En trevlig tradition

Sista helgen i oktober har Jörgen och jag som tradition att resa bort tillsammans. Vi har varit i Kalmar, Simrishamn och Karlskrona ... och i år blev det en vandring på Österlen. Planerna spikades redan tidigt i somras. Vandring längs Skåneleden från Haväng till Andrarum längs Verkeåns norra sida och tillbaka längs Backaleden på södra sidan.

Jag har haft ont i mina hälar, speciellt vänster häl, sedan i april. Det gjorde att vi började fundera på att påbörja och avsluta vandringen i Brösarp i stället. I mitten av september slutade jag med mina dagliga promenader för att vila mig i form. Daglig stretchning av hälsenorna stod också på schemat. Det gav utdelning. Hälarna kändes bättre och vi bestämde oss för att gå tillbaka till ursprungsplanen: Haväng - Andrarum - Haväng, en knappt 40 km lång vandring med övernattning på Andrarum B & B.

När vi kom till Haväng i lördags morse, blåste det rejält. Jag tog på mig överdragsbyxor, fleecejacka, jacka, mössa och vantar ... bara för att en timme senare ha tagit av mig alltihop. Det räckte gott och väl att ha på sig tights, underställströja och en kortärmad tröja.

Det var en fin vandring, som tog oss förbi Brösarps norra backar, Vantalängan och Hallamölla. Fin med avseende på naturen och alla vackra höstfärger. Vandringen var också en enda lång plåga. Mina ben var stumma och tunga som timmerstockar. Det var helt omöjligt att gå annat än i, vad som kändes som, snigelfart. Ju längre dagen led, desto mer gjorde min vänstra häl ont. I Hallamölla upptäckte jag dessutom att jag hade en tånagel, som stod i en besynnerlig vinkel och som behövdes tejpas ner. Inom mig hade jag ett mantra, som gick på repeat.

- Ett steg till. Ett steg till. Klaga inte. Klaga inte.

Det första fungerade bra. Vi kom ju fram. Så småningom. Jag vet ju inte hur väl jag lyckades med det sista. Vid åtmnstone ett tillfälle, mellan Hallamölla och Andrarum, rann det över. Precis allting var fel. Benen gjorde inte som jag ville. Hälen gjorde ont. Ryggsäcken satt fel på alla sätt och vis.

Vid lunchen i Vantalängan, stekte Jörgen salsiccia åt oss. Vi fick sällskap av en liten katt, troligtvis en unge, som verkade hålla till där.

Bortsett från alla krämpor var det härligt att vara ute i naturen, att få pulsa fram i drivor av fallna löv, att få andas frisk luft, se glador, höra Verkeån porla.