Sportlovet 2019

Ja, det är nästan över. Vad har timat under veckan? Våren har kommit. Mitt blodtryck har skämtat med mig aprillo. Mammografi, Den blå planet, Malmö kosnthall samt mormor och morfar. Vi har hunnit med en hel del och ändå är min att göra-lista längre än någonsin.

Det är lördag eftermiddag. Oskar är och leker med en kompis. Gustav sitter vid datorn. Jag har varit ute och gått en promenad i det alldeles bedårande vädret. Jag passade även på att gå hem om mamma för att lämna lite saker och på hemvägen handlade jag.

Både igår och idag har jag tagit itu med alla surdegar, som finns lite här och var i lägenheten. Jag har gjort mig av med en hel del saker, sånt som jag har lyft i och ur flyttlådor genom åren och som däremellan stått och samlat damm. Jag tog till och med hand om laptopkyrkogården som växt sig tre laptops hög i hallen. Vid det laget tyckte tillvaron att jag gick ett steg för långt och straffade mig genom att inte släppa in mig i containern med elektronikskrot, så jag fick vackert bära hem mitt elektroniska skrot igen.

I onsdags körde barnen och jag till Malmö för att hälsa på morfar. Jag tyckte att jag hade kommit på en bra idé. Vi skulle gå till Konsthallen och slå två flugor i en smäll - motion och kultur. Det blev lite av ett antiklimax, eftersom Konsthallen var alldeles tom. Det var förvisso öppet men väggar och golv var alldeles konstlösa. Malmö Konsthall är en ... ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord ... jag tycker om lokalen med sina nästan ändlösa trägolv, de vita väggarna och de stora fönstren. Det får bli ett besök igen, när det finns något att titta på.




Nästa dag sammanstrålade vi med Jörgen, K och E för att åka till Den blå planet i Köpenhamn. Den blå planet är Nordeuropas största akvarium. Det kändes dock avsevärt mindre än Oceanário de Lisboa. Det finns både söt- och saltvattensfisk ... och havsuttrar! I det största akvariet såg vi hajar (bland annat hammarhaj), rockor, en massa olika fiskar samt en sköldpadda. Det finns ett akvarium, där man kan röra vid till exempel sjöstjärnor och krabbor.
På vägen hem stannade vi för att äta på O'Learys på Kastrup. Jag fick min längtan efter att äta där stillad, inte bara för stunden utan för en ganska lång tid framöver. Maten smakade nästan ingenting. En riktig besvikelse!

Veckans höjdpunkt är ändå att våren officiellt är här. Sedan den 15 februari har vi haft sju dygn med dygnsmedeltemperatur över noll grader, vilket innebär att i år kom våren så tidigt den bara kan.

Så har lärkan kommit

Jag försöker påminna mig om det har blivit någon skogstur sedan nyårsafton. Eftersom jag inte kan komma ihåg någon sådan. så har det nog inte det. I lördags var det däremot dags. Jörgen sade redan tidigt i veckan, ja kanske till och med redan i förra veckan, att vi skulle ut i skogen. Abstinensen började sätta in.

När lördagen kom, var Jörgens rörlighet inte på topp. Ett möte med ett tungt kylskåp på fredagen, hade gett honom en rejält ömmande rygg. Jag tror inte att vi helt hade bestämt vart vi skulle, när vi satte oss i bilen, men vi hamnade i alla fall i Snogeholm. Vädret kunde knappast vara bättre. Blå himmel och strålande solsken. Vinterjackan fick stanna hemma.

Vårtecken blev det några stycken. En myrstack med febril aktivitet. Blommande hassel. På vägen hem, i närheten av Rydsgård, flög en sånglärka upp från gräsmarken längs med vägen. Glador, korp och en hackspett både såg och hörde vi också.

Ut-i-skogen 2019 är därmed invigt och jag ser fram emot många fina stunder.

Nu är hösten slut

Det är den 14 februari och delar av Skåne har fortfarande meteorologisk höst. Dagens datum markerar också ett definitivt slut på hösten.

Det finns inte ord nog att beskriva att vi så här långt har lyckats snuva vintern på att slå klorna i oss här längst söderut i landet. Visst har vi haft snö och minusgrader (usch och tvi!) men det har varit sparsamt. Visst är det också så att vintern fortfarande har en chans att utöka sitt territorium.

Men... och det är ett stort men, jag tror att våren är på väg. Det är mildväder, flera plusgrader. SMHIs tiodagarsprognos visar att dagstemperaturen ska vara 6-8 grader. En Facebook-vän rapporterade sånglärkan ankomst för några dagar sedan.

Den 15 februari är det datum det tidigast kan bli meteorologisk vår. För det krävs att dygnsmedeltemperaturen under de sju kommande dygnen är över noll grader. Om inte SMHI har synnerligen fel i sin prognos, kommer det kravet att uppfyllas. Hur det säkert blir med det vet vi den 22 februari och om prognosen håller, kommer vårens ankomst 2019 att skrivas den 15 februari.

Fram tills dess får vi emellertid vara årstidslösa. Hösten är slut, vintern kom aldrig och våren är inte ännu bekräftad.

Skärmfritt - en succé

Jag har haft en tanke i bakhuvudet. Den har legat och mognat de senaste veckorna. Idag var det dags att gå från tanke till handling. När jag hämtade barnen på fritids, berättade jag för dem att från och med idag ska vi ha skärmfritt mellan kl 17 och kl 19. Den innebär ingen TV, ingen mobil, ingen dator.

Beslutet mottogs ganska väl, måste jag säga. Inga stora protester. Kanske en liten oro att det skulle bli tråkigt. Gustav kom själv på att han kunde använda tiden till att läsa på sina engelskaglosor till på fredag.

Så här efter den första dagen känns det riktigt bra. Det var inte lätt att ta sig igenom de där två timmarna. För min egen del pockade mobilen på uppmärksamhet i tanken lite då och då men låg undanlagd i sovrummet. Det märktes att vi alla hade koll på klockan med jämna mellanrum för att kolla hur lång tid det var kvar. Jag gissar att det beteendet kommer att avta i takt med att vi vänjer oss vid detta.

Jag kan undra varför jag inte har infört skärmfri tid tidigare. Det har varit en mycket trevlig kväll. När vi kom hem, lade sig Gustav på sin säng och läste en astronomibok medan Oskar hjälpte mig med middagen och dukade. Vid middagen satt vi och pratade. Ingen hade myror i brallorna för att skynda tillbaka till en väntande dator. Efter maten gjorde Oskar klart veckans läsläxa (inlämning i morgon) medan Gustav tränade på sina glosor. Oskar och jag spelade Mastermind. Plötsligt satt vi alla vid köksbordet med var sin bok. Gustav läste sina 30 minuter, som är daglig läsläxa, medan Oskar och jag nöjesläste.

När klockan slog 19, skyndade vi alla till var sin skärm. Gustav sitter vid datorn. Oskar tittar på Youtube på TVn. Jörgen timade att ringa, för att kolla att mitt byte av mobiloperatör har fungerat (det har det!), precis till kl 19. Och nu sitter jag här vid datorn och skriver.

Ska vi fortsätta med skärmfritt på vardagskvällar. Ja, absolut. Jag ska dessutom fundera på hur helgerna ska inlemmas i den nya vanan.

Som en köttbulle

"Kan du slå kullerbyttor", frågade jag Oskar.

"Ja, det kan jag. Man ska tänka att man är som en köttbulle och så ska man rulla fram över golvet. Men jag brukar tänka att jag är en lång spaghetti."

Det var svårt att hålla mig för skratt. Det kändes på något sätt så typiskt Oskar, att vara tvärtemot. Jag frågade varför han tänker så.

"För att jag är så bra på kullerbyttor", sade han som det vore en absolut självklarhet.

En stund senare frågade jag Oskar en annan sak:

"Vad är det du brukar säga att jag gör? Att jag går dig på huvudet?"

"Ja, mamma, du går mig på huvudet, när du ska rätta språket och så."

Nu är jag officiellt...

... tant.

En kollega frågade igår, om en av hennes elever hade gått fel och kommit in i mitt klassrum. Jo, det kunde jag berätta. Min kollega berättade då att hennes elev hade sagt att hon gått in i fel klassrum och där stod "en liten tant".

Som spiken i kistan har jag idag hämtat ut mina progressiva glasögon.

Kläder i svartvit film

På Malmö Museum finns en utställning, som heter Bergman på modet - kvinnoroller och kostymer. Många av Ingmar Bergmans filmer/TV-serier utspelar sig i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet och modet från den tiden tilltalar mig mycket.

Det var emellertid inte det som var mest intressant i utställningen. Det var i stället insikten att kläderna i svartvit film faktiskt är i färg!

Det är lite lustigt med sådana insikter, som egentligen borde vara självklara. Jag minns när jag insåg att en ko måste ha fått en kalv för att kunna ge mjölk.

Jag fotograferade två klänningar, som var med i Sommarnattens leende. Nu funderar jag över hur man tänkte, när man bestämde vilken färg kläderna skulle ha, när man gjorde svartvit film. En färg kan ju förmedla en känsla men det spelar ju ingen roll, när färgerna inte syns.

Många återseenden och en fantastiskt trevlig dag

Känslan, när jag vaknade i morse, var att det var dagen efter en nyårsafton. Gårdagen var händelserik, lång (i betydelsen att det blev sent) och så var den rolig. Ett visst mått av nervositet fanns också med, eftersom jag hamnade lite utanför min comfort zone. Det skulle bli, i mina ögon, mycket folk. Det var förvisso till största delen personer, som jag känner, eller i alla fall kände på nära håll för 25+ år sedan. Dagen skulle dessutom avslutas med bowling, som jag inte har spelat sedan jag gick på gymnasiet.

Lördagens program stod Dan för. Samling på Malmö Museum (Malmöhus), där vi skulle fika och titta på utställningarna. När muséet stängde, väntade middag på Osteria Qui och därefter bowling på Big Bowl.

Jörgen, K, E och jag tog tåget från Skurup strax efter lunch och när vi kom till Malmö, gick vi från centralen till Malmöhus. Där anslöt Dan och Cecilia samt Dans syster och hennes man. Vi tillbringade en lång stund i akvariedelen av muséet och gjorde sedan en paus för fika. Därefter gick Ina (Dans syster) och jag och tittade på Ester Almqvist-utställningen och såg många vackra tavlor. Vi lyckades inte förstå på vilket sätt Ester Almqvist levde i två världar, som det stod i utställningens namn. Den stora behållningen bland konstverken var dock en tavla av Karl Nordström, Skogsgläntan. Den hade jag gärna haft på väggen hemma.

Några av oss åkte bil till restaurangen medan resten gick till fots. Till middagen anslöt Dans föräldrar samt en av hans kusiner och hans systerson. Cecilia och jag satt bredvid varandra på middagen och hade ett mycket trevligt samtal. Jag satt mitt emot E och vi pratade om musik samt försökte komma på vilka ord, som var framgångsrika när hon skulle fånga sin pappas uppmärksamhet.

Eftersom det var så längsen jag senast spelade bowling, kändes det som en utmaning att ta sig an det., men det var precis lika roligt som jag mindes det. Efter den första omgången hade Jörgen och jag lika många poäng. Det kändes som viktigt att hålla reda på. Ha ha! Vi var fler spelare i mitt lag, så vi hann inte spela lika långt i andra omgången som spelarna i Jörgens lag, så våra respektive slutpoäng kan inte jämföras med varandra. K hade den högsta slutpoängen av oss alla.

Strax före elva tog vi bussen till stationen för hemfärd till Skurup. Det var onekligen skönt att gå och lägga sig och sova efter en så kul, spännande, välplanerad och minnesrik lördag.

Ugnsprotest

Jag har bakat mycket de senaste veckorna. Lussekatter, matbröd, saffransbiscotti, bagels, chokladkaka och så kanelbullar nu i eftermiddag.

Jag tror att ugnen blev trött. På mig eller på sin tillvaro i största allmänhet. När kanelbullarna var färdiga, lade den av.

Err P-07. Så blinkade det ilsket (min tolkning) rött i displayen och ugnen var stendöd! Panik!!! Jag ska ju baka kladdkaka och "nötkaka" i morgon bitti till Oskars födelsedagsfirande.

Lugn, bara lugn, det finns en lösning på de flesta problem. En titt i ugnens bruksanvisning talade om för mig att jag skulle dra ut sladden, låta den vara utdragen i några minuter och sedan åter ansluta ugnen till elnätet.

Det funkade!

Minne från 2018

Jag är hopplöst efter med alla mina fotografier. Den senaste stunde har jag suttit och raderat och sorterat foton från 2018 på datorn och jag är bara i juni... Jag hittade några bilder, som påminde mig om en mycket trevlig eftermiddag i mitten av juni, en eftermiddag då jag och ett par kollegor tillbringade ett par timmar hemma hos en före detta kollega.

Det var en av de där dagarna i slutet av läsåret. Eleverna hade slutat men vi lärare hade ett par arbetsdagar kvar. Marie bjöd hem Lena, Åsa och mig på fika ... och vi fick se en otroligt vacker trädgård, fina/supercoola konstverk som Maries make har gjort samt gulla med kattungar så söta att man nästan fick hjärtsnörp.

Det var en sådan där riktigt feel-good-träff som gjorde att man gick hem alldeles varm i hjärtat.