Tillbaka till Haväng

På söndagsmorgonen trodde varken Jörgen eller jag att jag skulle klara av att gå hela vägen tillbaka till Haväng. Det verkade ganska uteslutet att jag skulle kunna gå alls. När jag gick upp ur sängen, kunde jag knappt stödja alls på min vänstra fot.

Ipren to the rescue! Jag kom att tänka på att Jörgen hade packat Ipren, så jag tog två sådana, och vi gick på en liten promenad före frukost. Efter ungefär en halvtimme märkte jag att det onda i hälen i stort sett var borta. När vi gav oss iväg på vår vandring österut, var all smärta och obehag borta och den energi som varit som bortblåst dagen innan hade kommit tillbaka. Jag fortsatte att ta Ipren med jämna mellanrum under dagen.

På lördagen var det mulet och grått hela dagen, knappt dagljus, kändes det som. På söndagen sken solen men det kom även lite skurar då och då. Vi såg flera riktigt vackra regnbågar.

Vi blev varse varför leden söder om Verkeån kallas för Backaleden. Vid ett par tillfällen gick den rakt uppåt för att sedan stupa tvärt nedåt. Stigen syntes inte för alla löv, som även dolde stenar och rötter. Visst finns det backar även längs Skåneleden norr om ån men jag föredrar verkligen den norra sidan.

I Brösarp åt vi sillunch på Gästis och därefter hade vi cirka sex kilometer kvar att gå. Det var minst sagt skönt att komma fram till bilen i Haväng strax före halv fyra på eftermiddagen.

Jag är mycket nöjd med vår vandring. Jag vill gärna göra om den igen sommartid, helst på försommaren. Det måste vara magiskt vackert då. Om vi gör om vandringen, så blir det nog inget vandringspaket med mat inkluderad, utan då kör vi med egen mat.

Andrarum B & B

Vår vandring på lördagen tog oss till Andrarum, där vi hade bokat rum på Andrarum B & B. Där finns även en Kaffestuga, som vi har besökt tidigare. När vi bestämde oss för att göra den här vandringen, bokade vi bara ett rum för natten. För några veckor sedan bestämde vi oss för att komplettera vår bokning enligt det Vandringspaket som finns att boka. Det innebar att vi fick fika, när vi kom fram på lördagseftermiddagen, middag på kvällen samt lunch på Brösarps Gästis på söndagen.

Fikan som serverades var jättegod. Det var en "äppelkaka", vilket snarare var en tjock, knaprig havrekaka (supergod) på vilken det låg vispgrädde med äpplen. Jag hade tänkt att dricka en cola men när vi väl var framme kände jag för ett glas vatten. Till min stora förvåning var det också supergott. Min erfarenhet säger mig att vatten på Österlen inte är gott, eftersom det är så kalkhaltigt, med det här var uppenbarligen ett undantag. Kaffe ingick naturligtvis också, vilket Jörgen uppskattade.

Efter fikan visades vi till vårt rum. Vi var de enda som var inbokade i den byggnaden. Vi hade bokat ett stort rum med eget badrum. Vi hade även tillgång till ett stort vardagsrum med en kamin, en musikanläggning och en ansenlig mängd CD-skivor samt en bokhylla full med olika brädspel. Ett kök fanns det också.

Middagen fick vi serverade vid matbordet i vardagsrummet. Det var Västerbottenostpaj, skinka, grönmögelost, fröknäcke och en sallad. Makalöst gott! Jörgen drack en öl från ett bryggeri, som heter Hönsinge. Jag smakade på den, också den mycket god, men höll mig i övrigt till kranvattnet.

Efter maten tände vi i kaminen och spelade Trivial Pursuit. Jörgen spöade mig rejält men så fick han ju också superlätta frågor medan mina var minst sagt besynnerliga.

Vi sov båda mycket gott. Det var mörkt och tyst. Natten var en timme längre än vanligt, eftersom vi gick tillbaka till normaltid och det var välbehövligt med extra sömn.

Vårt besök i Andrarum avslutades med en fantastisk frukostbuffé. Havregrynsgröten var särdeles god.

En trevlig tradition

Sista helgen i oktober har Jörgen och jag som tradition att resa bort tillsammans. Vi har varit i Kalmar, Simrishamn och Karlskrona ... och i år blev det en vandring på Österlen. Planerna spikades redan tidigt i somras. Vandring längs Skåneleden från Haväng till Andrarum längs Verkeåns norra sida och tillbaka längs Backaleden på södra sidan.

Jag har haft ont i mina hälar, speciellt vänster häl, sedan i april. Det gjorde att vi började fundera på att påbörja och avsluta vandringen i Brösarp i stället. I mitten av september slutade jag med mina dagliga promenader för att vila mig i form. Daglig stretchning av hälsenorna stod också på schemat. Det gav utdelning. Hälarna kändes bättre och vi bestämde oss för att gå tillbaka till ursprungsplanen: Haväng - Andrarum - Haväng, en knappt 40 km lång vandring med övernattning på Andrarum B & B.

När vi kom till Haväng i lördags morse, blåste det rejält. Jag tog på mig överdragsbyxor, fleecejacka, jacka, mössa och vantar ... bara för att en timme senare ha tagit av mig alltihop. Det räckte gott och väl att ha på sig tights, underställströja och en kortärmad tröja.

Det var en fin vandring, som tog oss förbi Brösarps norra backar, Vantalängan och Hallamölla. Fin med avseende på naturen och alla vackra höstfärger. Vandringen var också en enda lång plåga. Mina ben var stumma och tunga som timmerstockar. Det var helt omöjligt att gå annat än i, vad som kändes som, snigelfart. Ju längre dagen led, desto mer gjorde min vänstra häl ont. I Hallamölla upptäckte jag dessutom att jag hade en tånagel, som stod i en besynnerlig vinkel och som behövdes tejpas ner. Inom mig hade jag ett mantra, som gick på repeat.

- Ett steg till. Ett steg till. Klaga inte. Klaga inte.

Det första fungerade bra. Vi kom ju fram. Så småningom. Jag vet ju inte hur väl jag lyckades med det sista. Vid åtmnstone ett tillfälle, mellan Hallamölla och Andrarum, rann det över. Precis allting var fel. Benen gjorde inte som jag ville. Hälen gjorde ont. Ryggsäcken satt fel på alla sätt och vis.

Vid lunchen i Vantalängan, stekte Jörgen salsiccia åt oss. Vi fick sällskap av en liten katt, troligtvis en unge, som verkade hålla till där.

Bortsett från alla krämpor var det härligt att vara ute i naturen, att få pulsa fram i drivor av fallna löv, att få andas frisk luft, se glador, höra Verkeån porla.

Bloggens namn passar...

... extra bra en dag som denna. Oblivion! Glömska!

Det började med att jag kom till jobbet och upptäckte att jag hade glömt mina jobbnycklar hemma. Inom de närmaste tio minuterna lade jag märke till att jag hade glömt att sätta på mig klockan, innan jag gick hemifrån.

Resten av dagen förlöpte utan missöden. Jag kom till fritids för att hämta Oskar. I kapprummet passerade jag en personal, som sade att jag hade ett oroligt barn, som väntade på mig.

- Orolig? sade jag.

- Ja, du är sen. [inte alls förebrående, känner jag att jag måste tillägga]

Jag tittade på klockan. Kvart över fyra. Enligt schemat ska jag hämta Oskar klockan halv fem. Jag var inte sen. Oskar satt och byggde LEGO vid ett bord. Det första han sade till mig var att jag hade missat hans utvecklingssamtal och att han var orolig att något hade hänt mig.

Så här i efterhand, tänker jag att jag borde ha känt att det var fruktansvärt pinsamt att jag hade missat utvecklingssamtalet ... men det gjorde jag inte. Det där samtalet fanns överhuvudtaget inte registrerat för mig. Jo, jag kan någonstans, långt bak i bakhuvudet, erinra mig att jag har sett bokningen 14/10 kl 15:15. Den gjordes bara härom veckan ... men sedan jag skickade med Oskar den lappen hem till hans pappa för en vecka sedan, har jag inte ägnat den en tanke. Den måste ha lämnat mitt medvetandet tillsammans med lappen.

Att glömma något är så sanslöst olikt mig. Det förekommer inte! Det är just det som är det svåraste för mig att fatta, att acceptera. Jag kan inte greppa det! Det rubbar mina cirklar, min balans, min bild av mig själv.

Jag brukar skriva upp saker i kalendern i min telefon och ofta även i min jobbkalender. Jag skriver upp det men behöver ytterst sälla titta på mina noteringar. Jag kommer ihåg det ändå. Det här utvecklingssamtalet finns varken i mobilen eller i jobbkalendern. Därmed tycks det inte heller existera i mitt medvetandet. Det är dagens lärdom. Jag MÅSTE skriva upp saker från och med nu för att säkert komma ihåg dem!

Oskar fick sitt utvecklingssamtal. Hans pappa kom ihåg tiden. När jag dök upp en timme senare, var Oskars fröken kvar och hon var så snäll och gav mig en sammanfattning av vad som hade tagits upp under samtalet. Det hade hon inte behövt men jag är tacksam att hon tog sig den tiden.

Hur kan det klia så förjordat...

... när jag inte får klia mig?

Jag har varit på magnetröntgen av min hjärna idag. Inför undersökningen måste jag intyga att jag inte är gravid (no problem!) samt att jag inte har någon metall i kroppen. Jag VET att jag inte har en pacemaker eller metallsplitter eller något av allt det andra det frågades om och ÄNDÅ blev jag tveksam, när jag måste INTYGA att det är så.

Jag fick lägga mig på en brits med huvudet i en hållare. Jag fick öronproppar och ett par, små kuddar runt öronen. På magen lades en annan kudde, som spändes fast med en rem. Den skulle mäta min andning. På vänster pekfringer sattes en mätare, som jag misstänker mätte pulsen. I höger hand fick jag en "akutboll" att hålla i. Den skulle jag trycka på om det blev för jobbigt och jag ville komma ut därifrån. Jag fick en kudde under knäna och en filt över knäna. Till sist sattes ett gallerlock över mitt ansikte och så åkte jag in i röret, som är själva magnetröntgenapparaten.

Det var mycket viktigt att jag låg helt stilla under hela undersökningen, som skulle ta en timme. I samma ögonblick som gallret kom på plats över mitt ansikte, började det klia i mitt högra ögonbryn. En stund sedan flyttade kliet till en plats mitt emellan mina ögonbryn och därefter ner under min vänstra näsborre. I slutet av undersökningen gjorde det ont bak på huvudet, vilket jag tror berodde på att min fläta tryckte mot bakhuvudet och hade gjort så i närmare en timme. Det var inte en skön känsla men jag tror faktiskt att jag somnade för plötsligt vaknade jag och undersökningen var över.

Att jag kunde somna var inget annat än ett mirakel. Jag var förberedd på att det skulle förekomma ljud i form av "knackningar och bankningar" genom hela undersökningen. Jag var dock inte förberedd på den kakafoni av ljud som skulle komma att omge mig. Det var ljud på hög volym, trots öronproppar i och kuddar för öronen! Det var tut och visslingar. Och, jo, det förekom knackningar och bankningar också. Flera ljud lät som om någon satt och lekte med en synthersizer och tryckte på samma knapp en gång i sekunden 125 gånger för att sedan byta till ett annat ljud, öka frekvensen i tryckandet, och hålla på ett oräkneligt antal gånger för att sedan byta ljud igen och trycka 17 gånger, göra ett uppehåll och trycka 17 gånger till.

Detta höll alltså på i en timmes tid och jag kan inte med ord beskriva hur fullkomligt slut, mentalt, jag var efteråt.

Det hade varit intressant att veta varför magentröntgenapparaten alls ger ljud från sig, varför de variera så mycket och varför de måste ha så hög volym.