Blixtvisit och 75-årsfirande #laterblog

Sommarens höjdpunkt var given redan för några månader sedan, när Torgil berättade att han skulle komma hem. Det finns liksom inget som slår att få träffa honom även om det bara var ett kort besök. Den här gången var Ludvig inte med men väl Torgils flickvän Maureen och hennes döttrar Chloe och Quinn.

I måndags i förra veckan begav sig mamma och pappa till Kastrup för att möta dem, när deras plan landade klockan 18:15. Det var ingen av oss som hade en tanke på att kolla hur det såg ut med ankomsttiden, innan de gav sig iväg. Jag vet inte om det hade spelat någon roll. Det var svårt att hitta information och den jag till slut hittade stämde inte. Deras flyg skulle avgå 15:25 från Gatwick och jag trodde mig kunna utläsa att det hade lyft 16:25 (Londontid) men det visade sig inte stämma.

Strax efter klockan 19 fick jag ett SMS från Torgil. Då hade de fortfarande inte lyft från Gatwick. Mamma och pappa hade då varit på Kastrup i en timme redan. Först strax efter 22:30 kom de allihop hem till pappa, där jag och barnen väntade med pizzor. Jag var imponerad att Gustav och Oskar orkade hålla sig vakna men det gjorde de, ända tills vi var hemma och de kunde krypa ner i sina sängar strax före klockan ett på natten.

På tisdagen var vi tillbaka i Malmö strax före klockan 12, lagom till att Torgil & Co skulle äta frukost. Eftermiddagen tillbringade vi sedan till fots, först i Västra Hamnen och sedan på Stortorget, Lilla torg, Gustav Adolfs torg och gågatan upp mot Triangeln. Malmö bjöd inte direkt på det bästa vädret. Mulet, blåsigt men tack och lov ganska milt. Vi hittade en godisaffär uppe vid GA torg så att Quinn och Chloe kunde köpa smågodis. Sedan fick Maureen sin önskan uppfylld, att fika, vilket vi gjorde på Hollandia.

När vi kom till Hollandia, hävdade Oskar att han ville ha en kopp kaffe. Han berättade livfullt att han brukar dricka kaffe hemma hos sin pappa. Han fick en kopp kaffe, som ha rörde och rörde och rörde i. Han tog en sockerbit och doppade den i kaffet och stoppade sedan den i munnen. Det var allt kaffe han fick i sig. Han sade att kaffet inte smakade som det skulle. (Jag har sedan dess frågat hans pappa om Oskar brukar dricka kaffe hos honom. Det har aldrig hänt.)



Redan på tisdagkvällen var det dags att säga hej då till Maureen, Quinn och Chloe, som skulle resa vidare till Paris på onsdagen.

Vi övriga i familjen träffades hemma hos mig på onsdagseftermiddagen för att äta middag tillsammans. Det var dagen före mammas 75-årsdag, så det blev ett födelsedagsfirande för henne också. Vi lagade en supergod köttfärslimpa och till efterrätt blev det en bärcocoskaka.

På torsdagsmorgonen var det Torgils tur att bege sig till Paris, där han sedan tillbringade några dagar innan han, Maureen och tjejerna tog ett tåg till Barcelona. Där har de varit tills idag, då det har varit dags att åka hem till Alameda igen.

Sargsläppardagen

När: Klockan 1:35, 25 juli 2016
Var: Messenger

- Du börjar bli fåordig. Dags att släcka?

- Helst inte.

- Jag känner mig som 22.

- Det är du inte ensam om.

- Magiskt. 

- Det är precis rätt ord.

- Tror du det skulle förändras om vi släpper sargen'?

- Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Allt annat blir bara spekulationer.

- Nu ska jag alltså åka till Mongoliet och längta hem.

Allsvensk fotboll

IFK Göteborg, Norrköping, Häcken och Forward ... det är de lag jag har hejat på i Allsvenskan genom åren. IFK Göteborg för att Glenn Strömberg spelade där. Norrköping för att de hade så snygga dräkter (jo, det är sant att det var anledningen). Häcken ... minns inte varför. Forward för att det var ett så häftigt namn. De senaste 20+ åren har jag dock inte nämnvärt brytt mig om svensk fotboll.

Det senaste året har intresset vaknat igen. Det blir ju lätt så, när en mig mycket närstående person (läs Jörgen) är fotbollsintresserad. Nu har jag rättat in mig i ledet och hejar på rätt lag, nämligen MFF.

För någon månad sedan fick jag för mig att jag skulle ta med mig barnen och se en av MFFs hemmamatcher nu i sommar. Och igår var det dags! MFF spelade mot IK Sirius. Allsvenskans ledande lag mot laget på tredje plats i tabellen.

Oskar var länge svårövertalad att följa med. Det var nej, nej och åter nej, varenda gång jag tog upp det till diskussion. Oavsett vad han sade, köpte jag en biljett till honom också. Under den senaste veckan började han ändra uppfattning för att framåt torsdagen vara rejält otålig och tycka att matchen kunde minsann äga rum omedelbums.

Oskar och jag förberedde oss genom att måla våra naglar ljusblå. Före matchen gick vi och köpte halsdukar. Det måste man ju ha. Och popcorn! Massor av popcorn!!!

När vi klev in på Stadion var det en mäktig känsla. Planen såg både stor och liten ut på samma gång. Det var mycket att titta på och en härlig stämning.

Första halvlek kändes evighetslång. Halvvägs in i den frågade Gustav, när den skulle vara slut och han blev så tyst, när han förstod att matchen totalt skulle vara i 90 minuter. Han var märkbart påverkad av ljudnivån och satt och höll för öronen större delen av tiden. I slutet av första halvlek sade Oskar att han frös. Då kändes det nästan som om det var läge att gå hem i halvtid. Jag var också lite uttråkad. Jag är inte van att sitta och titta på fotboll utan att ha något annat att göra, till exempel, sticka, läsa, skriva, fixa med foton. Och inga repriser fanns det heller...

Som tur var stannade vi. Andra halvlek var så mycket roligare. Oskar och jag pratade om vad som hände på planen. Han levde sig in i matchen och kom med egna kommentarer som:

- Mamma, titta, nu stod han i vägen för vår kille. Så får man inte göra!
- Mamma, nu puttar de på varandra.

Han körde med sina egna ramsor:

- Buuu, Sirius. Heja, MFF!

Han borde ha stått med MFF-supportrarna i stället. Då hade han kunnat sjunga och klappa mycket mer än han fick göra nu:

- Mamma, titta där. Dom klappar där borta. Varför klappar vi inte här?

Hur gick det då? Malmö gjorde två mål i första halvlek. I andra halvlek gjorde Sirius sitt första mål och därefter gjorde Malmö ett tredje mål. Gustav tyckte att nu var det nog klart. MFF skulle vinna. Så fort han hade sagt det, så lade han till att nu skulle det nog ändå inte bli så. Han var så nervös i slutet av matchen att han inte vågade titta. Och han fick rätt! Det blev inte så att MFF vann. Sirius lyckades peta in två mål till och matchen slutade 3-3.

Jag vet inte om barnen är jättesugna på att gå och titta på fotboll igen. Jag skulle däremot gärna göra det.

Gose is MIA

Barnen började morgonen med att leka kurragömma med alla sina gosedjur. Om jag förstår det hela rätt, så gick det ut på att de gömde gosedjuren för varandra på olika ställen här hemma. Så småningom gick jag upp för att göra frukost. När jag stod i köket, kom Gustav och sa:

- Mamma, jag har ritat en bild på vad som har hänt här idag på morgonen.

Jag följde med honom ut i vardagsrummet och på soffbordet låg en teckning. Oskars gosekanin, Gose, hade dött. Jag trodde först att det var en lek men förstod att så inte var fallet, när Oskar brast i häftig gråt. Han visade mig hur han under leken hade gömt Gose översta lådan i köket.

Han behövde inte säga mer. Jag förstod vad som hade hänt. Den lådan saknar bakstycke. Alltså hade Gose fallit ner bakom alla lådorna, var min slutsats. Jag försökte lyfta ut den översta lådan, så där som man gör: drar ut den fullt, lyfter lite uppåt ... men den tänkte inte alls lossna.

Då skickade jag ett nödmeddelande till Jörgen på Messenger. När han förstod att lådan inte ville göra som jag ville, ringde han till mig. Sedan följde ett samtal, där han beskrev olika sätt på vilka lådan kunde vara fastsatt. Det var knappar och fjädrar och jag vet inte allt. Inget av detta fanns på min låda. Jag fotograferade och skickade bilder. Till slut hittade jag en lite plastgrunka på insidan av fronten och den visade sig vara lösningen.

Fram med skruvmejsel och bort med lådans front. Sedan kunde jag låta lådan glida av medarna (heter det så?) och så tittade jag in och förväntade mig att hitta Gose.

Men Gose var inte där!!!

Jörgen frågade mig, om jag var säker på att barnen inte skämtade med mig. I det ögonblicket började jag fundera på, om han kanske kunde ha rätt. Å andra sidan, Oskars hjärtskärande gråt ... så bra skådespelare är han inte.

Jag började dra ut andra lådor i köket. Jag tittade i alla skåp. Och så tittade jag i en kartong, som står under köksbordet. Och där låg Gose!!! Jag skrattade så att jag grät. Det var länge sedan jag skrattade så gott.

Nu är ordningen återställd i köket. Hela den här cirkusen förde med sig att jag fick städat bakom lådorna. Där låg en massa smulor. Dessutom hittade jag en kniv och en osthyvel, som måste tillhöra den förre ägaren.

Och Gose? Han ligger fortfarande i kartongen under köksbordet ... och det tänker jag inte tala om för barnen!

I ran a mile...

... down memory lane. Helt oplanerat. Jag höll på att tömma skänken i vardagsrummet för att göra plats för barnens spel, kritor, pennor, pysselsaker med mera. Och så låg de bara där! Mina gamla skolkataloger, som jag var så övertygad att jag hade kastat. Men det hade jag visst inte gjort...

Från S:t Petri (gymnasiet):

N1A (1986/87)

N3A (1988/89)

Från Slottsstadens skola (högstadiet):

7e (1983/84)

8e (1984/85)

7e (1985/86)

Och så lite bonus:

Min brors klass i år 7 (1985/86)

Min brors klass, år 1 i gymnasiet (1988/89)

Jörgens klass, år 9 (1983/84)

Och så hittade jag det här gamla fotot på Gustav:

Hösten 2009

Jag hittade också gamla urklipp, som jag gissar är från sent 1990-tal och tidigt 2000-tal. Jag försökte komma fram till vilken klädstil jag gillade:

Ärligt talat, jag vill fortfarande klä mig så. Kanske dags att ta itu med det nu och inte låta ytterligare 15-20 år gå...

Varm korv med...

... bröd, ketchup och rostad lök ... usch, inte alls gott! Oskar åt inte upp sin andra korv vid lunchen, så jag offrade mig och plågade i mig det söta eländet.

I övrigt städar vi idag. Och målar naglarna. Ljusblå. Oskar och jag. Det är ju fotboll i morgon.

Sommar och sol

Det har inte varit så mycket bevänt med solsken den här sommar. Ingen direkt sommarvärme heller, för den delen. Men igår sken solen från en blå himmel och sommaren visade sig från sin bästa sida även om vinden inte kunde hålla sig borta. Barnen och jag körde ut på Österlen för att hälsa på min kollega Josefin, som bor i Ekeröd.

När vi kom dit, åt vi lunch med Josefin och hennes dotter V. Efter maten gick vi ut i trädgården och där var vi hela eftermiddagen. Barnen, som inte kände varandra sedan tidigare, hade mycket roligt tillsammans. Exakt vad de lekte vet jag inte, eftersom Josefin och jag satt och pratade med varandra. Något med tjuv och polis bör det ha varit, eftersom de låste in varandra i hundgården stup i kvarten.

Det gungades en del och vi tittade på och matade guldfiskarna i dammen.

Det är en fantastiskt fin trädgård att leka i med lekstuga, flera olika sorters gungor, sandlåda, gungbräda och en klättervägg ... och så massor av yta att springa runt på.

Det lektes även med mekano inomhus. Gustav byggde en robot, som fick namnet Paradis, och den lekte Oskar med.

Innan vi körde hemåt, blev det middag. Hamburgare på grillen och det visade sig att brödet jag hade haft med mig är alldeles utmärkt som hamburgerbröd. Det är ett bröd, som jag har bakat nu och då i säkert 20 års tid, men det har inte slagit mig att det skulle kunna funka till hamburgare ... men det gör det!


Oskar somnade i bilen på vägen hem men hade inga problem att somna, när det var dags att gå och lägga sig. I morse sov han till strax efter klockan sju, vilket är länge, så jag gissar att han blev trött igår.

Idag är ordningen återställd vädermässigt. Det regnar. Men det är inte kallt. Jag har varit hos optikern för att göra en synundersökning och beställa glasögonen. Valet stod mellan progressiva glas och läsglasögon. Optikern tyckte att det mycket väl kan räcka med läsglasögon i nuläget, baserat på mitt synfel samt hur jag beskriver hur jag upplever att jag ser. Han sade att när jag har tröttnat på att leta efter mina läsglasögon, då är det dags för progressiva glas.

Jag har bakat släta vetebullar (söta). Josefin bjöd på sådana till mellis igår och det är ju alldeles utmärkt att ha med sig bullar och frukt, när man åker på utflykt. Så nu har jag sett till att det finns även den typen av bullar i frysen.

Mitt pysselprojekt fortskrider och det ska bli spännande att se hur det blir, när det är färdigt...

Stäng av datorn

När jag ber barnen att stänga av datorn och TVn, som de enbart använder för att titta på Youtube, följer den kommande halvtimmen ett numera välkänt mönster.

1. Jag måste säga till minst en gång till att dator/TV ska stängas av.

2. Oskar uttalar hur tråååååkigt han har. Gustav sätter sig, efter min uppmaning, och läser en stund.

3. Barnen kommer överens om något att göra. Detta slutar oftast i gnabb, eftersom de fortfarande är missnöjda med att inte få sitta vid datorn/framför TVn.

4. Gnabbet upphör och de pratar, retas och tetas med varandra en stund. Det låter som om de har kul men de kan lika gärna gå varandra på nerverna.

5. Lugnet lägger sig. De ha kommit på vad de ska göra. Idag leker Oskar med dinosaurier och savannens djur medan Gustav ritar.

Barnen säger...

Lyckan, när äldsta barnet får känna hur underbart det är att läsa:

- Mamma, jag läste från kapitel 15 till kapitel 26 i min bok, säger Gustav. Jag ville verkligen veta vad som skulle hända.


Yngsta barnet ger sin syn på vad jag ska ha på mig:

- Vad ska jag ha på mig idag, Oskar?
- En klänning. Då är du fin.

Han har aldrig sett mig i klänning, så jag vet inte hur han har kommit till den slutsatsen.

Tvärnit

Upp som en sol, ner som en pannkaka...

Igår kväll satte jag mig för att ta itu med del två av kursen om relativitetsteori. Jag kan väl inte påstå att jag kände mig full av tillförsikt även om jag klarat det första slutprovet relativt smärtfritt.

Efter en dust med lorentztransformation känner jag mest lust att ge upp, lägga av, inte se åt relativitetsteori igen. Det jag läser skulle lika gärna kunna vara skrivet på kinesiska.

Med en god natts sömn och en mycket trevlig dag mellan mig och gårdagens tvärnit känns det ändå som om jag ska ge kursen en chans igen. Hjärnan bearbetar i det tysta och jag vet nu hur jag ska angripa obegripligheterna för att försöka förstå dem.