Det tävlas en himla massa i en himla massa olika idrottsgrenar; varje dag, varje vecka, året runt. Det mesta går mig spårlöst förbi. En bråkdel av det tar jag del av via TV-sändningar. Ibland får jag vara med om något magiskt i direktsändning.
På rak arm kan jag komma på tre sådana magiska ögonblick:
1. 1980, OS i Lake Placid: Tomas Wassberg slår Juha Mieto med någon hundradel på 15 km.
2. 1995, friidrotts-VM i Göteborg: Jonathan Edwards studsar fram till synes hur lätt som helst och sätter världsrekord i tresteg.
3. 1996, OS i Atlanta: Michael Johnson vinner finalen på 200 m på världsrekordtiden 19,32 s.
Ikväll kan jag lägga ett fjärde ögonblick till den här listan. 18-årige Armand Duplantis tar EM-guld i stavhopp med höjden 6,05 m, vilket är svenskt rekord och juniorvärldsrekord. Han gjorde en enda rivning under tävlingen och förbättrade sitt personliga rekord med tolv centimeter (eller något sådant).
Det var magiskt att se honom hoppa, att se honom klara 5,90 och sedan 5,95. Han var så lycklig att jag inte trodde att han skulle klara av att samla ihop sig till nästa hopp. Men det gjorde han och tog 6,00 och till slut 6,05 m. Och han tog sig över ribban med råge.
Det var härligt att se de andra hopparna vara framme och gratulera honom efter varje hopp. Det ar härligt att höra honom i intervjun efteråt. Han hade inte alls hunnit smälta vad som hade hänt men han sade flera gånger att han inte ens rörde ribban vid kvällens hopp, att han trodde att han hade hoppat under ribban vid 6,05-hoppet, eftersom det kändes så lätt.
Sanslöst! Makalöst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar