Med till synes enkla...

... små bilder kommunicerar Gustav glasklart sina tankar om olika företeelser.

För ett år sedan gick jag igenom de saker han hade haft med sig hem från skolan i slutet av klass 3. Jag hittade en liten kartong/låda. Alla barnen i Gustavs klass hade fått en sådan låda, när de gick i klass 2. I den skulle de lägga ner lappar, på vilka deras mål stod nedskrivna.

Det verkar som om Gustav tyckte att det var roligt att få den där lådan. Han säger Mål yes! Någonstans på vägen måste det ha blivit för mycket målsnack. Han har ritat sig avliden, liggandes i en kista. Bildtexten säger Död på grund av för många mål.

Ett annat sådant här exempel är från i oktober förra året. Jag  pratade matte med barnen, om negativa tal. Positiva tal representerades av högar och gropar. Efter ett tag tyckte Gustav att det fick räcka. Hans lilla teckning talar sitt tydliga språk.

- Stackars den här bonden, sade Gustav. Han har grävt en miljon gropar.

Tänk om jag fattat då...

... det jag vet nu: Jag var INTE tjock då, för längesen, på 90-talet.

Numera finns det emellertid betydligt mer av mig.

Punkt igen (!) för sommaren

Första jobbveckan är avklarad. Tillbaka till vardagsrutiner igen. En sådan vardagsrutin är att Jörgen och jag åter har våra barnlösa veckor tillsammans. Veckan som gick med kvällar och helgen tillsammans var mycket välbehövlig, åtminstone för mig, efter en sommar då vi knappt träffats alls.

I tisdags kväll gick vi en kvällspromenad mellan Skrylle och Måryd (och tillbaka till Skrylle igen). I onsdags fick mina garderober sina dörrar på plats. Jag har nog inte berättat om mina garderober. De kanske får sitt eget blogginlägg framöver. I fredags kväll var vi i Ystad för att gå på den italienska matmarknaden. Jörgen behövde fylla på parmesanförrådet, som blivit alldeles tomt. När vi kom hem skulle vi se A Royal Affair på Netflix. Jörgen säger att det var en bra film. Jag får ta honom på orden, eftersom jag inte lyckades hålla mig vaken mer än en kvart.

I lördags var vi uppe tidigt, eftersom en takläggare skulle komma och titta på och fixa lite med taket på Jörgens hus. Vi hade också utflyktsplaner och gav oss iväg strax efter klockan tio. Jörgen har en bok som heter något i stil med Gåtfulla Skåne och i den hittar vi utflyktsmål att besöka. Vi är inte så imponerade av vägbeskrivningarna i boken. Mer än en gång har vi måst leta och leta och leta för att hitta rätt.

Lördagens mål var Vallabacken alldeles utanför Vitaby. Vallabacken är en 40 m i diameter stor ruinkulle efter en cirkelrund försvarsanläggning. Det har hittats krukskärvor, knivar, delar av en båt samt en mängd tegelstenar där. Ovanpå ruinkullen såg vi en mycket vacker spindel i gräset och vi tror oss vara ganska säkra på att det var en getingspindel.



Från Vitaby styrde vi kosan mot Haväng, där vi hade tänkt äta lunch. När vi kom dit, bestämde vi oss för att ta med lunchen och gå en sväng. Av en ren slump hamnade vi vid Örakarsfallen. Det var en bedårande vacker plats med en fiskefångstanläggning i Verkeån. Vi gick en bit längs ån och först hörde och sedan såg vi en stor fisk plaskade i vattenytan. Det kanske var en havsöring även om Jörgen inte tyckte att den helt levde upp till havsöringens utseende. Det stod efter en stund klart att den inte mådde bra och det var nog faktiskt så att det vi såg var dess sista ögonblick i livet.

Efter lunchen for vi vidare till Kivik för att Jörgen skulle köpa äpplen. Det blev även ett besök i Esperöd Arboretet och lite bonusträdterapi. Kaskagranarna var lika imponerande den här gången liksom de galet stora blad vissa magnoliaarter har.

På vägen hem stannade vi till i Simrishamn för att äta glass. Väl hemma blev det grillad flankstek med kokt potatis och en god sallad ... och en gin & tonic medan maten lagades. Vi hade planer på att se en film även denna kväll. Jag minns att vi började titta på den men jag kan inte alls minnas vilken film det var. Efter ungefär en kvart konstaterade vi båda två var på väg att somna, så vi gick och lade oss igen.

Idag var vi inget annat än dekadenta. Jag ska inte sätta på pränt hur dags jag klädde på mig. Det var galet sent på dagen. Jag kom hem till Lund vid halvfyratiden på eftermiddagen och har åtminstone fått veckans tvätt samt veckohandlingen gjord. Nu återstår lite plock, dusch och packning av jobbväskan och sedan hoppas jag få ytterligare en god natts sömn.

Idrottshistoria

Det tävlas en himla massa i en himla massa olika idrottsgrenar; varje dag, varje vecka, året runt. Det mesta går mig spårlöst förbi. En bråkdel av det tar jag del av via TV-sändningar. Ibland får jag vara med om något magiskt i direktsändning.

På rak arm kan jag komma på tre sådana magiska ögonblick:

1. 1980, OS i Lake Placid: Tomas Wassberg slår Juha Mieto med någon hundradel på 15 km.

2. 1995, friidrotts-VM i Göteborg: Jonathan Edwards studsar fram till synes hur lätt som helst och sätter världsrekord i tresteg.

3. 1996, OS i Atlanta: Michael Johnson vinner finalen på 200 m på världsrekordtiden 19,32 s.

Ikväll kan jag lägga ett fjärde ögonblick till den här listan. 18-årige Armand Duplantis tar EM-guld i stavhopp med höjden 6,05 m, vilket är svenskt rekord och juniorvärldsrekord. Han gjorde en enda rivning under tävlingen och förbättrade sitt personliga rekord med tolv centimeter (eller något sådant).

Det var magiskt att se honom hoppa, att se honom klara 5,90 och sedan 5,95. Han var så lycklig att jag inte trodde att han skulle klara av att samla ihop sig till nästa hopp. Men det gjorde han och tog 6,00 och till slut 6,05 m. Och han tog sig över ribban med råge.

Det var härligt att se de andra hopparna vara framme och gratulera honom efter varje hopp. Det ar härligt att höra honom i intervjun efteråt. Han hade inte alls hunnit smälta vad som hade hänt men han sade flera gånger att han inte ens rörde ribban vid kvällens hopp, att han trodde att han hade hoppat under ribban vid 6,05-hoppet, eftersom det kändes så lätt.

Sanslöst! Makalöst!

Punkt för sommaren

Det börjar bli dags att sätta punkt för sommaren 2018, åtminstone den delen som varit sommarlov. Sammanfattningsvis får den inget toppbetyg.

Tiden med barnen har varit förtjusande men resten av tiden har varit blaaaaaah, för att uttrycka det milt. Det har varit så pass mycket blah att jag faktiskt mer eller mindre längtar efter att börja jobba på måndag. Det stämmer till eftertanke inför sommaren 2019.

Två år tillsammans

Idag är det två år sedan Jörgen och jag hade vår första dejt. Efter mer än en månads chattande på Messenger till långt in på nätterna. Efter att ha "släppt sargen" timmar innan Jörgen gav sig iväg till Mongoliet några veckor före dejten. Vi hade inte pratat med varandra i telefon än, inte hört varandras röster på över 20 år.

Vi var överens om att första träffen skulle ske på neutral mark och valet föll på Häckeberga. Jag hade svårt att hitta vägen till vår mötesplats men var ändå där i god tid, inte så lite nervös. Så kom det en bil på vägen, den bromsade in, körde in på den lilla parkeringsplatsen och stannade bredvid min bil.

Ett djupt andetag och så gick jag ur bilen ... och där var Jörgen. Jag gick rakt in i hans famn och sedan det ögonblicket har det känts såååååååå rätt!

Tre glömda sommaraktiviteter

Sommarlovet börjar gå mot sitt slut. Värmen består. För några dagar sedan sade väderprognosen för idag att det skulle vara 36 grader varmt i Lund. Det har det inte varit med väl 33 grader. Vinden har varit varm och den har både luktat och smakat varmt. Alldeles nyss regnade det faktiskt lite. Det smattrade härligt mot balkongräcket.

De senaste dagarna har ett lugn infunnit sig i kroppen och i själen efter ett par veckor av ren och skär ångest emellanåt. När kaos- och katastroftankarna slår till, har jag svårt att värja mig. Den här gången har de varit hälsorelaterade. Har det inte handlat om att jag är döende, så har det handlat om att barnen har förolyckats eller kommer att förolyckas.

Nåväl, det ligger bakom mig nu och jag hoppas att det stannar där. Idag har jag tömt mobilkameran på bilder och jag inser att det finns tre sommaraktiviteter, som inte har nämnts i bloggen.

Den första är vandringen Jörgen och jag gjorde tillsammans på midsommarafton. Det var en ganska varm, tyckte vi då, och solig dag. Vi körde i var sin bil till parkeringen vid Väderkullen (nedanför höjden där Romelestugan låg förr, numera ersatt av en styggelse, som jag inte nämner vid namn) och parkerade min bil där. I Jörgens bil åkte vi sedan ner till trakterna av Häckeberga slott och parkerade hans bil där. Sedan började vi vandra.

Vi gjorde två stopp på vägen för att äta. Det blev en lunch bestående av knäckebröd med kokt ägg och matjessill. Lunchen intog vi på Romeleklint. Jörgen värmde stifado på Trangiaköket.

Totalt sett gick vi runt 12 km i vacker skånsk natur. Mindre vackert var att jag blev stucken av en geting för första gången i mitt liv. Jörgen skulle tvunget klappa på getingboet och så blev jag stucken.

Den andra aktiviteten var en utflykt till Ven tillsammans med barnen och morfar. Det var grymt varmt och soligt den dagen och en otrolig massa människor på Ven. Om jag skulle sammanfatta dagen i en färg skulle det vara färgen gul, som i sönderbrända gräsmattor och mogna sädesfält.

Vi tog bussen till Kyrkbacken och gick omkring där ett tag. Barnen och morfar köpte glass. Vi gick upp till S:t Ibbs kyrka och utsikten därifrån var lika enastående som förra gången vi var där. Vi hittade en skuggig plats, där vi kunde äta vår matsäck. Buss tillbaka till Bäckviken och sedan hemåt med båten.

Det var Oskars önskan att vi skulle åka till Ven och jag tror att han var nöjd med turen. Han hade velat gå in i S:t Ibbs kyrka men vi kom dit precis, när den stängdes. Jag tycker mycket om Ven och hoppas att Jörgen och jag åker dit och går Ven runt.

Den tredje och sista aktiviteten hade kunnat vara riktigt spektakulär men mynnade ut i nästan ingenting. Fredagen den 27 juli var det total månförmörkelse i samband med att månen gick upp vid kvart över nio på kvällen. Månskivan skulle vara förmörkad under lång tid. Seklets längsta månförmörkelse skulle det vara.

Jag gick ut strax före klockan 21. Först gick jag och fotograferade solrosor på ett fält i grannskapet. Därefter började jag leta efter en bra plats för månskådning längs Dalbyvägen. Jag hittade en plats och satte mig där för att läsa medan jag väntade på att månen skulle visa sig.

Naturligtvis blev det molnigt just den här kvällen. Dessutom var molnen PRECIS där månen gick upp i sydöst. När det började bli mörkt framåt 22-tiden, kom det lite fler människor, som också ville se förmörkelsen. En av dem lyckades se blodmånen, eller åtminstone delar av den, genom molnen och pekade ut den för oss andra, så helt meningslös blev inte kvällsutflykten.

Det var så irriterande att stora delar av himlen var klar. Jag såg planeten Mars. Jag såg sommartriangeln med stjärnorna Deneb, Vega och Altair. Men molnen dolde effektivt blodmånen. Det var emellertid en skön och mild kväll och jag träffade trevliga människor att prata med.