Tillbaka till Haväng

På söndagsmorgonen trodde varken Jörgen eller jag att jag skulle klara av att gå hela vägen tillbaka till Haväng. Det verkade ganska uteslutet att jag skulle kunna gå alls. När jag gick upp ur sängen, kunde jag knappt stödja alls på min vänstra fot.

Ipren to the rescue! Jag kom att tänka på att Jörgen hade packat Ipren, så jag tog två sådana, och vi gick på en liten promenad före frukost. Efter ungefär en halvtimme märkte jag att det onda i hälen i stort sett var borta. När vi gav oss iväg på vår vandring österut, var all smärta och obehag borta och den energi som varit som bortblåst dagen innan hade kommit tillbaka. Jag fortsatte att ta Ipren med jämna mellanrum under dagen.

På lördagen var det mulet och grått hela dagen, knappt dagljus, kändes det som. På söndagen sken solen men det kom även lite skurar då och då. Vi såg flera riktigt vackra regnbågar.

Vi blev varse varför leden söder om Verkeån kallas för Backaleden. Vid ett par tillfällen gick den rakt uppåt för att sedan stupa tvärt nedåt. Stigen syntes inte för alla löv, som även dolde stenar och rötter. Visst finns det backar även längs Skåneleden norr om ån men jag föredrar verkligen den norra sidan.

I Brösarp åt vi sillunch på Gästis och därefter hade vi cirka sex kilometer kvar att gå. Det var minst sagt skönt att komma fram till bilen i Haväng strax före halv fyra på eftermiddagen.

Jag är mycket nöjd med vår vandring. Jag vill gärna göra om den igen sommartid, helst på försommaren. Det måste vara magiskt vackert då. Om vi gör om vandringen, så blir det nog inget vandringspaket med mat inkluderad, utan då kör vi med egen mat.