De där veckorna för två år sedan

Avdelning 44 på sjukhuset i Lund är en lång avdelning. Man kommer in på avdelningen ungefär mitt i den långa korridoren. Tar man åt höger, kommer man till dagrummet, där frukost och fika och kvällsmat serverades. Tar man åt vänster, kommer man till de rum, där de kvinnor som ännu inte fött barn ligger. Jag har för mig att de var de sex första rummen, räknat från vänster. I övriga rum ligger nyförlösta kvinnor med varierande grad av komplikationer.

Det var alltså här jag hamnade den där decemberdagen för två år sedan. På sätt och vis kände jag mig malplacerad, eftersom jag mådde så bra. Ibland nästan (men bara nästan) skuttade jag längs den där långa korridoren från mitt rum till dagrummet. Dagarna var väldigt inrutade. Jag vaknade strax efter klockan sex varje morgon och ringde på klockan för att någon skulle komma och ta mitt blodtryck. Sedan upp och kissa i en mugg för att kolla om det fanns någon äggvita i urinen. Borsta tänderna, duscha, klä mig, fixa håret, bädda sängen och sedan ligga och läsa eller titta på TV fram till strax efter klockan sju, då jag gick och åt frukost. Efter frukost var det dags för CTG. Och sedan inleddes väntan på ronden. Sedan var det lunch, eftermiddagsfika, middag, blodtrycksmätning, kvällsmat och CTG.

Jag läste mycket och tittade på TV. Ingen av dessa aktiviteter sågs med blida ögon av läkare och barnmorskor. Helst skulle jag bara vila, vila, vila ... men den typen av vila hade gjort mig knäpp på nolltid. Jag hade en egen liten TV-skärm med hörlurar, så mitt TV-tittande störde inte de rumskamrater som med jämna mellanrum byttes ut i sängen bredvid.

Efter ett par dagar på sjukhus, gick mitt blodtryck upp så att jag måste börja ta blodtryckssänkande medicin. Med några dagars mellanrum togs det toxprover för att se hur lever och njurar klarade påfrestningen av det för höga blodtrycket. Ett par gånger per vecka gick jag på flödesmätningar. Det var trevliga små utflykter. Dels fick jag komma utanför avdelningen, till och med till ett annat våningsplan, dels var de två kvinnorna som gjorde flödesmätningarna mycket trevliga.

Ronden är väl inte så mycket att orda om. Vissa läkare är väldigt trevliga. Andra behöver jobba med sina people skills. En läkare kom in och det första hon sade var att hon visste allt om mig och att hon hade jobbat där i 23 år. Hon var inte det minsta intresserad av att veta hur jag mådde ... men det är ju klart, hon visste ju redan allt om mig. Nästa gång denna läkare kom på ronden, talade hon återigen om för mig att hon minsann visste allt om mig. Hon hade läst min journal och kunde den bättre än jag. Men vad bra, det är ju ditt jobb att göra det, tänkte jag. Det var inte så lite tillfredsställande, när hon en minut senare sade att jag väntar ett normalstort barn och barnmorskan fick påminna henne om att den senaste viktuppskattningen hade visat att bebisen var 32% mindre än förväntat.

Det där sista tillväxtultraljudet gjordes idag för två år sedan. Då var jag i vecka 34+5. Bebisens vikt uppskattades till 1709 g, vilket alltså var -32% jämfört med vad som är normalt för den graviditetslängden.