Läsdagbok 4:e kvartalet 2011

Oktober 2011

• Howards End av E M Forster
• Where angels fear to tread av E M Forster
• Pelle Svanslös äventyr av Gösta Knutsson
• Kolka av Bengt Ohlsson
• Det som ska sonas av Olle Lönnaeus
• Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson

November 2011

• Djurens evolution av Johan Eklöf

December 2011

• The shadow of the wind av Carlos Ruiz Zafón (orignalets titel: La sombra del viento)
• Stories I only tell my friends av Rob Lowe

Den bästa boken under årets sista kvartal var utan tvekan The shadow of the wind. Har du inte läst den, så gör det! Jag fick den av min bror, när han var hemma och hälsade på i somras. Det var en behaglig engelska att läsa och själva historien var både gripande och spännande.

Om jag summerar året, så blev det 43 böcker lästa. Inte så många men i alla fall fler än 2010.

2011: 43 böcker
2010: 37 böcker
2009: 44 böcker
2008: 48 böcker
2007: 86 böcker
2006: 94 böcker
2005: 106 böcker
2004: 96 böcker
2003: 126 böcker
2002: 98 böcker
2001: 110 böcker
2000: 59 böcker

Jul och nyår 2009

När jag blev inlagd på avdelning 44 för två år sedan, trodde jag till en början att jag skulle få åka hem efter ett par dagar. Men så blev det ju inte. Det var åtta dagar kvar till julafton. Maken fick snabbt planera om i sin kalender. Gustav fick börja gå heltid på förskolan igen. Ute snöade det, ganska ordentligt. Jag hörde hur snöplogarna jobbade och såg hur snöhögarna växte utanför fönstret.

Maken kom med kläder, böcker och annat som jag behövde. På lördagen den första helgen tog han med Gustav, som tyckte att det var lite otäckt att hälsa på mamma. Han var inte alls bekväm. Dessutom hade jag en infart i ena handen och den skrämde honom. Efter det höll vi oss främst till daglig kontakt via telefon, Gustav och jag. Roliga samtal, inte alltid så lätta att förstå. Han var ju bara knappt tre år. Vid något tillfälle kom Gustav med telefonen till Mats och sade "Mamma ledsen". Det var hans sätt att tala om att han ville ringa till mig.

Julen, ja. När julafton närmade sig, bestämdes det att jag skulle få dagpermission. Vi hade ställt in det planerade julfirandet och endast morfar skulle komma hem till oss på julafton. Maken hämtade mig vid tiotiden på förmiddagen. Det som slog mig, när jag kom in i vårt hus, var vilket härligt ljus det var där. Det var varmt till skillnad från det kalla ljuset på sjukhuset. Maken hade pyntat jättefint. Granen var klädd. Vi åt god mat och öppnade julklappar.

Jag var borta från avdelning 44 i ganska precis nio timmar varav jag sov tre på soffan, bland annat under Kalle Anka. Ändå tog det mig två dagar att återhämta mig. Jag var helt slut! Det blev aldrig tal om någon dagpermission för nyårsafton och hade det blivit det så hade jag ändå avstått. Jag sov gott i min sjukhussäng genom alla fyrverkerier utanför.

Några dagar efter jul, kom en barnsköterska från neonatal för att prata med mig. Jag fick information om hur neo i Lund fungerar. Jag minns också att jag hade ett samtal med en läkare, som antydde att det nog skulle bli kejsarsnitt, eftersom bebisen låg på tvären. Det var den läkaren som sedan faktiskt utförde kejsarsnittet. Någon av de sista dagarna på året, stötte jag på jag-vet-allt-om-dig-läkaren i korridoren och hon sade att hon höll på att se över de kommande dagarnas förlossningsplanering och att jag fanns med i tankarna där. Jag förstod också att hon inte hade kejsarsnitt i åtanke utan igångsättning. Men så blev det ju inte...

De där veckorna för två år sedan

Avdelning 44 på sjukhuset i Lund är en lång avdelning. Man kommer in på avdelningen ungefär mitt i den långa korridoren. Tar man åt höger, kommer man till dagrummet, där frukost och fika och kvällsmat serverades. Tar man åt vänster, kommer man till de rum, där de kvinnor som ännu inte fött barn ligger. Jag har för mig att de var de sex första rummen, räknat från vänster. I övriga rum ligger nyförlösta kvinnor med varierande grad av komplikationer.

Det var alltså här jag hamnade den där decemberdagen för två år sedan. På sätt och vis kände jag mig malplacerad, eftersom jag mådde så bra. Ibland nästan (men bara nästan) skuttade jag längs den där långa korridoren från mitt rum till dagrummet. Dagarna var väldigt inrutade. Jag vaknade strax efter klockan sex varje morgon och ringde på klockan för att någon skulle komma och ta mitt blodtryck. Sedan upp och kissa i en mugg för att kolla om det fanns någon äggvita i urinen. Borsta tänderna, duscha, klä mig, fixa håret, bädda sängen och sedan ligga och läsa eller titta på TV fram till strax efter klockan sju, då jag gick och åt frukost. Efter frukost var det dags för CTG. Och sedan inleddes väntan på ronden. Sedan var det lunch, eftermiddagsfika, middag, blodtrycksmätning, kvällsmat och CTG.

Jag läste mycket och tittade på TV. Ingen av dessa aktiviteter sågs med blida ögon av läkare och barnmorskor. Helst skulle jag bara vila, vila, vila ... men den typen av vila hade gjort mig knäpp på nolltid. Jag hade en egen liten TV-skärm med hörlurar, så mitt TV-tittande störde inte de rumskamrater som med jämna mellanrum byttes ut i sängen bredvid.

Efter ett par dagar på sjukhus, gick mitt blodtryck upp så att jag måste börja ta blodtryckssänkande medicin. Med några dagars mellanrum togs det toxprover för att se hur lever och njurar klarade påfrestningen av det för höga blodtrycket. Ett par gånger per vecka gick jag på flödesmätningar. Det var trevliga små utflykter. Dels fick jag komma utanför avdelningen, till och med till ett annat våningsplan, dels var de två kvinnorna som gjorde flödesmätningarna mycket trevliga.

Ronden är väl inte så mycket att orda om. Vissa läkare är väldigt trevliga. Andra behöver jobba med sina people skills. En läkare kom in och det första hon sade var att hon visste allt om mig och att hon hade jobbat där i 23 år. Hon var inte det minsta intresserad av att veta hur jag mådde ... men det är ju klart, hon visste ju redan allt om mig. Nästa gång denna läkare kom på ronden, talade hon återigen om för mig att hon minsann visste allt om mig. Hon hade läst min journal och kunde den bättre än jag. Men vad bra, det är ju ditt jobb att göra det, tänkte jag. Det var inte så lite tillfredsställande, när hon en minut senare sade att jag väntar ett normalstort barn och barnmorskan fick påminna henne om att den senaste viktuppskattningen hade visat att bebisen var 32% mindre än förväntat.

Det där sista tillväxtultraljudet gjordes idag för två år sedan. Då var jag i vecka 34+5. Bebisens vikt uppskattades till 1709 g, vilket alltså var -32% jämfört med vad som är normalt för den graviditetslängden.

Febernedsättande till små barn

Apropå det där med att ge eller inte ge febernedsättande till små barn...

Läkaren vi träffade i måndags var ju helt emot det. Ja, enligt henne var hela läkarvetenskapen emot det. Läkaren vi träffade idag var av en helt annan uppfattning. Små barn ska absolut ha febernedsättande läkemedel, eftersom de blir lätt uttorkade när de har hög feber.

Vem ska man tro på? Jag väljer att följa det senare rådet.

Tappat tron lite grann

Jag brukar vara nöjd med mina kontakter med sjukvården. Jag brukar säga att det är riktigt besvärligt att ta sig innanför dörrarna men är jag väl där, så känner jag att jag blir väl omhändertagen. Men den här veckan har fått mig lite att vackla i min tilltro till sjukvården.

I förra veckan, natten till onsdagen, fick Oskar feber. De första dagarna låg den på 38-39 grader men sedan började den leta sig upp till runt 40 grader, ibland till och med några tiondelar över 40. I måndags, som var Annandag jul, ringde jag till sjukvårdsrådgivningen och frågade hur jag skulle göra. Jag fick rådet att ta Oskar till den jouröppna vårdcentralen. Och det gjorde jag.

Eftersom Oskar hade 40 graders feber, frågade jag sköterskan på vårdcentralen om jag kunde ge honom febernedsättande inför läkarbesöket. Det tyckte hon absolut att jag skulle göra. Så här i efterhand känns det nästan som om jag ångrar det. För det första blev Oskar "för pigg" och gav inte intryck av att vara så sjuk som han faktiskt var. För det andra blev läkaren direkt uppretad, när jag sade att jag hade gett honom febernedsättande för det ska man ABSOLUT INTE GÖRA! Efter det kändes det som om vi lika gärna hade kunnat gå hem. Att han var röd i höger öra konstaterade hon men det skulle inte behandlas.

Jag vet att man är restriktiv med att skriva ut antibiotika för öroninflammation, att man brukar avvakta ett par dagar. Men med tanke på att Oskars trumhinna spruckit någon gång sedan i måndags, tycker jag att det är väldigt synd att han faktiskt inte fick antibiotika. Det var i förmiddags jag upptäckte att hans ena ytteröra var fullt av "klegg". Jag ringde vårdcentralen och när sköterskan hörde att han varit hos läkare i måndags och att han varit röd i örat då, sade hon: "Han fick väl antibiotika utskrivet?" Exakt samma reaktion fick jag av läkaren vi träffade i eftermiddags. Men, nej, han fick ingen behandling i måndags ... och visst är det lätt att vara efterklok, när man har facit i hand.

Nåväl, idag skrevs det ut Kåvepenin och någon slags droppar, som ska droppas i örat morgon och kväll. När jag kom till Apoteket, visade det sig att de där dropparna inte säljs längre. Och det är ett bra tag sedan de togs bort ur sortimentet och det borde läkaren veta. Jag fick med mig någon slags salva hem i stället och den ska jag med hjälp av lillfingret applicera i Oskars öra.

Väl hemkommen är det dags att ge Oskar hans mediciner. Jag börjar läsa bipacksedlar samt ordinationen för respektive medicin. Då ser jag att varken för Kåvepenin eller salva finns det något angivet angående hur många dagar Oskar ska ha dessa läkemdedel. Räknas det till allmänbildningen att veta sånt?!?

Jag hoppas innerligt att jag och Oskar bara har haft otur den här veckan för just nu känner jag bara för att sammanfatta min uppfattning om veckans läkarkontakter med ett ord: Klåpare!

Fler nyord

övercyklad

skvättat

Det första behöver kanske inte så mycket förklaring. Precis som man kan bli överkörd av en bil kan man bli övercyklad av en cykel.

Skvätta är lite svårare att få grepp om. Men det är ett ord som används, när Gustav till exempel har lekt mycket, sprungit eller gått snabbt och han är varm. Då brukar han säga att han har skvättat. Jag tolkar det som att det har att göra med att svettas.

Tips till Språknämnden

... eller vem det nu är som beslutar om nya ord i svenskan:

Om det skulle behövas en mer svensk benämning för företeelsen att surfa, så har jag ett förslag. Fast om jag ska vara ärlig så är det inte jag som har kommit på det. Jag kan däremot ta på mig uppgiften att sprida kunskapen om denna eminenta benämning.

När vi framledes talar om människor som surfar på havets vågor ska vi inte använda ordet surfa. Vi ska i stället säga att de åker på vattenfallet.

Tack, Gustav!

Julen 2011...

... blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss. Oskar fick ju sin vinterkräksjuka två veckor före julafton och det tog en vecka för honom att bli frisk. Den fjärde advent gjorde vi en kraftansträngning för att få lite julstämning. Gustav och jag bakade lusekatter. Hela familjen hjälptes åt att klä granen. Mormor och morfar kom på minijulbord. Det koktes knäck, som blev alldeles perfekt ... som vanligt.

Och så blev det måndag och barnen gick tillbaka till förskolan för första gången på över en vecka. Maken sade sig ha ont i kroppen och mådde inte alls bra. Natten till onsdagen fick Oskar feber, så barnens julledighet fick börja lite tidigare än beräknat. Maken fick också feber. Ett tag visste vi inte hur vi skulle göra med julen. Ställa in eller chansa och köra på som vanligt?

Det blev det senare alternativet. Trots att han hade feber och inte alls kände sig kry, satte maken igång med julmaten på fredagen. Jag åkte till Malmö för en hastigt påkommen anställningsintervju och kom hem med en tillsvidareanställning (om än med 6 månaders provasntällning). Det kallar jag för julklapp. Oskars feber började skjuta upp mot 40 grader men han drack välling och juice och på kvällen åt han en ganska bra middag i samband med att febern temporärt gick ner.

Julafton kom ... mild, gråmulen, regnig till att börja med men solig framåt eftermiddagen. Julklapparna samlade sig under granen. Vi bestämde att vi skulle sprida ut julklappsöppnandet över dagen, så att det inte skulle bli för mycket på en gång. Barnen fick en alldeles lagom mix av leksaker, film, böcker, pyssel och kläder. Oskar var inte alls på humör på grund av feber, så en del av hans julklappar lade vi undan och de får bli födelsedagspresenter i stället.

Som vanligt delade vi upp julaftonsätandet på två tillfällen. Till lunchen blev det sill, lax, ägghalvor, sylta, leverkorv och säkert något mer. Och framåt kvällen dukade maken upp den varma julmaten, såsom revben, skinka, köttbullar, prinskorv, kålrotslåda, brunkål, rödkål ... och ja, säkert något mer. Vi behövde i alla fall inte oroa oss för att gå hungriga. Det hanns även med glögg, pepparkakor, mandelmusslor, choklad, knäck och annat smått och gott.



Skype hjälpte oss att hålla kontakten med familjemedlemmar på andra sidan jordklotet. När vi hade ätit julmiddagen, "hälsade vi på" i Alameda (CA), där Ludvig precis hade ätit kinesiska pannkakor till frukost.

Oskar fortsatte att må dåligt, så på annandagen tog jag kontakt med sjukvården och fick ett läkartid åt honom på den jouröppna vårdcentralen. Det såg fint ut i hans hals men hans högra öra var lite rött, dock inget som ska behandlas. CRP var 58 och diagnosen blev influensa. Det kan dröja upp till en vecka innan han är frisk igen.

Trots alla sjukdomar så blev det jul. Och det blev en bra jul. Kanske inte den bästa men absolut en BRA och GOD JUL!

Nobelfestligheterna i repris

Kan man få det?

Förra lördagen var vi redo att sätta oss och titta på nobelfestligheterna på TV. Och så kräktes Oskar. Och han fortsatte att kräkas var 20-30:e minut resten av kvällen. Jag tror att maken räknade till 18 kräkningar, innan Oskar somnade för natten.

Det blev, av förklarliga skäl, inga nobelfestligheter för oss. I stället för att titta på prisutdelning och bankett så torkade vi golv och tvättade.

På något sätt känns det som om hela nobelgrejen inte har ägt rum i år. Jo, jag såg faktiskt en glimt av ögonblicket då Tomas Tranströmer fick ta emot sitt pris. Men resten då... Jag skulle väl kunna ta igen det jag missat på SVTplay men det är ju inte samma sak.

Så den där reprisen, den kan jag väl få? Det hade väl varit trevligt för alla pristagarna att få komma till Stockholm igen - prisutdelning, fest, god mat. Och så direktsänder SVT allt igen. Det hade varit bra.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Den 16 december för två år sedan lämnade jag Gustav hos mormor för att åka till spec-MVC. Jag minns hur Gustav stod på en pall vid diskbänken i mormors kök. Han var upptagen med att "diska". Jag sade hej då till honom och berättade att jag bara skulle vara borta en liten stund och sedan skulle vi åka hem.

Gustav, 14 december 2009

Då visste jag inte att nästa gång jag skulle vara hemma för ett kort besök var på julafton och hemma för att stanna var jag inte förrän i mitten av januari.

Den här dagen i december 2009 var jag gravid med Oskar. Jag var i vecka 33+0. En vecka tidigare hade jag varit på ett tillväxtsultraljud. Vikten på bebisen i magen hade uppskattats till 1491 g, vilket var 22% mindre än förväntat. Direkt efter ultraljudet fick jag gå och göra en flödesmätning på bland annat moderkaka och navelsträng. Det såg bra ut men jag hade bilaterala notch, vilket jag tror mig ha förstått betyder att blodkärlen mellan min kropp och moderkakan inte hade öppnat sig helt som de skulle. Det kunde vara en förklaring till det lite för höga blodtryck jag haft i en dryg månads tid.

Besöket på spec-MVC ägde rum en onsdag. Helgen innan hade vi ägnat åt att julhandla, julstäda och baka. Jag minns att jag var oerhört trött i precis hela kroppen. Det var en läskig trötthetskänsla. På spec-MVC gjordes en ny flödesmätning och även ett CTG. Blodtrycket kollades och det var 160/95. Läkaren, som jag fick träffa beslutade, att lägga in mig.

Det var alldeles oväntat. I alla fall för mig. Där stod jag utan något ombyte av kläder, utan tandborste. Maken var i Helsingborg. Mormor, som skulle vara barnvakt i ett par timmar, hade planer för kvällen. Jag vet inte om det fanns förbud mot att använda mobiltelefon på spec-MVC men i det läget struntade jag i det. Jag ringde maken och sade att han fick skynda sig hem och hämta Gustav. Jag ringde till mormor, som fick tala om för Gustav att mamma inte alls skulle komma och hämta honom.

Sedan följde en sjuksköterska med mig till ett rum på avdelning 44, ett rum som skulle bli min fasta punkt i tillvaron i 2,5 vecka.

Gustav o jag, 6 december 2009

Lusse lelle

De sjunger luciasånger på Gustavs förskola. Gustav kommer hem och sjunger, mycket och gärna. Helt underbart att höra!

Jag har dock haft invändningar angående hur han framfört Lusse lelle. Det har låtit något i stil med:

- Lusse lelle, lusse lelle, elva ne-e-e-e-tter före jul.

Ibland har jag fått för mig att han sjunger om maneter. Så jag har försökt att rätta och sjunga före ... och det verkar ha tagit skruv. Nu sjunger Gustav:

- Lusse lelle, lusse lelle, elva nä-ä-ä-tteRR före jul.

Det skorrar rejält där på slutet. Inte riktigt vad jag var ute efter men bra mycket bättre än utgångsläget.

Adventskalender

I torsdags var det den 1 december och det var dags att plocka fram årets adventskalender. Vi köpte den för flera veckor sedan och Gustav valde den själv. Det blev en LEGO-adventskalender. Jag hade planerat att köpa en Playmobil-kalender men innan vi hann hitta en sådan hade Gustav fått syn på LEGO-varianten och ville verkligen ha den.

I år är första året som Gustav verkligen har snappat det här med hur en adventskalender fungerar. Han vet att han ska öppna en lucka varje dag. Och han ser fram emot det och kommer ihåg att det ska göras. Han vet i vilken ordning luckorna öppnas. I morse vaknade han och deklarerade att det var dags att öppna lucka nummer fyra.

Bakom varje lucka finns det lego, som ska byggas ihop. Hittills har det varit två gubbar (en tjuv och en polis), någon typ av grävanordning samt en del av en polisstation med häkte.

Jag hade sett framför mig att de olika delarna skulle stå framför kalendern och att landskapet/scenen sakta skulle ta form. Jag hade glömt att ta med i beräkningarna att barn gillar att leka med LEGO. Så även Gustav. Vi får väl se här under veckorna framöver, om alla de olika delarna kan sammanstråla framför kalendern för en fotosession.