... extra bra en dag som denna. Oblivion! Glömska!
Det började med att jag kom till jobbet och upptäckte att jag hade glömt mina jobbnycklar hemma. Inom de närmaste tio minuterna lade jag märke till att jag hade glömt att sätta på mig klockan, innan jag gick hemifrån.
Resten av dagen förlöpte utan missöden. Jag kom till fritids för att hämta Oskar. I kapprummet passerade jag en personal, som sade att jag hade ett oroligt barn, som väntade på mig.
- Orolig? sade jag.
- Ja, du är sen. [inte alls förebrående, känner jag att jag måste tillägga]
Jag tittade på klockan. Kvart över fyra. Enligt schemat ska jag hämta Oskar klockan halv fem. Jag var inte sen. Oskar satt och byggde LEGO vid ett bord. Det första han sade till mig var att jag hade missat hans utvecklingssamtal och att han var orolig att något hade hänt mig.
Så här i efterhand, tänker jag att jag borde ha känt att det var fruktansvärt pinsamt att jag hade missat utvecklingssamtalet ... men det gjorde jag inte. Det där samtalet fanns överhuvudtaget inte registrerat för mig. Jo, jag kan någonstans, långt bak i bakhuvudet, erinra mig att jag har sett bokningen 14/10 kl 15:15. Den gjordes bara härom veckan ... men sedan jag skickade med Oskar den lappen hem till hans pappa för en vecka sedan, har jag inte ägnat den en tanke. Den måste ha lämnat mitt medvetandet tillsammans med lappen.
Att glömma något är så sanslöst olikt mig. Det förekommer inte! Det är just det som är det svåraste för mig att fatta, att acceptera. Jag kan inte greppa det! Det rubbar mina cirklar, min balans, min bild av mig själv.
Jag brukar skriva upp saker i kalendern i min telefon och ofta även i min jobbkalender. Jag skriver upp det men behöver ytterst sälla titta på mina noteringar. Jag kommer ihåg det ändå. Det här utvecklingssamtalet finns varken i mobilen eller i jobbkalendern. Därmed tycks det inte heller existera i mitt medvetandet. Det är dagens lärdom. Jag MÅSTE skriva upp saker från och med nu för att säkert komma ihåg dem!
Oskar fick sitt utvecklingssamtal. Hans pappa kom ihåg tiden. När jag dök upp en timme senare, var Oskars fröken kvar och hon var så snäll och gav mig en sammanfattning av vad som hade tagits upp under samtalet. Det hade hon inte behövt men jag är tacksam att hon tog sig den tiden.
Det är inte så dumt att få en ny bild av sig själv. Just har jag glömt ett ord jag ville använda för att liksom sammanfatta och sätta kontur på din upplevelse, men det vill inte komma fram. Med tanke på den utredning du går igenom förstår jag att du reagerar på det du glömde idag, men tro mig, det finns värre saker än att hitta en ny sida av sig själv.
SvaraRadera