Den här veckan har barnen och jag sett på film om kvällarna. De två filmerna, vi har sett, har haft ett gemensamt tema: rymden, Interstellar och The Martian.
Oskar och jag har sett Interstellar tillsammans vid två tillfällen tidigare men det var första gången för Gustav. Det tog oss tre kvällar att se filmen färdigt. Den andra kvällen var Gustav måttligt road och pysslade med annat.
Interstellar är en mycket bra film men jag hade aldrig kunnat ana att slutet av filmen skulle ge mig och barnen en så fin och känslomässigt stark stund tillsammans. Det var när det var dags för filmens slutsscener, som jag kände att det var på sin plats att förvarna barnen om att jag kanske skulle börja gråta.
Gustav kom genast och satte sig bredvid mig och lade armen om mig. Han tittade och lyssnade koncentrerat till filmen och det dröjde inte många sekunder förrän jag såg att tårar trillade nerför hans kinder. Jag grät också och till slut grät även Oskar, nog mest för att Gustav och jag gjorde det. Vi kramades om och om igen. Barnen kramade mig och varandra.
För min del är ett av filmens viktigaste budskap vad det innebär att avge ett löfte och hur viktigt det är att inte lättvindigt ge löften och att göra allt för att hålla dem. Det pratade vi om, när filmen var slut.
Gustav konstaterade att det var den bästa film han någonsin har sett. Han gav den 10 av 10.
The Martian väcker inte känslor på samma sätt. Oskar började dock att fundera över sitt framtida yrkesval. Han vill inte längre bli sjökapten. Han vill bli astronaut och resa till Mars. Han frågade mig om jag skulle bli ledsen, om han blev strandsatt på Mars. Det skulle jag så klart bli, mycket ledsen och orolig, men jag sade till honom att odla potatis så att han kan överleva. Det tyckte han lät som en bra idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar