... när jag har dåligt samvete över att jag städar, handlar, tvättar och fixar med barnens kläder en lördag. Inte dåligt samvete för att jag inte är med barnen (det hade varit förståeligt) utan för att jag inte sitter och jobbar.
... när jag är så trött på kvällarna efter en dags jobb och efter dagsverket som följer efter jobbet (middag, disk, läxläsning) att jag somnar samtidigt som barnen i stället för att sätta mig och jobba vilket leder till att jag har dåligt samvete på helgen för att jag inte har hunnit göra allt jobbrelaterat jag känner att jag borde ha fått gjort under veckan.
... när jag känner att jag inte vill/hinner/orkar göra roliga saker, eftersom det finns rättning, bedömning, planering, sortering som väntar på att jag ska ta itu med det. Och om jag trots all gör något sådant, något roligt, önskvärt, som brukade ge mig positiv energi, så dyker det dåliga samvetet upp igen. Jag har ju slösat bort värdefull tid!
... när jag har huvudvärk var och varannan dag och känner att det gör ont att andas och ont i hjärtat, när jag kommer in på jobbet.
... när jag går och frågar Gustav om han vill ha rostat bröd och går ut i köket och har glömt hans svar eller när jag ska säga en elevs namn och det bara är som bortblåst eller när jag ska skriva ut något på jobbet och plötsligt inte vet hur jag ska göra.
... när jag står i tvättstugan och hänger tvätt medan tårarna trillar.
Nej, då är det något fel med tillvaron...
Det är inte bara fel. Det är också en signal om att det behövs förändring. ❤️
SvaraRadera