Åh, vilken härlig dag

Det har regnat hela dagen. De senaste dagarna har det varnats för detta regnväder, som skulle dra in och lämna översvämningar efter sig. Jag överraskade mig själv och gick ut på en promenad vid sextiden i morse. Den var kortare än min vanliga promenadväg men jag kom iväg, trots att det regnade. Det är en liten seger.

Redan igår förberedde jag för en regnig dag och såg till att det fanns ingredienser hemma, så att barnen och jag kunde baka. Och bakat har vi gjort.

På förmiddagen bakade jag två omgångar bröd. Det är ett bröd jag har bakat så många gånger att jag sedan länge har tappat räkningen. I receptet står det att degen ska vara kladdig, när den ställs på jäsning. Idag blev båda degarna lite för kladdiga, så det var en ... ja, minst sagt kladdig historia att baka ut dem. Men resultatet blev gott så det var värt besväret.

Sedan fick barnen ta över i köket. De bakade en kladdkaka. Det var första gången jag släppte dem fria. Fast så fria blev de inte. De var jätteduktiga men jag måste öva på att hålla fingrarna borta och inte lägga mig i.

Jag hade tio gamla enkronor kvar, som jag ville bli av med innan de blir ogiltiga vid midnatt, så jag gick och handlade. Vi behövde bland annat något att äta till middag. Jag tänkte också passa på att köpa lite glass att ha till kladdkakan. Jag hade sett att det låg ett glasspaket i frysen men tänkte att det är nog mer eller mindre tomt. Jag kom hem med två paket glass, ett med vanlig vaniljglass och ett med kladdkakeglass (Sia). När jag sedan öppnade glasspaketet, som låg i frysen, visade det sig att det var i stort sett fullt. Nu har vi massor av glass hemma.

På eftermiddagen blev det ännu mer bakat. För 35 år sedan bakade jag vid ett tillfälle ökensand. Strax efter jul/nyår åt jag ökensand hemma hos Jörgen och det var helt fantastiskt goda. Jag kunde verkligen förstå vad kakan fått sitt namn av. Den föll sönder i munnen, som vore den gjord av sand.

Jag läste igenom receptet och såg att smöret inte bara skulle smältas utan även brynas. Hur gör man det? Inte en aning. Bara att pröva sig fram. Först smälte jag smöret men det visade inga tecken på att vilja brynas. Då hällde jag det i en stekpanna och voilá, brynt smör. Sedan skulle det brynta smöret kallna. Det tog en evighet!

Mina ökensandkakor blev goda men de blev inte som de ska. Jag har åtminstone fått stillat min nyfikenhet och vet nu att jag inte ska baka ökensand fler gånger.

I alla pauser som uppstår, när man bakar, har jag stickat. Baka och sticka ... det är ett bra recept på hur en härlig dag ska spenderas.

Läsdagbok 2:a kvartalet 2017

April

• Dying fall av Ellie Griffith
• The woman in blue av Ellie Griffith
• Ferry Tales : inte så förbanant tillrättalagt av Björn Ferry

Maj

• Steve Jobs - en biografi av Walter Isaacson (orig. titel: Steve Jobs)
• My autobiography av Alex Ferguson DNF
• The Master Algorithm : How the quest for the ultimate learning machine will remake our world av Pedro Domingos

Juni

• Den svarta hingsten av Walter Farley (orig. titel: The black stallion)
• Fladdermusmannen av Jo Nesbö (orig. titel: Flaggermusmannen)
• Kackerlackorna av Jo Nesbö (orig. titel: Kakerlakkene)

Både Ellie Griffith och Jo Nesbö är favoriter att läsa. Griffiths böcker måste jag se till att läsa i rätt ordning någongång. Det håller jag på med nu med Nesbös böcker. Jag tror inte att jag har läst vare sig Fladdermusmannen eller Kackerlackorna förut men väl varenda en från och med den tredje boken, Rödhake. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig i kast med dem. Jag vet hur otäckt det blir så småningom i Harry Hole-serien.

The Mater Algorithm började bra och det är en mycket intressant bok. Men ungefär halvvägs begrep jag inte längre vad jag läste och då var det dags att avsluta.

Köpenhamn Zoo

För någon månad sedan pratade Jörgen och jag om något vi kunde hitta på att göra tillsammans med våra barn. Att åka till Zoo i Köpenhamn var ett tidigt förslag och igår var det dags för resan.

Det är alltid lite spännande att ge sig ut på resa med Skånetrafiken. Går tågen i tid? Går tågen alls? När barnen och jag kom ner till stationen igår, blinkade informationstavlorna för ankommande och avgående tåg som om det vore julafton. Tåg var inställda. Tåg ersattes med bussar. Jag kunde dock ganska snabbt konstatera att vårt tåg inte var inställt och det visade sig också gå i tid. I Hyllie anslöt Jörgen, E och K.

När vi kom till Köpenhamn, visade det sig att det inte var så lätt att hitta någon buss till Zoo. Hållplatsen vi tänkt åka ifrån var inte i bruk på grund av gatuarbeten. Vi började gå mot Zoo, en sträcka på cirka 2,5 km. Ungefär halvvägs kom vi äntligen till en hållplats och efter kanske fem minuters väntan kom en buss.

Det var första gången Gustav och Oskar var på Zoo. Jag har varit där en gång och då var jag max två år gammal, så jag minns inget av det. Jag har mina betänkligheter, när det gäller djurparker, och den känslan förstärktes igår. Det är inga stora utrymmen djuren har till förfogande.

Mina favoriter var schimpanserna. De såg i alla fall ut att ha roligt. Oskar tyckte också om schimpanserna. Han var också glad att få se en tiger. Att få se en isbjörn och giraffer var också läckert. Det vackraste djuret var okapin.

Oskar fick både mig och Jörgen att nästan börja gapskratta vid ett tillfälle. Vi kom till några små sköldpaddor, som simmade i vatten. Oskar lade sig på knä framför dem och satte ihop handflatorna mot varandra. Sedan lade han sig plötsligt framstupa på golvet, fortfarande på knä, som om han tillbad sköldpaddorna. Jag har ingen aning om varför han gjorde så.

Både hos schimpanserna och babianerna konstaterade vi att de har inte särskilt vackra rumpor. Gustav tyckte att det borde minsann växa hår även på babianrumpor. De har ju mycket päls på resten av kroppen. Jörgen konstaterade att den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar. Det stämde onekligen in på babianen vi stod och tittade på.

Till lunch åt de flesta av oss pizza. Jag fick hjärnsläpp och beställde var sin pizza till Gustav och Oskar, när de lätt hade kunnat dela på en. Det blev en hel del pizza över men den tog jag med mig, när vi gick, och så åt barnen den, när vi kom hem.

Efter fem timmar var vi alla ganska möra och det var dags att börja hemfärden. Men först måste det köpas gosedjur. Gustav valde ett lejon och Oskar en flamingo.

Var det här det började?

För ett år sedan gick jag igenom kartonger med gamla foton. Jag hittade skolfoton från 1986 och skrev ett blogginlägg om dem och delade detta på Facebook.

Jörgen kommenterade och vi funderade över, när vi senast hade träffats. Vi hade redan haft en del kontakt på Messenger, mest fotbollsprat med anledning av fotbolls-EM. Men efter det här tog våra samtal (i skrift) verkligen fart.

Var det här det började? I så fall visste vi inte det, där och då. Det tog närmare en månad, innan det gick upp för oss, och ytterligare några veckor innan vi kunde få till den där träffen.

And the rest is, as the say, history,

Firar man dopdagen?

... frågade Jörgen mig för några dagar sedan. Jag har inte en aning. Jag gör det i alla fall inte. Definitivt inte min egen av den enkla anledning att jag inte har någon att fira. Barnens firar jag inte heller. Jag minns knappt när de döptes. Gustavs dop ägde nog rum i augusti 2007 och Oskars någon gång i slutet av juni 2010. Här kom Facebook till hjälp och påminde mig om Oskar döptes idag för sju år sedan i Dalby kyrka. Han skrattade sig igenom hela ceremonin och hans skratt fyllde hela kyrkan.

Hade jag själv fått bestämma, hade barnen inte varit döpta. Men jag var inte ensam om det beslutet. Det fattades långt innan barnen föddes, i samband med att jag och deras pappa pratade om att gifta oss. För honom var kyrkbröllop och barndop viktiga. För mig var de lika viktiga att undvika.

Kompromissen blev att vi gifte oss borgerligt och att våra barn döptes. Då var det ett enkelt beslut att fatta. Idag känns det som om jag sålde ut barnen, lät dem genomgå något de inte valt, för att jag skulle slippa ett kyrkbröllop.

Gustav och farmor

Nåväl, det var fina dop. Barnen har haft en dopklänning, som använts i min mammas släkt. Det barn som senast döpts i den klänningen före mina barn var min kusin, Johanna, som själv ska bli mamma för första gången i sommar.

Och när döptes då Gustav? Den 25 augusti 2007 i kyrkan i Mönsterås.

Svårt att känna sig nöjd

Måndag. Första sommarlovsdagen, som jag har varit hemma hela dagen. På att göra-listan för idag och i morgon finns en hel del saker att ta itu med. Och jag har betat av flera stycken. Nu sitter jag här och undrar varför det är så svårt att känna sig nöjd. Eller rättare sagt, varför har jag så svårt att känna mig nöjd?

Jag gick upp 5:45 och gav mig ut på en fem kilometer lång promenad. Det kändes tungt i kroppen och motvinden på hemvägen var inte att leka med. Men det var skönt att kicka igång sommarens promenader.

Väl hemma duschade jag och tvättade håret och fixade frukost till barnen, innan jag satte  mig och tömde kameran och mobilen på den senaste månadens bilder, en sisådär 500 stycken! Jisses! Jag letade fram gamla foton till blogginlägget om midsommar.

Barnen och jag har bakat sirapskakor tillsammans. Det var riktigt roligt att ha dem med i köket. Gustav fick läsa receptet och vi diskuterade vad det innebär att röra smör och socker vitt och pösigt. Oskar fick skära 200 g smör i kuber medan Gustav mätte upp de torra ingredienserna. Barnens uthållighet var väl inte den bästa. De hängde med tills det var dags att slicka skålen och när det var gjort, såg jag inte röken av dem igen förrän kakorna hade kommit ut ur ugnen.

Jag har bäddat rent i min säng och det är ett träningspass som heter duga.

Vid lunchtid körde vi till Dalby för att hämta skor och jackor hemma hos deras pappa. Jag litar inte på den svenska sommaren tillräckligt för att våga chansa att sandaler och icke-regntåliga jackor är tillräckligt veckan som kommer.

Vad har jag mer gjort idag? Jo, jag har städat kylskåpet. Varenda hylla har plockats ut och tvättats av. Allt gammalt har rensats bort. Det låter kanske som mycket men det är det inte. Det finns inte så mycket i mitt kylskåp till att börja med men en gammal paprika och två skivor skinka har evakuerats.

Fem maskiner tvätt har tvättats, hängts på tork och alldeles strax ska jag tömma torkskåpet och vika ihop det sista. Sedan återstår att se om jag kommer att hänga och lägga tillbaka allt på sina platser i garderober och byrålådor. Det brukar liksom fallera där. Varje vecka. Blir lite trött på mig själv, när jag tänker på det.

Handlat har jag gjort. Det behövdes ingredienser till morgondagens kanelbullebak.

Allt detta har jag gjort idag men jag kan inte känna mig nöjd med det. Jag tänker i stället på allt det jag inte har gjort, som till exempel växlat pengar inför besöket på Zoo på onsdag, betalat räkningar, stickat, läst för nöjes skull, påbörjat läsningen av kurslitteraturen i sommarkursen om relativitetsteori jag har anmält mig till, skrivit brev, skrivit dagbok, sorterat fotografier...

Ja, ja, det är ju en dag i morgon också. Jag måste ha något att göra då också...

Vad är det för fel på vinden?

Varför blåser det hela tiden? Varför blåser det så mycket, när det blåser?

När man bor i Skåne, är man van vid att det blåser jämt. Därför tycker jag att det är konstigt att jag nästan dagligen reflekterar över att det är så stark vind. Den känslan har jag haft i ett par månaders tid. Det är ju nästan aldrig vindstilla numera!!! Tröttsamt är vad det är.

Det gjorde jag ju visst

Uppmärksammade att det var midsommar förra året, alltså. Efter att ha läst den inledande meningen på mitt förra blogginlägg tillräckligt många gånger, kom jag ihåg att jag hälsade på pappa på midsommarafton förra året. Vi åt jordgubbar och glass. Jag kan se den vita tallriken med blå dekorationer, glassen och de skivade jordgubbarna framför mig, när jag sluter ögonen. En titt bland mina fotografier bekräftar minnesbilden.

Midsommar nu ... och då

Midsommarafton 1995

Förra året kan jag inte minnas att jag alls uppmärksammade att det var midsommar. För två år sedan var barnen och jag på Gunnesbo och tittade på midsommarstångsresning samt folkdans. I år gick midsommar naturupplevelsernas tecken.

Det var en barnlös midsommar, vilket innebar att Jörgen och jag hade fria händer att fylla dagarna med det vi ville. Det brukar innebära att vi åker ut i skogen. I början av veckan var väderprognoserna inför fredagen och helgen inte helt lovande men det blev faktiskt inte så illa.

På midsommaraftons förmiddag packade vi ryggsäckarna med stormkök, tortelloni och kabanosser. Bilen tog oss till Rövarekulan, mellan Löberöd och Rolsberga. Det är ett naturreservat i Brååns dalgång. Över Bråån finns en gammal stenvalvsbro. Historien säger att området var ett tillhåll för rövare, som överföll handelsmän på landsvägen. Det finns en vandringsled uppe på branterna längs dalgången.

Så här i slutet av juni är bokskogen helt utslagen och ganska mörk. Vårblommorna är sedan länge borta, liksom den ljuvliga, skira grönskan. Min favorit, Mercurialis perennis, finns det gott om.

Det finns fina skifferformationer att titta på i dalgången. Det är lerpartiklar, som har sedimenterat på havsbotten, när Skåne ännu låg under vatten. Detta skedde inte efter den senaste istiden utan för omkring 400 miljoner år sedan. Lerpartiklarna har sitt ursprung i eroderad gnejs och granit.

Innan vi gav oss iväg ifrån Skurup, skojade vi om att vi åtminstone inte skulle hamna i Simrishamn den här gången. Simrishamn har varit som en magnet under våra utflykter även om vi haft helt andra platser som mål. Men på midsommarafton undvek vi Simrishamn.

På midsommardagen var däremot staden vårt resmål. Vi åt scones på Café Kagan och gick sedan två promenader på olika håll. Som alltid, blir jag så fascinerad av alla de små söta, färgglada husen. Framåt eftermiddagen hamnade vi i Löderup strandbad, där vi åt en mycket god lunchbuffé (vilken västerbottenostpaj!) på en liten restaurang som heter Solglimt.

På midsommarhelgens sista dag bar det iväg till Snogeholm. Det ser ut som ett lovande utflyktsmål framöver, en plats där vi med lätthet kan spendera en hel dag i naturen. Det verkar vara ett ställe, där man ska sig ta fram medelst häst, av antalet skyltar om ridleder att döma. Jag föreslog att jag ska ge Jörgen en dag med ponnyridning på Österlen i 50-årspresent men se det föll inte i god jord. Svaret blev:

- Du kan få ett helt år utan Jörgen, om du inte är snäll.

Så konstigt! Eller inte... 😂

Midsommar 1995

På lördagskvällen kom jag att tänka på att det är 22 år sedan Jörgen och jag firade midsommar tillsammans. Det var 1995 i Enviken norr om Falun, där gemensamma vänner bodde. Vi bilade upp från Skåne med två andra gemensamma vänner samt, en för mig, ny bekantskap. Dan anslöt i Linköping. Det var en sådan där traditionell midsommar. Vi byggde oss en midsommarstång, som vi klädde med blomster, som sattes på plats med hjälp av buntband. Framåt kvällen åt vi typisk svensk midsommarmat vid långbord utomhus.

Året innan firades midsommar hos samma gemensamma vänner, dock inte i Enviken utan i Bjursås, som tydligen även kallas för Dalarnas Schweiz. Det året var Jörgen inte med, eftersom han var i USA för att titta på fotbolls-VM. Det året fanns ingen midsommarstång med i firandet. Däremot gick vi iväg till en dansbana på Dössberget sent på kvällen. Dan försökte lära mig dansa foxtrot men det var ett uppgift dömd att misslyckas, eftersom jag trodde att foxtrot går i tretakt, när den egentligen går i fyrtakt. Så småningom var det dags att åka hem igen för att se Sverige besegra Ryssland med 3-1. Senare den sommaren, när Jörgen hade kommit hem från USA, satt vi hemma hos Dan och såg någon av de sista matcherna Sverige spelade.

Jag har haft uppfattningen att vi firade flera midsomrar tillsammans under de där åren i början på 1990-talet men det var nog bara en gång, 1995.(Desto fler nyår tillsammans blev det.)

Midsommar 1990

Midsommarafton 1993 flyttade jag från Umeå till Uppsala. Vad som hände midsomrarna 1992 och 1991 har jag ingen aning om, och mina dagböcker ger inga ledtrådar. 1990 hade vårterminen i Garpenberg inte slutat än vid midsommar, så Dan och jag var kvar där. Det var en regnig midsommar och tillsammans med några kurskamrater åkte vi till Säter på midsommaraftons eftermiddag.

Midsommar 1990

****************************
Källor:
Geologi i Rövarekulan

Min assistent

Idag hade jag en assistent på jobbet. Oskar följde, lite och hastigt och lustigt, med mig. Han frågade på väg till bilen i morse, om han inte kunde få vara med mig på skolan ... och ja, varför inte, tänkte jag.

Tisdagar är den dag i veckan då jag har flest lektioner, fem stycken. Matematik i år 7, matematik i år 9, kemi i år 7, kemi i år 8 och så avslutas dagen med fysik i år 9.

Dagens första lektion hade vi besök av SYV, skolsköterskan och kuratorn, som hade en lektion i HASP (hälsa, arbetsmiljö, självförtroende/självkänsla och prestation). Oskar och jag kunde sitta bredvid varandra och lyssna och under den här timmen gjorde Oskar av med allt sitt "sitta stilla och vara tyst"-kapital.

Det var en mycket intressant lektion, som handlade om elevernas tankar om framtida yrkesval. Alla elever fick på en lapp skriva upp ett yrke/yrkesområde de kan tänka sig att satsa på i framtiden. Lapparna lades i en burk och sedan fick en elev i taget dra en lapp och gissa vem av klasskamraterna som skrivit den. Därefter diskuterades vilken utbildning och egenskaper yrket krävde. Klassen gjorde detta på bästa sätt. De lyssnade på och respekterade varandra och de kunde belysa bra egenskaper hos varandra. Även Oskar fick lägga en lapp i burken och på hans lapp stod det SJÖKAPTEN.

Under lektion två var han som en studsboll och under lektion tre pratade han som ett vattenfall.

Efter lunch gick han och delade ut betyg till mina kemiåttor. Alla fick A, A+, A- och B+, förutom två elever som "bråkade" med varandra. De fick F.

Under den sista lektionen tittade vi på film och det blev en bra avslutning på en dag, som gjorde oss båda mycket trötta men även mycket nöjda.

Talang

I förra veckan dök ett ord upp, som jag inte har hört på länge: pillen. Det var Oskar som plötsligt började använda det i stället för snopp.

Någon dag senare hade kroppsdelen bytt namn igen:

- Talangen heter snoppen, sade Oskar. Han pekade på mig och fortsatte: Du har ingen talang, mamma.