Vaccin

När hörde jag talas om coronaviruset första gången? Det var någon gång i mitten av januari 2020.

I onsdags fick jag min första vaccinspruta: Pfizer BioNTech. Det visade sig att jag ingår i riskgrupp på grund av högt blodtryck och därmed erbjöds jag vaccin i Fas 3. Vårdcentralen ringde upp mig för tio dagar sedan och sedan var bollen i rullning.

Vaccinationen ägde rum i församlingshemmet i Tomelilla. Det var mycket välorganiserat. Jag gav min hälsodeklaration till en sjuksköterska, som kollade att jag hade en bokad tid samt tog fram vaccinationskortet. Hon gav även min hälsodeklaration till en läkare, som godkände att jag kunde vaccineras. Jag visades till en stol, där jag satt medan sprutan gavs. Sedan förflyttade jag mig längst ner i det avlånga rummet och satt där de stipulerade 15 minuterna.

Biverkningarna har varit gå. Ömhet i armen dagen efter.

Den 23 juni är det dags för spruta nummer 2.

Chock!

Gustav är korthårig. Jag visste att barnen hade klippt sig, när de var hos sin pappa men jag trodde att Gustav bara hade klippt topparna. Så var det inte. Hårsvallet med de vackra lockarna är borta.

Att det kan bli så dramatiskt...

 ... när man är blodgivare hade jag inte en aning om. 

Senast jag lämnade blod var på sportlovet. Det var en onsdag. Jag hade en tid bokad klockan 10:30 och efteråt hade Jörgen och jag avtalat att äta lunch tillsammans.

Studen på Blodcentralen började inte bra. Personen som tog emot mig var inte trevlig. Hon började med att klaga på mitt efternamn. Det var alldeles för långt. Hon läste i min journal och såg att det vid ett tillfälle hade varit svårt att sticka mig, som hon sa. Det var inte svårt att sticka mig men det var svårt att hitta ett kärl som inte slöt sig runt nålen. Detta fortsatte hon att prata om ad nauseam. Hon gick på om att det fanns mycket ny personal på Blodcentralen och att de skulle tycka att det var jobbigt att sticka någon som jag. Att det står i journalen att det finns ett bra kärl att använda i mitt vänstra armveck, vilket jag påpekade, verkade hon inte vilja kännas vid. Hon slutade precis när jag var på väg att resa mig och tacka för mig.

Nåväl, vi kom ut till rummet, där man lämnar blod. Hon stack mig i kärlet i vänster armveck och det fungerade bra. Då sa hon till mig att det ska jag berätta för den som ska sticka mig, att de ska sticka i venerna och inte i artärerna. Hallå?!?! Vet inte de som jobbar på Blodcentralen detta? Ska vi som kommer dit upplysa dem om det.

Jag var minst sagt på dåligt humör, när jag gick från Blodcentralen. Jag satt kvar en stund och drack en juice. Äta ville jag inte göra, eftersom jag skulle äta lunch med Jörgen. Jag hade inte mycket mer än lämnad Blodcentralen så ringde han och vi pratade om att äta på Mezaya. Jag fick för mig att Jörgen ville att jag skulle gå och kolla om det var mycket folk på Mezaya, så det gjorde jag. Det blev en rask promenad, eftersom jag även ville hinna in på Systemet innan vi åt. 

När jag var inne på Systemet, blev jag plötsligt väldig varm och svettig. Det höll i sig hela vägen tillbaka till Mezaya, dit Jörgen redan hade hunnit. Promenade dit var mödosam. Jag tog i allt vad jag kunde men det kändes som om jag inte kom någonstans. Svetten dröp av mig. Jag såg på håll att Jörgen stod utanför Mezaya och jag kämpade allt vad jag kunde för att komma dit.

Mina minnesbilder därefter är av mark, golv och fötter. Jag orkade inte riktigt lyfta blicken. Att ta av sig jackan och fleecejackan inne på restaurangen var nästan omöjligt. Allting arbetade emot mig. På något sätt tog jag mig ut till buffén och då hände det. 

Det började susa i öronen och suset blev bara högre och högre. Jag har varit med om det en gång tidigare och då var jag på väg att svimma. Jag lyckades ändå lägga upp lite mat på min tallrik och ta mig till disken där bestick och vatten finns. Jag hällde upp vatten i mitt glas men när jag skulle ta brickan och gå in till bordet, så gick det inte. Suset i öronen var öronbedövande. Jag höll krampaktigt i brickan som stod på disken. I det här läget kom Jörgen och jag minns inte vad han sade till mig. I efterhand har han berättat att han bad mig släppa brickan och sätta mig på golvet. Jag minns att jag tänkte att man kan inte sitta på golvet i en restaurang.

Därefter går min och Jörgens bild av vad som hände isär. Jag upplever att jag hade kontroll (och viss hjälp av Jörgen) när jag gick ner på knä på golvet. Enligt Jörgen rasade jag ihop som en trasa och satte mig på golvet och det var tur att han fanns där för att hålla i mig så att jag inte föll ner på golvet. Han säger också att jag inte var kontaktbar på kanske 15 sekunder. Med stöd av Jörgen tog jag mig in till vårt bord och gjorde ett försök att äta. Hela kroppen skakade och jag fortsatte att svettas floder. Det blev snart klart att det var omöjligt att äta och jag lade mig ner på soffan vid bordet.

Jörgen ringde efter ambulans och det skulle komma en men den dröjde. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, när larmcentralen ringde upp och förhörde sig om hur det var med mig. Då hade jag börjat må lite bättre och vi kom överens om att ambulans inte behövdes. Jörgen gick för att hämta sin bil. Vi diskuterade om jag skulle hem eller till akuten och, även om det kändes dumt, valde jag att åka till akuten.

Där fick man sitta i kö för att bli insläppt och sedan fick jag sitta i ett väntrum i kanske 45 minuter. Bara minuten innan jag blev uppropad, kom suset i öronen tillbaka och jag stålsatte mig för att kunna resa mig och gå in, när mitt namn ropades upp. Jag fick sätta mig på en säng och de tog mitt blodtryck och sedan sköljde illamåendet över mig.

Jag blev kvar på akuten till närmare åtta på kvällen. Mestadels låg jag i en säng och väntade. Jag fick vätskedropp. Efter några timmar kom en läkare och pratade med mig. Hon återkom ett par gånger till. Alla prover de tog, närmare 30 stycken har jag sett i min journal, såg bra ut och till slut kunde jag ringa till Jörgen, som kom och hämtade mig. Hans eftermiddag hade upptagits av att hämta Gustav hemma hos mig och köra honom till mormor. Sedan såg han till att min bil kom hem från stan med hjälp av en av sina kollegor (det måste ha involverat någon typ av billogistik). Det är alltid bra att ha en Jörgen men vissa dagar är det extra bra!

Nästa gång jag ska lämna blod, för det blir nog en nästa gång, ska jag röra ig i snigelfart på vägen hem. Inga raska promenader kors och tvärs i Lunds centrum.

Visdom är bra att ha...

... men visdomständer är inte så bra, när de måste tas bort. För en vecka sedan togs båda visdomständerna i min överkäke bort. De hade inte gett mig några bekuymmer alls men min tandläkare sade sig ha hittat var ovanför tändernas rötter, så bort måste de.

Eftersom tänderna inte hade brutit igenom utan fortfarande låg under ett täcke av tandkött, måste de opereras bort. Konstigt nog var jag inte det minsta nervös. Det var sagt att en tand skulle tas bort och den andra skulle avlägsnas sex-åtta veckor senare. Nu blev det inte så utan båda plockades bort på samma gång.

Det var ett ganska snabbt övergående ingrepp, som var över på mindre än en timme. Bedövningen fungerade som den skulle, så det gjorde inte ont. Jag gick därifrån med en  goodie-bag med tandkräm och antibakteriell lösning att skölja munnen med. Jag fick också flera förhållningsorder:

• Ta Ipren var sjätte timme dygnet runt (även om natten) i tre dygn
• Ta Alvedon däremellan
• Använd den föreskrivna tandkrämen ...
• ... för då kan du skölja med den antibakteriella lösningen direkt efter tandborstning
• Ät flytande eller mat i purékonsistens
• Peta inte på stygnen med tungan
• Använd inte sugrör

Det var säkert mer men jag kommer inte ihåg. Jag kommer inte heller ihåg hur länge jag ska äta flytande/puré eller hur länge jag ska använda den antibakteriella lösnignen. I fredags såg jag i informationsbroschyren, som också fanns i min goodie-bag, att jag skulle undvika svårtuggad mat de fem första dygnen, så i lördags åt jag leverpastejsmörgås till frukost.

Om själva operationen var ganska lätt överstökad så var resten av veckan desto mer obekväm. Jag kunde inte le, inte skratta. Mina kinder svullnade upp och sedan kom blåmärkena. De har bleknat nu, så jag är bara svagt grön till vänster om munnen. 

Idag har det gått en vecka. Jag känner mig inte återställd men det går åt rätt håll. Det är fortfarande lite läskigt att tugga. Att borsta tänderna är ännu läskigare. När vågar jag gå på med tandborsten bakom de innersta tänderna i överkäken? När är såren helt läkta? När har stygnen ramlat bort?

En sak är säker. Jag är så evinnerligt tacksam att båda tänderna togs bort på en gång. Jag hade inte velat gå igenom en läkningsprocess och sedan ha en repris att "se fram emot" i början av sommarlovet. Då ska jag ju lämna blod igen och det var ett äventyr senast.

Distansundervisning

Första veckan med distansundervisning är avklarad. Mitt intryck är till övervägande delen positivt. Det mesta har fungerat bra. När min dators mikrofon slutade att fungera mitt under en lektion i tisdags morse, blev det lite panik. Det löste sig dock genom att jag startade om datorn.

Eleverna har varit fantastiska. De har, så långt som jag kan bedöma, arbetat på med de uppgifter de har fått. De har ställt frågor, när de har kört fast. De har svarat på frågor, när vi har gått igenom uppgifterna i slutet av lektionerna. Det är utan tvekan så att jag saknar dem. Det är en surrealistisk känsla att sitta och prata för sig själv och inte kunna se hur det tas emot av eleverna. Förstår de vad jag pratar om, vad det är jag förväntar mig att de ska göra? Ja, jag vet ju inte ens med säkerhet att eleverna är uppkopplade under genomgångarna.

Lite bus har jag råkat ut för. I onsdags dök det upp en John Smith, som spelade musik, i videomötet. Han försvann ganska snabbt. Min mentorskollega, Jenny, tipsade mig om att skapa en ny videomöteslänk inför varje lektion och se till att vara först in i mötet. Då har jag kontroll över mötet och deltagarna. Jag kan stänga av mikrofoner, jag kan "slänga ut" deltagare som inte sköter sig och jag kan avvisa personer som begör tillträde (personer som inte hör till organisationen måste begära inträde i mötet).

Det är inte bara eleverna jag saknar utan även, givetvis, mina kollegor. En del av dem ser jag på arbetslags- och ämneslagsmötena via videolänk. Andra, som Emil och Jenny, pratar jag med i telefon, eftersom vi har lektioner tillsammans.

En annan sak, som har blivit uppenbar den här veckan, är att jag går en massa på jobbet. När jag sitter hemma, så får jag knappt ihop några steg alls under dagen och det blir nästan lite stressigt att få ihop de 10 000 steg jag vill ha (minst) varje dag.

Det är bra att få erfarenheten att undervisa på distans, Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med bedömning. Speciellt i matematik känner jag att jag har svårt att få grepp om vad eleverna lär sig (och inte lär sig) även om jag använder exit tickets. Just ur bedömningssynpunkt hoppas jag att det här med distansundervisning inte blir långvarigt.

Hur många kunder...

... är det i butiken? 

Det måste butiksägaren hålla reda på sedan en vecka tillbaka. Vid entrén måste det anslås hur många kunder, som samtidigt får vistas i butiken. Varje person ska ha tio kvadratmeter till sitt förfogande. På ICA här hemma får det vara max 120 kunder samtidigt. Jag vet inte hur de ansvariga håller reda på hur många som faktiskt är där vid varje givet ögonblick.

Jag var på Systembolaget i Skurup tidigare i veckan. I entrén stod det en stapel med korgar. När man går in i butiken, tar man en korg. På vägen ut ställer man tillbaka korgen. Finns det ingen korg att ta så innebär det att det är fullt och man får vänta på att få komma in. Det är ett smart system.

Igår passerade vi Tehuset Java inne i Lund. Där har de satt upp en ljusslinga som är grön, när det finns plats i butiken, och röd, när det är fullt. Också ett smart system.

Torgil berättade igår att det för honom har blivit helt normalt att köa för att få komma in i mataffären. Det har han gjort de senaste tio månaderna.

Systembolaget...

 ... är det tydligen värt att stå i lång kö till.

Igår, efter jobbet, åkte Jörgen och jag in till stan. Vi har vårt stamställe på fredagar även om det nu är långt mellan gångerna som vi är där. På Saluhallen ligger Alfredos Pasta och där serveras god lasagne, pasta och risotto.

När vi kom gående över Mårtenstorget mot Saluhallen, såg vi att det ringlade sig en kö runt hela byggnaden. Det var ju lite oroväckande att man vi kanske skulle behöva köa i en bra stund för att komma in på restaurangen.

Saluhallen har fyra ingångar. Det visade sig att för att komma in till restaurangerna ska man gå in från Botulfsplatsen. Där var det ingen kö. Igår trodde vi att den långa, långa kön var för dem som skulle till Saluhallens butiker, inklusive Systembolaget. Idag passerade vi igen och insåg att denna långa kö endast var för folk som skulle handla på Systemet!

Till saken hör att det igår eftermiddag var sju minusgrader (och det kändes som elva minus) och ändå tyckte så pass många människor att det var värt att stå ute i kylan för att få komma in på Systemet. Även på andra ställen i centrum trotsade människor kylan. Utanför en restaurang på Mårtenstorget var det fullt med folk som åt middag på uteserveringen.

C-orden fortsätter att dominera

Corona och covid-19 dominerade 2020 och jag är övertygad om att de kommer att dominera även 2021. Att hålla reda på alla rekommendationer och restriktioner är lättare sagt än gjort. Tvätta händerna, håll avstånd samt stanna hemma när du är sjuk sitter numera i ryggmärgen men utöver det så fylls det på med nytt gång på gång.

Vaccinering är på gång. Enligt planen ska alla över 16 år i Sverige ha erbjudits vaccinering under årets första sex månader. Turordningen är bestämd och jag lär få vänta till maj-juni tänker jag.

Idag träder den nya pandemilagen i kraft. Butiker måste idag se till att begränsa antalet kunder, så att varje kund har tio kvadratmeter till sitt förfogande. Hur många kunder som får vara i en butik samtidigt måste anslås vid ingången. En del butiker har redan tillämpat detta under en tid. Igår måste jag stå i kö utanför Apoteket för att få komma in och sedan även innanför dörrarna för att kunna hämta ut min blodtrycksmedicin.

Jag brukar säga att jag på många sätt inte känner mig så begränsad av alla nya regler. En av medlemmarna i gamla Käringmaffian uttryckte det så bra på Twitter: Er karantän, min livsstil. Jag kan känna igen mig i det.

I morgon blir det dock en stor omställning. Vi går över till distansundervisning med våra elever. Gustav ska också ha distansundervisning. I första hand gäller det i två veckor och därefter får vi se hur det fortsätter - total distansundervisning eller kommer elever/klasser turas om att komma in till skolan. Det ska bli spännande att se hur det går. För en gångs skull känner jag att det ska bli intressant och roligt att få kasta sig in i något nytt. Det är en ovan känsla.

Att sticka tillsammans

Gustav har valt att ha textilslöjd på sina slöjdlektioner i år 7. Höstterminen har ägnats åt garn och de började med att tova ull och gick sedan över till stickning. Veckan före jul gick Gustavs skola över till distansundervisningen och stickningen kom hem. Jag var mycket nyfiken på att få se den.

Det är en mössa som stickas i slätstickning med rött garn. Lagom till stickningen kom hem var det dags att börja med minskningarna i mössans överdel. Att sticka ihop två maskor låter lättare än det är, i alla fall tills man har fått till tekniken. Gustav tappade en maska på det första minskningsvarvet och det upptäckte vi inte förran han hade stickat ett par varv till, så igår stickade jag baklänges och plockade upp den tappadde maskan.

Därefter satt Gustav och jag bredvid varandra i soffan och stickade på var sin röd mössa. (Oskar har önskat sig en röd mössa, så jag gör en sådan till honom.) Medan vi stickade tittade vi på ett norskt program om lodjur på TV. Det var en helt magisk stund vi hade tillsammans med våra stickningar.

Undrar just om jag kan få Gustav att vilja fortsätta sticka, bara för att det är så avslappnande och roligt...

Svara på SMS...

... eller Oskar vet hur en slipsten ska dras.

Idag körde Jörgen och jag till Fulltofta för att få vara ute och andas frisk luft, röra på oss, njuta av att vara omgivna av natur. Vid 12:30 plingade det i min telefon några gånger och jag såg att det var Oskar som skickade SMS.

Jag har vid tidigare tillfällen noterat att när barn (mina och andras) skickar SMS så förväntar de sig svar OMEDELBART. Jag har även noterat att jag inte kan förvänta mig detsamma, när jag skickar SMS till mina barn. Det tycks inte andra vuxna i mina närhet heller kunna förvänta sig av sina barn.

Jag besvarade Oskars meddelande och det kom snabbt ett svar med flera frågor.

Jag kunde inte hålla mig utan frågade Oskar om ett förtydligande.

Oskar hade några fler krav på svarets utformande men jag hann skriva mitt svar, innan jag läste hans nya SMS.

Oskar kunde såklart inte acceptera att jag inte hade följt riktlinjerna så det var bara att göra om och göra rätt.

Nu blev Oskar nöjd och jag trodde att vi var klara...

... men ack så fel jag hade. Dessutom dröjde mitt svar. En hel minut! Jag skyndade att intressera mig för Oskars göranden.

Han svarade omedelbart och följde den föreskrivna dispositionen. Därefter avslutade vi vår SMS-konversation och jag kunde flytta tillbaka fokus till skogspromenaden.