet lite för mycket. Den här försiktighetsåtgärden hjälpte emellertid inte. Jag somnade ändå ... flera gånger.

På söndagen stod julmarknad på agendan. Vi besökte julmarknaden på Malmöhus. I samma ögonblick vi kom dit, påmindes jag om varför jag inte ska åka på marknad. Jag tycker att det är dödstråkigt. Efter cirka fem minuter där, gick vi upp till Malmö centrum i stället för att äta lunch. Valet föll på Spot, där vi åt pasta och inmundigade var sitt glas Prosecco.

Victoria

Första biobesöket på nästan två år igår kväll, när pappa och jag gick och såg Victoria tillsammans. Pappa valde film, eftersom biobesöket var en födelsedagspresent från mig. Jag visste ingenting om filmen, när vi satte oss i biosalongen. Jag hade sett en bild från filmen och den föreställde en grupp unga män med pistoler i högsta hugg. Det gjorde mig lite tveksam. När vi skulle ge oss iväg till biografen, sade pappa att filmen var en thriller. Huuu, tänkte jag inombords, not my cup of tea. Men det visade sig att thriller inte är en rättvis beskrivning. Filmen är ett drama.

Victoria är en tysk film, regisserad av Sebastian Schipper. Det är en mycket annorlunda film, eftersom de 140 minuterna är filmade i en enda tagning. Inga klipp alls! Fascinerande att det låter sig göras och dessutom så bra.

Handlingen börjar när Victoria, som är en ung kvinna från Madrid men som nu bor i Berlin, ska gå hem från en nattklubb vid 4-tiden på morgonen. När hon lämnar klubben, möter hon fyra unga män, Sonne, Boxer, Blinker och Fuss, och bestämmer sig för att följa med dem. Egentligen vill hon gå hem och lägga sig och sova, eftersom hon ska vara på jobbet klockan sju men Sonne övertalar henne att hänga med dem.

Så här långt, hade jag fortfarande inte fått klarhet i vad filmen handlade om, och jag blev illa till mods, eftersom jag tänkte att nu råkar hon illa ut. Ung kvinna, lite berusad, ensam med fyra unga män, ganska kraftigt berusade - det kändes som om det bara kunde gå i en riktning. Men det gjorde det inte!

Det finns en stark lojalitet mellan de här fyra killarna och det är en lojalitet, som snabbt även inkluderar Victoria, när saker ställs på sin spets. Boxer har suttit i fängelse, där han fick beskydd, och nu är det dags att betala tillbaka. Kompisgänget ställer upp för att hjälpa honom och Victoria låter sig dras med och det kan inte sluta lyckligt.

Filmen visar hur snabbt livet kan förändras. Ett enda felaktigt beslut och ingenting blir sig likt igen. Fantastiskt berättat genom den enda, långa tagningen. Laia Costa är utmärkt i rollen som Victoria och Frederick Lau möter upp bra som Sonne.

Smygehuk

Smygehuk är Sveriges sydligaste udde. Det var en blöt plats igår. Inte på grund av regn men det blåste rejält och vågorna slog in mot den lilla piren. Utan solsken hade det inte blivit en behaglig utflykt just på grund av vinden. Det var inte för varmt att ha fleecejacka på sig hela dagen.

Som vanligt var det Skånetrafikens Sommarkort som användes under utflykten. Det har nästan blivit en sport att låta bilen stå oanvänd under sommarmånaderna. Barnen och jag tog buss 3 till Jupitergatan och därifrån regionbuss 171 till Södervärn, där morfar mötte upp. Vi var långt från ensamma att åka med buss 146 till Trelleborg.

I Trelleborg hade vi 30 minuter på oss tills bussen (nr 190) till Smygehuk skulle avgå. Vi gick igenom stadsparken, där vi tittade på lösgående höns och roliga skulpturer, vidare ut på ett torg invid vattentornet. På torget fanns en stor fontän. Morfar ville visa oss ytterligare en skulptur, så vi gick vidare. Den skulpturen tror jag att många tycker skulle kunna symbolisera årets sommar, dock inte jag själv.

I Smygehuk hade vi två timmar till vårt förfogande, innan vi skulle åka vidare med nästa buss 190 till Ystad. Vi gick till platsen för den sydligaste punkten men avstod från att låta oss duschas av vågorna. Det gick att finna platser i lä, så vi kunde äta den medhavda matsäcken utan att blåsa bort. Vi tittade in i Magasinet, där morfar hittade ett fönster, som han gärna hade annekterat på grund av den fina utsikten. Där köpte vi också den obligatoriska glassen. Till Oskars stora förtjusning tog vi även en sväng till småbåtshamnen.

Väntar på bussen till Ystad

Så åkte vi vidare till Ystad, där energidepåerna fylldes på med varm korv, innan vi satte oss på tåget tillbaka hem. Barnen hade jättekul på hemvägen. Gustav hade morfars mobil och Oskar min och de satt och skrev meddelanden till varandra på WhatsApp.

Jag blir trött av utflykter, speciellt när det är blåsigt (eller kallt). Det var skönt att komma hem och veta att middagen var mer eller mindre färdig. I kylskåpet stod en bytta med den köttfärssås jag gjorde igår morse. Bara att koka pasta och värma köttfärssåsen i mikron. Barnen badade och så åt vi glass, en liten bit kladdkaka och var sin chocolate-chip cookie till efterrätt.

Vid 20-tiden konstaterade jag att TV-utbudet var bedrövligare än någonsin, så jag föreslog barnen att vi skulle titta på Harry Potter och fången från Azkaban. Jag håller på att läsa den för dem och tänkte att vi kunde titta så långt, som vi har kommit i boken. När vi väl hade börjat titta, såg vi filmen till slutet. Oskar fullkomligt älskade den. Gustav hade många funderingar kring resandet tillbaka i tiden.

När jag skriver detta, sitter han och Gustav och tittar på filmen en gång till.

Varför dog Jack?

Barnen har tittat på Titanic större delen av eftermiddagen. När vi åt middag sade Oskar:

- Jack överlevde inte.

- Varför inte? frågade Gustav.

- När han sjönk till botten, andades han in vattnet och frös till is, berättade Oskar.

Frozen

Oskar fick Frozen på DVD i julklapp. Jag har sedan länge tappat räkningen hur många gånger han har sett den. Idag har emellertid jag också sett den. Jag menar att jag verkligen har tittat på den och inte bara suttit bredvid Oskar i soffan.

Animerad film är inte riktigt min grej men Frozen är helt okej. Den stora behållningen var dock Oskars inlevelse och alla hans kommentarer. Vi har haft en riktigt mysig stund tillsammans, så här på söndagseftermiddagen.

En nästan perfekt juldag!

Juldagen är en av årets bästa dagen. Decembers julförberedelser kulminerar på julafton och sedan infinner sig det totala lugnet.

Jag vaknade strax efter halv sju i morse och tittade på ett avsnitt av Gilmore Girls. Jag tycker verkligen om den serien, speciellt de första säsongerna. Därefter följde frukost och sedan lät jag mig totalt uppslukas av en bok i flera timmar.

Jag har läst Fjällgraven av Hjorth & Rosenfeldt. Den var lika bra som de två tidigare böckerna jag har läst av den här författarduon. Spännande böcker, lagom spännande, inte så spännande att jag hoppar ur skinnet. Boken avslutades med inte mindre än två cliffhangers. Hjorth & Rosenfeldts deckare är så bra att jag överväger att köpa dem, så att jag kan läsa om dem.

Strax före halv två kände jag att det var dags att bli lite ordentlig, så jag steg upp från soffan och klädde på mig. Det var även dags att äta lite lunch och det blev en pyttipanna på potatis, köttbulllar, prinskorv och revben. Riktigt mumsig!

På seneftermiddagen tittade jag på Life is beautiful med James Stewart i huvudrollen. Det var en tänkvärd film och Stewart är alldeles utomordentlig. Jag måste se fler filmer med honom.

Nu tittar jag på Fellowship of the Ring. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Ringen-trilogin. Utmärkta, spännande och välgjorda filmer. Jag har inte bara sett filmerna ett antal gånger. Jag har även sett dem med skådespelarkommentarer och med kommentarer av regissör och manusförfattare - även detta minst ett par gånger.

Nu ska jag avsluta denna nästan perfekta juldag med att fortsätta att sticka på min Dreambird medan jag följer Frodos äventyr med ringen på TV.

Har jag lyckats omvända...

... mitt äldsta barn så att han nu faktiskt gillar Harry Potter?

Gustav fick den första Harry Potter-boken, när han fyllde sju år (eller var det när han fyllde sex?). Jag har gjort tappra försök att få honom intresserad av den men det har varit som att köra huvudet i väggen. Han har inte velat att jag ska läsa boken för honom. Han har inte velat se filmerna. Det har varit nej, nej och åter nej.

I slutet av sommaren gick Gustav (och Oskar) plötsligt med på att se den första Harry Potter-filmen. Egentligen vill jag att de läser böckerna först och ser filmerna därefter men ja, jag var väl helt enkelt desperat.

För ett par veckor sedan föreslog jag att jag skulle läsa Harry Potter för Gustav, när vi hade läst slut Ture Sventon i London. Han sade ja även om det inte var med jättestor entusiasm. Jag har läst ett par kvällar och en god sak har Harry Potter med sig - Gustav somnar mycket snabbt...

Nåväl, igår kväll efter julkalendern på TV, stängde vi av TVn och jag plockade fram Harry Potter-boken. Gustav var lite tveksam först men så pratade vi om vad som hade hänt så här långt i historien och Gustav var plötsligt helt med på noterna. Han kom ihåg vad som hade hänt i filmen och nu ville han höra hur det beskrevs i boken. Jag läste i över en timme och han tyckte att det var mycket spännande.

Hoppas att det håller i sig till vi ska fortsätta att läsa.

RW och hösttankar

Vaknade i morse och läste nyheten om att Robin Williams är död. Det var svårt att ta in och förstå och acceptera.

När jag satte mig på bussen för att åka hem från jobbet i eftermiddag, läste jag återigen om Robin Williams och det känns som en evighet har gått sedan jag läste om det första gången.

Robin Williams var ett geni och jag kan bara förundras över hur hans hjärna fungerade. Den tycktes gå i så många olika riktningar på en och samma gång.

Jag har två favoritfilmer med Robin Williams. Det är Dead Poets Society och Good Will Hunting. Den första har jag sett så många gånger att jag har tappat räkningen och det kommer inte att förvåna mig om jag kommer att se den lika många gånger till. Dead Poets Society hamnar i den absoluta toppen av alla filmer jag har sett.

* * * * * * * * * * * * * *

Sommaren börjar gå mot sitt slut. Det märks på kvällarna som är mörkare. Det märks på ljudet av prasslande löv, när vinden blåser genom trädkronorna. Det är ett annat ljud på sensommaren än på försommaren. Snart kommer det även att märkas på morgnarna att hösten är i antågande.

I förra veckan var jag helt bedövande trött. Jag minns att jag i våras tyckte att jag kände mig som en zombie men i förra veckan var jag verkligen en zombie. Det blev inte mycket gjort, kan jag säga. Jag sov länge, länge på morgnarna och resten av dagarna gick jag som i en dimma.

Igår var det dags att gå tillbaka till jobbet och tack och lov är tröttheten som bortblåst. Eller rättare sagt, den är ersatt av en annan trötthet, som är normal och som infaller på kvällen. Jag sov som klubbad inatt och vaknade med ett ryck när mobilens alarm satte igång att skråla i morse.

Oskar och ost

Oskar gillar ost! Ju starkare i smaken desto bättre, verkar det som. Det är inte mig han brås på. Jag vill ha mild ost.

Hemma hos mormor brukar Oskar få sitt lystmäte på ost. Senast var det tjocka skivor Havarti Karise på hembakat valnötsbröd som inmundigades.

Det var längesen...

... jag lagade en lasagne men det kommer att ske igen inom en snar framtid. Den är god! Och inte är det särskilt besvärligt att göra heller. Jag vet inte vad som har farit i mig men jag till och med improviserade! Jag skulle göra bechamelsåsen och receptet på paketet med lasagneplattor verkade så klyddigt så jag gjorde lite på känn ... och det blev bra! Ha!

När vi var hos mormor härom dagen, såg barnen en del av Star Wars: episode IV - A New Hope. De har hittills bara sett Star Wars som LEGO-filmer eller i Family Guys tappning. De var helt begeistrade att det var "på riktigt". De fick låna med sig filmen hem och även episoderna The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. De har sett alla tre minst en gång, någon av dem mer än en gång, under helgen och det är speciellt Oskar som älskar dem.

Rivstart på dagen

Söndag morgon. Söndag lär vara vilodagen. Not so much hemma hos mig. Oskar vaknade vid halv sju och propsade på att vi skulle gå upp. Sedan dess har jag plockat och plockat och plockat. Det, om något, är ett Sisyfosarbete. Nu har jag kommit så långt att jag skulle vilja ta fram dammsugaren men det är för tidigt. Grannarna skulle inte bli glada om jag satte igång min vrålande snabeldrake klockan kvart i åtta på morgonen.

Igår tittade Oskar och jag på delar av The Two Towers och The Return of the King. Först och främst var det striden vid Helm's Deep som Oskar ville se. Därefter tittade vi in i Shelob's Lair och avslutade det hela med striden på Pelennor Fields. Den figur som mest fångade Oskars intresse var Legolas. Pilarna och pilbågen pratade Oskar mycket om och i slutet av eftermiddagen fick jag honom att säga både pil och pilbåge. B-ljudet sitter riktigt bra nu även om jag måste påminna Oskar om att använda det och gårdagen visade att p-ljudet är nästa träningsljud.