Automatväxlat

Den här veckan blev lite annorlunda, främst eftersom Jörgen fick för sig att han skulle akutopereras i tisdags. Han tog sig för egen maskin till sjukhuset men när han skulle hem från sjukhuset på kvällen efter operationen, fick han inte köra själv.

Att jag skulle ta tåget ner till Ystad och hämta hem honom och bilen, såg jag som en självklarhet. Under dagen tänkte jag inte så mycket mer på det. Jobbet rullade på och när jag kom till Skurup skulle jag fixa något att äta till E, K och mig själv. Oron - för visst oroar man sig alltid, när någon närstående opereras - tittade upp emellanåt. Jag tänkte också på att jag skulle köra Jörgens bil för första gången, att jag skulle behöva ändra hans perfekta (jag vet faktiskt inte om han är så stingslig, när det gäller detta, som en viss annan jag känner) inställning av säte och back-/sidospeglar.

Det var först, när jag satt på tåget, som jag kom att tänka på att Jörgens bil är AUTOMATväxlad. Någon sådan bil hade jag aldrig kört förut. Så här i efterhand måste jag väl erkänna att en automatväxlad bil är ganska smidig att köra. I tisdags kväll tyckte jag dock inte att det var smidigt utan mer förvirrande. Inte använda vänsterfoten, som normalt sett trycker ner kopplingen. Jag hade nästan kramp i vänster ben, när vi kom fram till Skurup, eftersom jag hade suttit och spänt det hela vägen hem. Varje gång jag skulle svänga eller sakta ner, for högerhanden ner till växelspaken och så måste jag påminna mig att jag inte behöver växla. (Det är ungefär som på personaltoaletten på jobbet. Lampan i taket tänds och släcks automatiskt men varje gång jag går ut genom dörren, trycker jag på den verkningslösa strömbrytaren. Vissa vanor är mycket svåra att bryta).

Vi kom i alla fall hem och jag hoppas att Jörgen har fått ordning på sitt säte och sina speglar igen. Trots mina betänklingheter kring automatväxling, måste jag erkänna att Jörgens bil var mycket trevligare att köra än min egen bilj*vel.