Jul och nyår 2009

När jag blev inlagd på avdelning 44 för två år sedan, trodde jag till en början att jag skulle få åka hem efter ett par dagar. Men så blev det ju inte. Det var åtta dagar kvar till julafton. Maken fick snabbt planera om i sin kalender. Gustav fick börja gå heltid på förskolan igen. Ute snöade det, ganska ordentligt. Jag hörde hur snöplogarna jobbade och såg hur snöhögarna växte utanför fönstret.

Maken kom med kläder, böcker och annat som jag behövde. På lördagen den första helgen tog han med Gustav, som tyckte att det var lite otäckt att hälsa på mamma. Han var inte alls bekväm. Dessutom hade jag en infart i ena handen och den skrämde honom. Efter det höll vi oss främst till daglig kontakt via telefon, Gustav och jag. Roliga samtal, inte alltid så lätta att förstå. Han var ju bara knappt tre år. Vid något tillfälle kom Gustav med telefonen till Mats och sade "Mamma ledsen". Det var hans sätt att tala om att han ville ringa till mig.

Julen, ja. När julafton närmade sig, bestämdes det att jag skulle få dagpermission. Vi hade ställt in det planerade julfirandet och endast morfar skulle komma hem till oss på julafton. Maken hämtade mig vid tiotiden på förmiddagen. Det som slog mig, när jag kom in i vårt hus, var vilket härligt ljus det var där. Det var varmt till skillnad från det kalla ljuset på sjukhuset. Maken hade pyntat jättefint. Granen var klädd. Vi åt god mat och öppnade julklappar.

Jag var borta från avdelning 44 i ganska precis nio timmar varav jag sov tre på soffan, bland annat under Kalle Anka. Ändå tog det mig två dagar att återhämta mig. Jag var helt slut! Det blev aldrig tal om någon dagpermission för nyårsafton och hade det blivit det så hade jag ändå avstått. Jag sov gott i min sjukhussäng genom alla fyrverkerier utanför.

Några dagar efter jul, kom en barnsköterska från neonatal för att prata med mig. Jag fick information om hur neo i Lund fungerar. Jag minns också att jag hade ett samtal med en läkare, som antydde att det nog skulle bli kejsarsnitt, eftersom bebisen låg på tvären. Det var den läkaren som sedan faktiskt utförde kejsarsnittet. Någon av de sista dagarna på året, stötte jag på jag-vet-allt-om-dig-läkaren i korridoren och hon sade att hon höll på att se över de kommande dagarnas förlossningsplanering och att jag fanns med i tankarna där. Jag förstod också att hon inte hade kejsarsnitt i åtanke utan igångsättning. Men så blev det ju inte...