C-orden fortsätter att dominera

Corona och covid-19 dominerade 2020 och jag är övertygad om att de kommer att dominera även 2021. Att hålla reda på alla rekommendationer och restriktioner är lättare sagt än gjort. Tvätta händerna, håll avstånd samt stanna hemma när du är sjuk sitter numera i ryggmärgen men utöver det så fylls det på med nytt gång på gång.

Vaccinering är på gång. Enligt planen ska alla över 16 år i Sverige ha erbjudits vaccinering under årets första sex månader. Turordningen är bestämd och jag lär få vänta till maj-juni tänker jag.

Idag träder den nya pandemilagen i kraft. Butiker måste idag se till att begränsa antalet kunder, så att varje kund har tio kvadratmeter till sitt förfogande. Hur många kunder som får vara i en butik samtidigt måste anslås vid ingången. En del butiker har redan tillämpat detta under en tid. Igår måste jag stå i kö utanför Apoteket för att få komma in och sedan även innanför dörrarna för att kunna hämta ut min blodtrycksmedicin.

Jag brukar säga att jag på många sätt inte känner mig så begränsad av alla nya regler. En av medlemmarna i gamla Käringmaffian uttryckte det så bra på Twitter: Er karantän, min livsstil. Jag kan känna igen mig i det.

I morgon blir det dock en stor omställning. Vi går över till distansundervisning med våra elever. Gustav ska också ha distansundervisning. I första hand gäller det i två veckor och därefter får vi se hur det fortsätter - total distansundervisning eller kommer elever/klasser turas om att komma in till skolan. Det ska bli spännande att se hur det går. För en gångs skull känner jag att det ska bli intressant och roligt att få kasta sig in i något nytt. Det är en ovan känsla.

Att sticka tillsammans

Gustav har valt att ha textilslöjd på sina slöjdlektioner i år 7. Höstterminen har ägnats åt garn och de började med att tova ull och gick sedan över till stickning. Veckan före jul gick Gustavs skola över till distansundervisningen och stickningen kom hem. Jag var mycket nyfiken på att få se den.

Det är en mössa som stickas i slätstickning med rött garn. Lagom till stickningen kom hem var det dags att börja med minskningarna i mössans överdel. Att sticka ihop två maskor låter lättare än det är, i alla fall tills man har fått till tekniken. Gustav tappade en maska på det första minskningsvarvet och det upptäckte vi inte förran han hade stickat ett par varv till, så igår stickade jag baklänges och plockade upp den tappadde maskan.

Därefter satt Gustav och jag bredvid varandra i soffan och stickade på var sin röd mössa. (Oskar har önskat sig en röd mössa, så jag gör en sådan till honom.) Medan vi stickade tittade vi på ett norskt program om lodjur på TV. Det var en helt magisk stund vi hade tillsammans med våra stickningar.

Undrar just om jag kan få Gustav att vilja fortsätta sticka, bara för att det är så avslappnande och roligt...

Svara på SMS...

... eller Oskar vet hur en slipsten ska dras.

Idag körde Jörgen och jag till Fulltofta för att få vara ute och andas frisk luft, röra på oss, njuta av att vara omgivna av natur. Vid 12:30 plingade det i min telefon några gånger och jag såg att det var Oskar som skickade SMS.

Jag har vid tidigare tillfällen noterat att när barn (mina och andras) skickar SMS så förväntar de sig svar OMEDELBART. Jag har även noterat att jag inte kan förvänta mig detsamma, när jag skickar SMS till mina barn. Det tycks inte andra vuxna i mina närhet heller kunna förvänta sig av sina barn.

Jag besvarade Oskars meddelande och det kom snabbt ett svar med flera frågor.

Jag kunde inte hålla mig utan frågade Oskar om ett förtydligande.

Oskar hade några fler krav på svarets utformande men jag hann skriva mitt svar, innan jag läste hans nya SMS.

Oskar kunde såklart inte acceptera att jag inte hade följt riktlinjerna så det var bara att göra om och göra rätt.

Nu blev Oskar nöjd och jag trodde att vi var klara...

... men ack så fel jag hade. Dessutom dröjde mitt svar. En hel minut! Jag skyndade att intressera mig för Oskars göranden.

Han svarade omedelbart och följde den föreskrivna dispositionen. Därefter avslutade vi vår SMS-konversation och jag kunde flytta tillbaka fokus till skogspromenaden.

Två tillbakablickar...

... curtesy of Facebook:

Bunkrar folk jäst igen?

Det är kanelbullens dag. I vanlig covid-19-anda har jag handlat till mina föräldrar på förmiddagen. En dryg timmes jobb har det också blivit men det får räcka med det. Den här veckan har jag klockat mer än 48 timmars arbete. Det gör att jag har en ovan söndagskänsla. Jag känner mig ledig att göra vad jag vill. Visst tvättar jag men det går ju att göra annat samtidigt.

Åter till kanelbullens dag. Eftersom jag känner att jag har tid, tänkte jag faktiskt baka kanelbullar. En titt i kylskåpet visade att jag behövde köpa mjölk och rätt sorts (röd) jäst innan baket kunde inledas.

När jag kom till jästhyllan i affären, gapade den tom! Har folk börjat bunkra jäst igen, eftersom det hela tiden rapporteras i media att antalet bekräftat sjuka i covid-19 har börjat öka igen? I våras fanns det ingen jäst att uppbåda på flera veckor, kanske till och med en månad eller två. Jag glömde gå och titta på hyllorna med toalettpapper och pasta. Där var det också rensopat i våras.

Kanelbullar blir det emellertid ändå. Jag hade en blå jäst i kylskåpet och det går väl att baka kanelbullar på den också. Nu väntar jag på att bullarna ska jäsa så att jag kan sätta in dem i ugnen.

Ett annat roligt Facebook-minne

Två lördagar i skogen med barnen

Jag har tagit mig i kragen och sett till att barnen och jag har kommit ut i skogen. Jag vill att de ska få chansen att uppskatta naturen, träden, det gröna lika mycket som jag. Den känslan kan de inte få, om vi inte ser till att komma ut.

Lördag för två veckor sedan packade jag lunch och fika till oss och så åkte vi ut till Dalby Norreskog.

Det var soligt och realtivt varmt. Det var torrt i skogen. Vi kunde gå torrskodda från Dalby Norreskog till Dalby Hage.

Vi stekte korv och sedan blev det varm choklad och kanelbulle. Båda barnen verkade trivas ... och jag stormtrivdes. Att något så till synes enkelt kan fylla mig med så mycket lycka!

För en vecka sedan var Jörgen hos oss på helgen och Oskar var bestämd i uppfattningen att vi skulle ut i skogen. Vädret var inte det bästa. Regnet hängde i luften. Det hade dessutom regnat dagarna innan, så det var blött ute i markerna. För att vi alls skulle kunna ge oss ut, måste barnen först ha ordentliga skor.

Vi körde till Stadium på Nova och lyckades överraskande snabbt hitta skor som både uppfyllde kravet att stå emot väta och som gillades av respektive bärare.

Därefter bar det av till Skarhult slott och en promenad i slottsträdgården. Oskar tyckte inte att det räknades som "att vara ute i skogen" så det fick bli en tur till Dalby Norreskog igen.

Gustav uttrycker sig i bild

För tre år sedan, påminner Facebook mig, räknade barnen och jag med negativa tall till middagen. Efter en stund tycket Gustav att det var dags att sluta...

Livet just nu...

... sammanfattas ganska bra i mitt senaste meddelande till Jörgen på Messenger:

Gustav har virkat på slöjden idag.

Hans lärare har nämnt "stickning".

Gissa vad vi ska göra i helgen? (förutom att handla gympaskor, åka till Dalby Norreskog, baka kanelbullar och gå ut och träna på att träffa tennisbollar med baseballträet ... och så allt annat som hör helgen till som att tvätta, städa, handla, handla och handla)

Att gå på restaurang eller inte...

... det är frågan i dessa tider. Vad kan man göra och vad kan man inte göra, om man vill skydda sig själv och andra i coronatider?

Jörgen och jag har haft som tradition att äta middag på Pasta Alfredos på Saluhallen de fredagar vi är i Lund. Nu är det längesen vi gjorde det. Tidigare i veckan hade Jörgen ett ärende i Lund och då passade han på att titta in på Alfredos och ta med sig lasagne hem till middagen. Tänk vad en sådan, på sätt och vis liten och enkel sak, kan göra någon så glad, för glad blev jag!

När vi åt middagen, började vi prata om vad vi skulle göra på fredagen den här veckan. När Jörgen förstod att det var bussresan in till och hem från stan som gjorde att jag tvekade, sade han att han kan köra i stället.

Så den här veckan blev det Pasta Alfredo-middag två gånger! Vi åkte in till stan strax före klockan fem på eftermiddagen. Det stod ganska snart klart för mig att vi inte kommer att göra om det i brådrasket. Det var alldeles för mycket folk i rörelse, ungefär som på en sen fredagseftermiddag för ett år sedan. På Alfredos var det halvfullt, så där kändes det bra att vara.

Det är ett dilemma att inte känna att det är möjligt att äta på "stamhaket". Vi vill ju att Pasta Alfredos ska finnas kvar när/om allting går tillbaka till det normala men vi vill inte vara ute och trängas bland folk på vägen dit.