I gränslandet

En del av min identitet befinner sig i ett gränsland. Jag har bytt efternamn. Vi har bytt efternamn, hela familjen. På pappret är det helt klart. Inom mig är processen inte helt avslutad. Jag måste påminna mig att jag ska använda det nya efternamnet.

Det är inte första gången jag byter efternamn. När jag gifte mig för snart tio år sedan, bytte jag efternamn till makens efternamn. Mitt gamla efternamn blev i stället mitt mellannamn. Jag kan inte minnas att jag var så förvirrad den gången.

Maken nämnde redan för flera år sedan att han ville byta efternamn. Han hade ett speciellt namn i åtanke. I somras diskuterade vi det igen och gjorde slag i saken. Vi prövade fyra olika stavningar och när vi hade bestämt oss, skickade vi in vår ansökan till PRV. I mitten av september godkändes vårt nya namn. Därefter skulle namnet kungöras i Post- och inrikestidningar och allmänheten hade en månad på sig att föra talan mot vårt namnval.

Den 24 oktober beslutade PRV att namnet var vårt! Under hela min uppväxt ropades jag nästan alltid upp sist med mitt efternamn på Z. Mina barn kommer att hamna mer eller mindre högst upp på klasslistan med sitt nya efternamn på A.

När jag betalade räkningarna i slutet av oktober månad, såg jag att mitt nya efternamn på mina konton. Det var verklighet!Idag har jag varit och fotograferat mig för att ansöka om nytt körkort. Jag har övat på min nya namnteckning.