Du får inte vara svag...

... och orkeslös när du är sjuk. Du måste vara utrustad med tålamod och ha eoner av tid för att orka och ha möjlighet att ringa samtal efter samtal, förstå vem som är rätt person/instans att vända dig till, knappa dig igenom den ena labyrinten av val efter den andra, vänta och vänta på att bli uppringd ... und so writer...

Jörgen skrev så här till mig i eftermiddags:

Stackars, stackars alla människor som inte har någon som hjälper dem.

Morgonen började med samtal till Larmcentralen, eftersom jag ville flytta larmenheten i pappas lägenhet. Någon tyckte att den skulle stå i det enda rum han aldrig är i. Nu står den i hallen, så att han kan höra den och kan bli hörd i den från sovrummet, köket, badrummet och vardagsrummet.

Nästa samtal gick till biståndshandläggaren för att se till att pappa får hjälp med måltider. Han har så ont i ryggen att han inte kan fixa mat till sig själv längre. Han kan knappt sitta vid bordet och äta maten.

Därefter var det ett sammelsurium av samtal till vårdcentralen, onkologen och urulogen. Det skulle beställas tid för provtagning och förnyas recept. Dessutom ville jag försöka samordna två röntgenundersökningar så att pappa slipper ta sig till sjukhuset två dagar i rad om ett par veckor.

Sist men absolut inte minst behövde jag få till ordentlig smärtlindring för pappa. Han har svår smärta från ländryggen. Igår ringde jag 1177 och det kom hem en läkare och undersökte honom. Han fick ett morfinpreparat utskrivet men det har inte alls ha någon effekt. Efter samtal med läkare på Urulogen, bestämde jag mig för att ringa ambulans. Den var på plats efter mindre än en timme och pappa fick följa med utan knussel.

När pappa åkt iväg, var det med knapp styrfart jag tog mig hem till Lund. Jag kände mig som en urvriden trasa. Det gjorde ont nästan överallt i kroppen. Jag är glad att jag inte tog bilen till Malmö i morse. Jag hade inte klarat av att köra hem. 

På tåget konstaterade jag att coronapandemin verkar vara över...