Konditionsmässigt orkar jag gå långt och även att gå långt i ett bra tempo. Släng in en backe i min väg och orken tar slut direkt. Nu avser jag inte en svag lutning uppför utan en rejält brant backe.
En sådan stötte Jörgen och jag på, när vi lämnade Skäralid i lördags förmiddag för att gå till Odensjön. I början gick det uppför, uppför, uppför. Både lungor och benmuskler bad om nåd. Det var som tur var ganska snabbt överstökat och därefter var det en underbar sträcka genom bokskog som är grönare än grön för tillfället. Solsken och alldeles lagom varmt.
Vi valde att inte gå ner till Odensjön, eftersom det är brant att ta sig både ner och tillbaka upp igen. I stället valde vi en solig plats ovanför sjön till vår lunchplats. Vi värmde gulaschsoppa och till den åt vi vitlöksbröd.
Vägen tillbaka kändes både lättare och snabbare. I nedstigningen till Skäralid, sade mitt vänstra knä tack för sig. Gång på gång böjde det sig åt fel håll och det kändes som om knivar kördes rakt in i knäskålen. Ner kom jag på något sätt. Det knappt att jag fattar att det alls gick. På plan mark återgick vänsterknät till att bete sig normalt.
Nästan 11 km promenad blev det och nästan 20 000 steg totalt under lördagen, som inte lämnade särskilt mycket över att önska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar