måndag 4 oktober 2021

Att orka eller inte orka...

... det är frågan. Jag undrar titt som tätt hur mycket jag orkar. Är jag nära gränsen eller finns det marginaler kvar? Hur vet man?

Just nu är jag trött. Jag känner mig ledsen. Jag känner mig sticksig och det skaver överallt inombords. Allting går i 150 knyck. Det finns inte tid för reflektion. Helgerna, som är tänkta att användas till att hämta kraft inför en ny arbetsvecka, är över i ett nafs samtidigt som det känns som en oändlighet från det ögonblick jag kör från jobbet på fredag eftermiddag tills jag är tillbaka på måndag morgon. Det är en besynnerlig känsla. Tvätta, handla, jobba, hjälpa barnen med läxor, tömma pappas lägenhet, planera minnesstund ... att göra-listan tar aldrig slut.

Ett tecken på hur trött jag är att det känns som om hjärnan inte fungerar. Flera, flera gånger om dagen säger jag något helt annat än det jag tänkt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt till Oskar att han ska ställa in sin tallrik i mikron, när han dukar av efter middagen. Sådana små felsägningar, ett ord som byts ut mot ett annat, har blivit mycket vanliga. Ikväll inträffade något nytt, när jag skulle laga middag. Jag behövde 7 dl vetemjöl till fläskpannkakan. 1 dl vetemjöl väger 60 g. Jag kunde inte räkna ut hur mycket mjöl jag skulle väga upp utan måste be Gustav hjälpa mig.

Mitt blodtryck och min puls fortsätter sin mystiska dans. För några veckor sedan var vilopulsen nästan nere på 60 slag/minut med följden att blodtrycket sköt i höjden och blev för högt. Nu är blodtrycket utmärkt men i gengäld rusar pulsen iväg bara jag tänker på att röra på mig. Det gör att jag är andfådd ofta under dagen. Jag gissar att det bidrar till att jag känner mig trött. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget - pulsen eller blodtrycket. Jag vet bara att de följs åt, fast tvärtom.

Jag längtar efter att komma ut i skogen. Jag vill vandra i tjock mossa. Jag vill omslutas av grönska. Mossan på marken är fullt tillräcklig den här tiden på året. Den är så underbart grön. Grön i kubik. Grönt är skönt, sa jag till Gustav igår och det är dagens sanning!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar