Det här med...

... BH-storlekar, det är inte helt enkelt. Jag har i många år vetat att jag inte har rätt storlek på mina BHar men jag har inte kommit mig för att göra något åt det. Inte förrän idag.

När jag fyllde år härom veckan, fick jag ett presentkort från Twilfit av Jörgen för att kunna börja uppdatera innehållet i en av byrålådorna där hemma. Idag fick jag chansen att åka iväg och handla på egen hand och Twilfit var ett givet stopp under shoppingturen.

När jag kom in i butiken och började se mig omkring, kändes det som om jag befann mig i en djungel. Massor att titta på men jag visste inte riktigt vad jag letade efter. Jag kom inte ens ihåg vilken storlek det var på BHn jag hade på mig.

Ganska snart kom expediten fram till mig och frågade om jag ville ha hjälp. Det ville jag. Hon tog fram ett måttband och tog ett mått och när hon sade:

- Du ska ha storlek 75.

... trodde jag att jag skulle smälla av. Det var den storlek jag hade, när jag köpte min första BH, när jag var 16 år. Den storleken måste ha varit minst lika fel, som den jag hade på mig idag. Nåväl, expediten tittade och bestämde sedan att jag skulle prova en BH i storleken 75F. Den visade sig vara lite för liten och hon kom snart tillbaka med en BH i storleken 75H och den satt som en smäck. Den fick det bli samt en till i samma modell men i en annan färg.

Vilken storlek jag hade på mig, när jag kom till butiken? 90B. Men nu vet jag bättre.

Karma

... eller Kaosgrannen slår till igen...

Fredag eftermiddag. Arbetsveckan är slut. Jag har tagit itu med veckotvätten. Tvättstugan var bokad klockan 16 och jag var lite nervös, eftersom kaosgrannen skulle avsluta sitt tvättpass just klockan 16. Jag har tidigare i år haft en del dålig erfarenhet av kaosgrannens förmåga att hänga tillbaka tvättstugenyckeln i tid.

Klockan 16, eller någon minut senare, kom jag upp till tvättstugan. Redan på väg uppför trappan visste jag att det inte bådade gott, eftersom jag kunde höra att torkskåpet var igång. I kaosgrannens dörr satt nycklarna i låset. Tvättstugenyckeln satt i tvättstugedörrens lås.

Jag ringde på hos kaosgrannen för att fråga om han var färdig i tvättstugan, för att säga till honom att han hade glömt sina nycklar i låset ... och för att säga att han kunde ha sin tvätt kvar i torkskåpet under den timme det tar för min första tvätt att bli klar. Han blev lite förvånad men tacksam för mitt erbjudande och vi var överens om att han skulle tömma torkskåpet och hänga tillbaka tvättstugenyckeln inom en timme.

Klockan 17 gick jag upp till tvättstugan igen. Jag kunde knappt tro mina öron, när jag hörde att torkskåpet fortfarande var igång. Nyckeln hängde inte där den ska. Jag ringde på hos kaosgrannen och han öppnade inte!

Jag har inte direkt någon starkare relation till begreppet karma men eftermiddagens händelse har knappast stärkt karmas aktier hos mig.

Hur gick det med min tvätt då? Jo, en halvtimme senare gjorde jag ett nytt försök att ringa på hos grannen. Den här gången öppnade han och ursäktade sig med att han hade somnat. Jag fann det bäst att inte säga något alls, eftersom jag omöjligt kunde säga det som snurrade runt i mina tankar.

Bästa ölet

Öl är gott. Det har jag tyckt sedan jag var liten. Jag fick ibland smaka på mammas och pappas mellanöl till helgmiddagarna. När jag var sju år, var vi på semester i Österrike. En kväll fick servitören i hotellrestaurangen se att jag drack de sista dropparna ur mammas ölglas. Han kom snart tillbaka med ett litet glas, till brädden fyllt, med öl till mig. Jag vill minnas att jag fick lov av mina föräldrar att dricka upp det.

För lite mer än 20 år sedan drack jag Fuller's London Pride för första gången. Det är sedan dess min absoluta favorit, när det gäller öl. I år har jag även upptäckt att det finns en Fuller's ESB på Systembolaget och den är även den mycket god.

Förra julen fick jag ett stort paket i posten. Det kom från min vän, John, som bor i London. Vi har känt varandra i mer än 25 år vid det här laget. I paketet låg diverse godsaker, bland annat en flaska Vintage Ale från Fuller's. Den har stått i hyllan i köket sedan dess och jag har väntat på ett tillfälle att öppna den.

Det tillfället presenterade sig härom veckan, en torsdagskväll, när Jörgen och jag åt kokt potatis, ägg och matjessill till middag. Sådan mat kräver en öl och det var den enda öl jag hade hemma. Den var utsökt god och den passade utmärkt till sillen. (Helt oplanerat kan det inte ha varit att ölet skulle smakas på, eftersom jag hade ställt in flaskan i kylskåpet.)

Jörgen sökte efter den på nätet och den finns att köpa i Fuller's onlinebutik ... till priset £16 per flaska (500 ml). Jag skulle nästan vilja påstå att det är den faktiskt värd!

Sista helgen i oktober

Ska det bli en tradition att Jörgen och jag reser bort den sista helgen i oktober? Vi har gjort det varenda år hittills. Vid två tillfällen, med andra ord. Förra året blev det Kalmar och i år Simrishamn.

Det är en idealisk helg att resa bort. Det är inledningen (nästan) på mitt höstlov. Även om jag jobbar måndag och tisdag i veckan därpå, så är det i alla fall elev- och lektionsfritt, vilket innebär att jag kan släppa jobbet helt och hållet den helgen. Dessutom är det den helgen vi ställer om klockan från sommartid till vintertid, vilket ineebär att man får en timme extra.

Under det senaste året har vi konstaterat att Simrishamn har en särskild dragningskraft på oss. Jag har tappat räkningen hur många gånger vi har varit där. Vi tycks hamna där vare sig vi har planerat det eller inte. Det kanske inte är så konstigt att det var dit vi bestämde oss för att åka.

Vi valde att bo på Kockska gården. Det ligger centralt. Jag har bott där förut och mitt bestående minne därifrån var de vita sofforna framför en öppen brasa nere i receptionen. Vi hade inte bestämt något ställe att äta på till fredagskvällen men till lördagen hade vi bokat ett bord på Hotell Svea. Det ska ju ha gott rykte.

På fredagskvällen gav vi oss ut på jakt efter ett matställe. Vi hamnade på Hickory's Bistro och det var en lyckträff. Mycket trevlig miljö och personalen var ännu trevligare. Jörgen beställde en tartar till förrätt och ville ha en öl till den och absolut inte en öl som smakade "fruktigt". Tjejen, som serverade, rekommenderade en öl och när Jörgen smakade på den, konstaterade han lite misstänksamt att den smakade grape ... men till förrätten passade den alldeles utmärkt. Till varmrätt beställde Jörgen Svamp- och kaninarancini, som är något i stil med friterad risotto, och jag beställde Bistrons hamburgare.

Varmrätten lät vänta på sig. Jag tittade på klockan vid ett tillfälle, när jag tyckte att vi hade väntat länge (jag var hungrig, eftersom jag inte hade ätit någon förrätt) och efter det väntade vi i ytterligare 45 minuter. Maten var emellertid värd att vänta på och det gick ingen nöd på oss, eftersom vi trivs så bra i varandras sällskap. Jörgen fick sitt vinglas påfyllt och sedan kom maten, som var alldeles utsökt god. Servitrisen bad om ursäkt för att vi hade fått vänta (och drog av kostnaden för Jörgens andra glas vin och min andra Cola, när det var dags att betala). Kocken kom ut till bordet och bad om ursäkt. Jörgen bytte även några ord med honom, när vi gick, och det var något som helt enkelt hade gått fel med vår beställning. Det spelar dock ingen roll. Vi kommer att gå dit igen. God mat och gott bemötande, det vill vi gärna ha igen.

På agendan för lördagen stod Haväng och Åhus. Vi lyckades missa Haväng på väg norrut, så det blev Åhus först. Det var inte mycket på gång i den staden, mest regnigt och blåsigt. Vi gick en kort promenad och tittade sedan in i kyrkan, som är riktigt fin. Därefter körde vi ut till Äspet för att gå en tur i skogen. Det regnade, som sagt, så vi dukade upp vår picknick i bilen, och medan vi satt och åt, skingrade molnen sig.

Att omge mig med träd är, som Jörgen konstaterade för en dryg månad sedan, som terapi för mig. Och när solen skiner från en blå himmel, så funkar terapin ännu bättre.

På vägen tillbaka till Simrishamn såg vi till att inte missa Haväng igen. Det var ett bombardemang utan dess like på Ravlunda skjutfält. Det är säkert 20 år sedan jag var vid Haväng senast men jag tänker inte låta det gå lika länge till nästa gång. Jag vill åka dit en solig sommardag, vara där tidigt på morgonen och sedan stanna hela dagen.

Middagen på lördagskvällen ska jag inte orda mycket om. Det räcker med att säga att Hotell Svea inte levde upp till sitt goda rykte och att jag inte ser att jag kommer att äta där igen inom överskådlig framtid. Maten motsvarade ungefär den, som serveras på en bättre kvarterskrog i Malmö och mina förväntningar var högre ställda än så.

På vägen hem på söndagen stannade vi till i Örups almskog, som visade sig ligga alldeles söder om Tomelilla. Det hade jag ingen aning om! Jag har varit där vid två tillfällen tidigare, en gång på 1970-talet, när det fortfarande var en välmående almskog, och en gång sommaren 1991, då det inte fanns någon skog att tala om, bara stora, döda almar.

Jag måste säga att jag inte alls kände igen mig den här gången. Några almar, vare sig döda eller levande, kunde jag inte se. Däremot fanns det stora, fina ekar. Det var blött och lerigt. Stigen var knappt synlig och tycktes användas mer av hjortar än människor av spåren att döma.

Det var en blåsig men solig söndag och vi avslutade vår tur med en liten picknick under en stor ek i solskenet.

Äntligen Titanic

Just nu kommer jag inte ihåg, när jag första gången hörde talas om att Titanic The Exhibition skulle komma till Örebro sommaren 2017. Jag hade i tankarna att åka till Örebro med barnen men det kändes lite för långt bort. Under sommaren var det någon som på Facebook uppmärksammade mig på att utställningen skulle komma till Malmö under hösten/vintern. Örebro slogs ur hågen och siktet ställdes in på Malmömässan och höstlovet.

Efter lång, lång väntan var dagen äntligen här. Jag hade köpt biljetter till klockan 11 och vi var på plats tjugo minuter för tidigt. Det var inte så mycket folk, så vi kunde gå in meddetsamma.

Det första stoppet var ett fototillfälle. Alla sällskap fick ställa upp sig på landgången och fotograferas. Kanske var det så det gick till för en del, som gav sig iväg med Titanic 1912? I normala fall tycker jag att dylika jippon är enbart jobbiga och de går bara ut på att tjäna pengar på besökarna. Den här gången kändes det dock helt okej. Vi ställde upp oss för fotografering och ja, jag köpte fotot, när det var dags att gå hem.

Därefter utrustades vi med våra audioguider och sedan var det bara att följa den "snitslade" banan genom utställningen, som består av stora fotografier samt montrar med olika föremål. De flesta föremålen har inte varit ombord på Titanic utan kommer från systerfartyget Olympic.

Många levnadsöden skildrades. Vid ett par tillfällen tyckte Oskar att det var lite väl sorgligt, trots att han är så insatt i hela skeendet. Jag tror att vi fick se klockan, som jag tidigare har berättat om här och det var ju lite speciellt.

På det hela taget en mycket välorganiserad utställning med mycket information, bland annat om de personer som filmen Titanic av James Cameron löst bygger på. I det sista rummet finns tavlor med namnen på alla som omkom, när fartyget förliste. Det tar cirka 75 minuter att gå igenom utställningen och jag måste säga att jag är imponerad av att barnen orkade med det.

Det blev ett stopp i souvenirbutiken och därefter lämnade vi mässhallarna för att äta lunch innan det var dags att åka hem.