Svara på SMS...

... eller Oskar vet hur en slipsten ska dras.

Idag körde Jörgen och jag till Fulltofta för att få vara ute och andas frisk luft, röra på oss, njuta av att vara omgivna av natur. Vid 12:30 plingade det i min telefon några gånger och jag såg att det var Oskar som skickade SMS.

Jag har vid tidigare tillfällen noterat att när barn (mina och andras) skickar SMS så förväntar de sig svar OMEDELBART. Jag har även noterat att jag inte kan förvänta mig detsamma, när jag skickar SMS till mina barn. Det tycks inte andra vuxna i mina närhet heller kunna förvänta sig av sina barn.

Jag besvarade Oskars meddelande och det kom snabbt ett svar med flera frågor.

Jag kunde inte hålla mig utan frågade Oskar om ett förtydligande.

Oskar hade några fler krav på svarets utformande men jag hann skriva mitt svar, innan jag läste hans nya SMS.

Oskar kunde såklart inte acceptera att jag inte hade följt riktlinjerna så det var bara att göra om och göra rätt.

Nu blev Oskar nöjd och jag trodde att vi var klara...

... men ack så fel jag hade. Dessutom dröjde mitt svar. En hel minut! Jag skyndade att intressera mig för Oskars göranden.

Han svarade omedelbart och följde den föreskrivna dispositionen. Därefter avslutade vi vår SMS-konversation och jag kunde flytta tillbaka fokus till skogspromenaden.

Två tillbakablickar...

... curtesy of Facebook:

Bunkrar folk jäst igen?

Det är kanelbullens dag. I vanlig covid-19-anda har jag handlat till mina föräldrar på förmiddagen. En dryg timmes jobb har det också blivit men det får räcka med det. Den här veckan har jag klockat mer än 48 timmars arbete. Det gör att jag har en ovan söndagskänsla. Jag känner mig ledig att göra vad jag vill. Visst tvättar jag men det går ju att göra annat samtidigt.

Åter till kanelbullens dag. Eftersom jag känner att jag har tid, tänkte jag faktiskt baka kanelbullar. En titt i kylskåpet visade att jag behövde köpa mjölk och rätt sorts (röd) jäst innan baket kunde inledas.

När jag kom till jästhyllan i affären, gapade den tom! Har folk börjat bunkra jäst igen, eftersom det hela tiden rapporteras i media att antalet bekräftat sjuka i covid-19 har börjat öka igen? I våras fanns det ingen jäst att uppbåda på flera veckor, kanske till och med en månad eller två. Jag glömde gå och titta på hyllorna med toalettpapper och pasta. Där var det också rensopat i våras.

Kanelbullar blir det emellertid ändå. Jag hade en blå jäst i kylskåpet och det går väl att baka kanelbullar på den också. Nu väntar jag på att bullarna ska jäsa så att jag kan sätta in dem i ugnen.

Ett annat roligt Facebook-minne

Två lördagar i skogen med barnen

Jag har tagit mig i kragen och sett till att barnen och jag har kommit ut i skogen. Jag vill att de ska få chansen att uppskatta naturen, träden, det gröna lika mycket som jag. Den känslan kan de inte få, om vi inte ser till att komma ut.

Lördag för två veckor sedan packade jag lunch och fika till oss och så åkte vi ut till Dalby Norreskog.

Det var soligt och realtivt varmt. Det var torrt i skogen. Vi kunde gå torrskodda från Dalby Norreskog till Dalby Hage.

Vi stekte korv och sedan blev det varm choklad och kanelbulle. Båda barnen verkade trivas ... och jag stormtrivdes. Att något så till synes enkelt kan fylla mig med så mycket lycka!

För en vecka sedan var Jörgen hos oss på helgen och Oskar var bestämd i uppfattningen att vi skulle ut i skogen. Vädret var inte det bästa. Regnet hängde i luften. Det hade dessutom regnat dagarna innan, så det var blött ute i markerna. För att vi alls skulle kunna ge oss ut, måste barnen först ha ordentliga skor.

Vi körde till Stadium på Nova och lyckades överraskande snabbt hitta skor som både uppfyllde kravet att stå emot väta och som gillades av respektive bärare.

Därefter bar det av till Skarhult slott och en promenad i slottsträdgården. Oskar tyckte inte att det räknades som "att vara ute i skogen" så det fick bli en tur till Dalby Norreskog igen.

Gustav uttrycker sig i bild

För tre år sedan, påminner Facebook mig, räknade barnen och jag med negativa tall till middagen. Efter en stund tycket Gustav att det var dags att sluta...