Steg, steg, massor av steg

Vid årsskiftet sa jag att jag under 2021 ska gå i genomsnitt 10 000 steg varje dag.  Januari började bra. Jag hittade en utmaning på Runkeeper som sporrade mig. Sedan blev det kallt och i februari var det inte alls roligt att vara ute och gå.

Under juni månad har jag gått minst 10 000 steg varenda dag. Ja, det har jag gjort varenda dag sedan den 16 maj. Jag har lyckats ta igen det underskott, som byggdes upp under februari och april. Vissa dagar är det en strid på kniven att komma över 10 000. Andra dagar, som idag, står det plötsligt 15 000 på stegräknaren och jag vet inte riktigt hur det gick till.

Så befriande

När jag hade kommit hem ikväll, ringde Oskar. Det var så befriande att höra hans sprudlande, lyckliga prat om pappas nya grävmaskin, som han ska följa med och hämta i Jönköping i morgon.

Grävmaskinen har emellertid ett fel. Den är orange. Alla människor vet ju att grävmaskiner ska vara gula!

Du får inte vara svag...

... och orkeslös när du är sjuk. Du måste vara utrustad med tålamod och ha eoner av tid för att orka och ha möjlighet att ringa samtal efter samtal, förstå vem som är rätt person/instans att vända dig till, knappa dig igenom den ena labyrinten av val efter den andra, vänta och vänta på att bli uppringd ... und so writer...

Jörgen skrev så här till mig i eftermiddags:

Stackars, stackars alla människor som inte har någon som hjälper dem.

Morgonen började med samtal till Larmcentralen, eftersom jag ville flytta larmenheten i pappas lägenhet. Någon tyckte att den skulle stå i det enda rum han aldrig är i. Nu står den i hallen, så att han kan höra den och kan bli hörd i den från sovrummet, köket, badrummet och vardagsrummet.

Nästa samtal gick till biståndshandläggaren för att se till att pappa får hjälp med måltider. Han har så ont i ryggen att han inte kan fixa mat till sig själv längre. Han kan knappt sitta vid bordet och äta maten.

Därefter var det ett sammelsurium av samtal till vårdcentralen, onkologen och urulogen. Det skulle beställas tid för provtagning och förnyas recept. Dessutom ville jag försöka samordna två röntgenundersökningar så att pappa slipper ta sig till sjukhuset två dagar i rad om ett par veckor.

Sist men absolut inte minst behövde jag få till ordentlig smärtlindring för pappa. Han har svår smärta från ländryggen. Igår ringde jag 1177 och det kom hem en läkare och undersökte honom. Han fick ett morfinpreparat utskrivet men det har inte alls ha någon effekt. Efter samtal med läkare på Urulogen, bestämde jag mig för att ringa ambulans. Den var på plats efter mindre än en timme och pappa fick följa med utan knussel.

När pappa åkt iväg, var det med knapp styrfart jag tog mig hem till Lund. Jag kände mig som en urvriden trasa. Det gjorde ont nästan överallt i kroppen. Jag är glad att jag inte tog bilen till Malmö i morse. Jag hade inte klarat av att köra hem. 

På tåget konstaterade jag att coronapandemin verkar vara över...

Midsommarafton i Fyledalen

Vi klarade oss nästan från regn under vår midsommarpicknick i Fyledalen. Några regndroppar kom det ungefär när vi var halvvägs genom måltiden. Då flyttade vi in under taket över den fasta grillplatser. Ett lite onödigt tilltag kanske, eftersom regndroppandet upphörde lika snabbt som det började.

Midsommaraftons eftermiddag blev en family affair - Jörgen och jag och alla våra barn.

Att vi skulle åka till Fyledalen var inte en självklarhet. Utflyktsmål i Lunds kommun var uteslutna, eftersom vi ville grilla och i Lunds kommun är det eldningsförbud. Vi var i Fyledalen för ett par månader sedan för att titta på vitsippor. Då stekte vi korv på Trangia-köken i bokskog. Det var en trevlig plats så vi bestämde oss för att åka dit igen. När vi kom dit, var det som att komma in i en grotta under bilarnas mörka, täta grönska, så vi körde till "den stora parkeringsplatsen" (jag kallar den så; den har säkert ett annat namn) i stället.

Mat är viktigt på midsommarafton. Den här gången blev det lite allt möjligt. Grillad entrecôte, grillad korv, stekt potatis, tzatziki, sallad... Oskar hade på önskelistan att jag skulle åka till Mormors bageri idag på morgonen. Det gjorde jag och åkte därifrån med kanelbullar, som visade sig vara gigantiska.

Efter maten gick vi Stenby rundan, så jag har nästan fått ihop dagens 10 000 steg. När jag skriver detta, har vi precis ätit middag hemma, och jag funderar på att ta en kort promenad innan det är dags att säga godnatt till den här dagen.

Gustav höll koll på fåglarna runt omkring oss ... och han lärde sig hur sädesärlan ser ut. Vi hörde korp, så det var en ny erfarenhet för Gustav. Nu återstår bara att han ska få se en korp också. Ett steg i taget...

När vi körde hem, tjoade Gustav till från baksätet. Han hade fått syn på en dovhjort ute på en åker till höger om vägen. Den hade en liten kalv med sig. Jag saktade in och stannade bilen. Dovhjortshinden gick över vägen. Det dröjde närmare en minut, innan kalven stack ut huvudet ur vegetationen i vägkanten. Sedan sprang den över vägen. När vi såg hinden skutta fram i åkern på vänster sida om vägen, körde vi sakta vidare.

Fullvaccinerad...

... åtminstone så här långt. Pfizer BioNTechs coronavaccin har för andra gången sprutats in i min vänstra arm. Den här gången gick det snabbare för ömheten att dyka upp i armen.

Eftersom jag är listad på Vårdcentralen i Tomelilla, var det dit jag måste bege mig för att få min spruta. På bussen läste jag Livets tunna väggar av Nina Burton. Det är en utsökt vacker betraktelse av naturen runt en sommarstuga på en ö. Halvvägs igenom boken vill jag påstå att det är något av det bästa jag har läst.

Avsked...

... är ibland bara jättejobbiga men i det jobbiga finns även något fint. Kärlek. Omtanke. En relation som bär med sig många fina minnen.

Idag åkte Torgil tillbaka till Kalifornien och vi hoppas att han kommer hem igen till jul.

Sommarlov

Det känns nästan overkligt. Först rusar dagarna förbi på vårterminen och plötsligt är det bara 20 dagar kvar av terminen. Panik!!! Hur ska jag hinna med det som är kvar? Hur ska alla elever som har omprov att göra hinna skriva dem? När ska betygen vara inskrivna? Dagarna tickar på. Betygen registreras.

Plötsligt går allt i slow motion. Dagarna sniglar sig fram. Sommarlovet som är så nära är ändå så långt borta. Eleverna har sin sommaravslutning. Skolan avfolkas. Skrivbordet städas. Papper slängs eller stoppas i pärmar. Lunch kan intas i lugn och ro ... tillsammans med kollegor ... inte på skolan!

Och sedan kommer den. Den där sista dagen. Den nästan overkligt ouppnåeliga. Jag går ut från skolan och framför mig ligger sju-åtta veckor, som ska förvaltas väl, fyllas med lagom dos aktivitet och välbehövlig vila.

På tu man hand...

... med Gustav i Dalby Norreskog.

Tanken var att båda barnen skulle med på en skogstur idag. Det är soligt och varmt. Lunch ute stod på agendan. Oskar fick emellertid möjligheten att följa med en kompis till Dalby badet. Jag är inte den som gärna åker och badar, så om barnen kan göra det tillsammans med andra, tänker jag inte sätta käppar i hjulen.

Gustav och jag lämnade Oskar hos hans kompis och körde sedan vidare till Dalby Norreskog. Vi var där för några veckor sedan. Allting är, så klart, mycket mer utslaget. Träden ger ordentlig skugga, vilket var skönt idag.

Gustav tog täten och ledde oss ut i och tvärs över Dalby hage. Lärkorna drillade i den klarblå skyn. Vi pratade om stort och smått. Det är en ynnest att få ta del av sina barns tankar.

När vi kom tillbaka in i Norreskogen, hittade Gustav en död koltrast. Vi tror i alla fall att den var död men i så fall alldeles nyligen avliden. Den låg på mage med vingarna utbredda. Kanske var den inte alls död utan låg så för att vi skulle lämna den ifred, vilket vi också gjorde.