... när man är blodgivare hade jag inte en aning om.
Senast jag lämnade blod var på sportlovet. Det var en onsdag. Jag hade en tid bokad klockan 10:30 och efteråt hade Jörgen och jag avtalat att äta lunch tillsammans.
Studen på Blodcentralen började inte bra. Personen som tog emot mig var inte trevlig. Hon började med att klaga på mitt efternamn. Det var alldeles för långt. Hon läste i min journal och såg att det vid ett tillfälle hade varit svårt att sticka mig, som hon sa. Det var inte svårt att sticka mig men det var svårt att hitta ett kärl som inte slöt sig runt nålen. Detta fortsatte hon att prata om ad nauseam. Hon gick på om att det fanns mycket ny personal på Blodcentralen och att de skulle tycka att det var jobbigt att sticka någon som jag. Att det står i journalen att det finns ett bra kärl att använda i mitt vänstra armveck, vilket jag påpekade, verkade hon inte vilja kännas vid. Hon slutade precis när jag var på väg att resa mig och tacka för mig.
Nåväl, vi kom ut till rummet, där man lämnar blod. Hon stack mig i kärlet i vänster armveck och det fungerade bra. Då sa hon till mig att det ska jag berätta för den som ska sticka mig, att de ska sticka i venerna och inte i artärerna. Hallå?!?! Vet inte de som jobbar på Blodcentralen detta? Ska vi som kommer dit upplysa dem om det.
Jag var minst sagt på dåligt humör, när jag gick från Blodcentralen. Jag satt kvar en stund och drack en juice. Äta ville jag inte göra, eftersom jag skulle äta lunch med Jörgen. Jag hade inte mycket mer än lämnad Blodcentralen så ringde han och vi pratade om att äta på Mezaya. Jag fick för mig att Jörgen ville att jag skulle gå och kolla om det var mycket folk på Mezaya, så det gjorde jag. Det blev en rask promenad, eftersom jag även ville hinna in på Systemet innan vi åt.
När jag var inne på Systemet, blev jag plötsligt väldig varm och svettig. Det höll i sig hela vägen tillbaka till Mezaya, dit Jörgen redan hade hunnit. Promenade dit var mödosam. Jag tog i allt vad jag kunde men det kändes som om jag inte kom någonstans. Svetten dröp av mig. Jag såg på håll att Jörgen stod utanför Mezaya och jag kämpade allt vad jag kunde för att komma dit.
Mina minnesbilder därefter är av mark, golv och fötter. Jag orkade inte riktigt lyfta blicken. Att ta av sig jackan och fleecejackan inne på restaurangen var nästan omöjligt. Allting arbetade emot mig. På något sätt tog jag mig ut till buffén och då hände det.
Det började susa i öronen och suset blev bara högre och högre. Jag har varit med om det en gång tidigare och då var jag på väg att svimma. Jag lyckades ändå lägga upp lite mat på min tallrik och ta mig till disken där bestick och vatten finns. Jag hällde upp vatten i mitt glas men när jag skulle ta brickan och gå in till bordet, så gick det inte. Suset i öronen var öronbedövande. Jag höll krampaktigt i brickan som stod på disken. I det här läget kom Jörgen och jag minns inte vad han sade till mig. I efterhand har han berättat att han bad mig släppa brickan och sätta mig på golvet. Jag minns att jag tänkte att man kan inte sitta på golvet i en restaurang.
Därefter går min och Jörgens bild av vad som hände isär. Jag upplever att jag hade kontroll (och viss hjälp av Jörgen) när jag gick ner på knä på golvet. Enligt Jörgen rasade jag ihop som en trasa och satte mig på golvet och det var tur att han fanns där för att hålla i mig så att jag inte föll ner på golvet. Han säger också att jag inte var kontaktbar på kanske 15 sekunder. Med stöd av Jörgen tog jag mig in till vårt bord och gjorde ett försök att äta. Hela kroppen skakade och jag fortsatte att svettas floder. Det blev snart klart att det var omöjligt att äta och jag lade mig ner på soffan vid bordet.
Jörgen ringde efter ambulans och det skulle komma en men den dröjde. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, när larmcentralen ringde upp och förhörde sig om hur det var med mig. Då hade jag börjat må lite bättre och vi kom överens om att ambulans inte behövdes. Jörgen gick för att hämta sin bil. Vi diskuterade om jag skulle hem eller till akuten och, även om det kändes dumt, valde jag att åka till akuten.
Där fick man sitta i kö för att bli insläppt och sedan fick jag sitta i ett väntrum i kanske 45 minuter. Bara minuten innan jag blev uppropad, kom suset i öronen tillbaka och jag stålsatte mig för att kunna resa mig och gå in, när mitt namn ropades upp. Jag fick sätta mig på en säng och de tog mitt blodtryck och sedan sköljde illamåendet över mig.
Jag blev kvar på akuten till närmare åtta på kvällen. Mestadels låg jag i en säng och väntade. Jag fick vätskedropp. Efter några timmar kom en läkare och pratade med mig. Hon återkom ett par gånger till. Alla prover de tog, närmare 30 stycken har jag sett i min journal, såg bra ut och till slut kunde jag ringa till Jörgen, som kom och hämtade mig. Hans eftermiddag hade upptagits av att hämta Gustav hemma hos mig och köra honom till mormor. Sedan såg han till att min bil kom hem från stan med hjälp av en av sina kollegor (det måste ha involverat någon typ av billogistik). Det är alltid bra att ha en Jörgen men vissa dagar är det extra bra!
Nästa gång jag ska lämna blod, för det blir nog en nästa gång, ska jag röra ig i snigelfart på vägen hem. Inga raska promenader kors och tvärs i Lunds centrum.
