Jag ägnar morgonen åt att tvätta (och baka). I dagens tvätt finns det lakan och när jag hänger lakan, tänker jag hur bra det vore att ha ett extra par händer till hjälp. Gustav börjar bli så stor att han skulle kunna hjälpa till. Den tanken gjorde mig lite glad, momentant, för sedan kom jag på att jag brukar tvätta lakan den helgen barnen är hos sin pappa. Alltså inga extra par händer att hjälpa mig.
I barnens sängar är underlakanen av dra-på-lakan-typ. Jättebra ... när man bäddar. I övrigt är den sortens lakan mest ett irritationsmoment. Nästan omöjliga att hänga upp i torkskåpet. Totalt omöjliga att vika ihop. (Jo, jag vet att det finns instruktionsvideos på Youtube.) Av den anledningen har jag bara köpt två sådana lakan. De är i barnens sängar. De tvättas. De bäddas sedan på plats i sängarna igen. Det där med att vika och lägga in i skåp - aldrig!
Och nu lämnar vi de normala tvättstugetankarna och går över till avdelningen bisarrt och ologiskt:
Ibland, långt ifrån varje gång jag tvättar, tänker jag att jag ska mötas av ett blodbad i tvättstugan, att det har skett ett blodigt mord där. Varje gång jag öppnar torktumlaren för att lägga in tvätt, tänker jag att det ska ligga ett avhugget huvud i den. Varje gång jag öppnar torkskåpet, tänker jag att det ska ligga en död kropp instuvad i det (hur den nu skulle få plats där med tanke på alla torkstänger som finns i skåpet, men så är det ju också helt ologiska tankar).
Slutsats: jag borde kanske sluta läsa deckare, åtminstone deckare av typen hitta-lik-inuti-vattensängar eller det-droppar-blod-från-lägenheten-ovanför-ner-i-det kokande-vattnet-i-grytan-på-spisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar