Från 0 till 2

För en månad sedan ägde jag inte en kavaj. Nu har jag troligtvis två. Det känns som om det är en god idé att ha åtminstone två, om inte annat när det är dags för kemtvätt.

Igår gav jag mig iväg till Esprit på Nova. Det ska komma in en marinblå kavaj i samma modell som min svarta kavaj. Men den marinblåa varianten fanns inte inne än utan den kommer någon gång under februari månad.

I stället hittade jag en kavaj, som reades ut till halva priset. Den var snygg och den kommer att passa till mina två par byxor av jeansmodell. Nu återstår bara att se om butikens skräddare kan sy upp ärmarna på kavajen. Därav min brasklapp i början av det här inlägget, att jag troligtvis har två kavajer. Om det visar sig att det inte går att lägga upp ärmarna, hävs köpet av kavajen trots att den är på rea. Det tycker jag var riktigt hyggligt av butiken.

Jag gillar Esprit. Mitt första möte med den butiken var i januari 2000. Jag var ute och shoppade med S, som visade sig vara en helt fantastisk personal shopper utöver att hon är en underbar vän, och hon tog med mig till Esprit på Hansacompagniet i Malmö. Jag kom därifrån med två par riktigt snygga långbyxor.

Så när det var dags att ge sig ut och leta kavaj för att uppfylla nya jobbets klädkod, så var valet av butik lätt. Det blev mitt första Esprit-besök sedan den där gången år 2000. Jag saknade S som shopppingsällskap men lyckades ändå hitta en snygg kavaj ... och ett par snygga byxor.

Två lyckade besök på Esprit inom loppet av en månad. Jag tror inte att det kommer att gå 12 år till nästa besök.

Gosedjur

Oskar har valt sitt gosedjur. Precis som Gustav var Oskar ungefär 2 år gammal, när han började bära omkring på det utvalda objektet. Oskars val blev en liten hund, som han fick i 1-årspresent av maken. Den har legat i hans säng det senaste året och mest mötts av likgiltighet fram tills för någon månad sedan. Hunden har ännu inte fått något namn. När Oskar ska sova, har han armen runt hunden. Och den får hänga med på en del äventyr runt om i huset på dagarna. På den korta tid som ändå har gått sedan hunden togs i bruk har den vita "pälsen" blivit riktigt grå.

Oskar var på dåligt humör till och från under gårdagen. Efter eftermiddagens sovstund vaknade han på helt fel sida och var både arg och ledsen. Av någon, för mig outgrundlig, anledning gick han och satte sig i garderoben i hallen tillsammans med sin hund och grät och skrek. När jag kom för att trösta, drog han bestämt igen dörren.

Gustavs första gosedjur var också en liten hund. Efter ett par månader försvann den spårlöst. Det var i samband med att vi började renovera arbetsrummet i Kävlinge och min teori är att Gustav har stoppat ner hunden i en låda eller påse med skräp och att den helt enkelt hamnade i en container på återvinningscentralen. Som tur var tycktes Gustav inte sakna sin lille kompis.

Ett tag senare hade Gustav tagit till sig ett nytt gosedjur. Det var en gorilla, som jag hade köpt på ICA Maxi på Center Syd ett år tidigare, som plötsligt föll Gustav i smaken. Gorillan fick sedermera namnet Illis och den hänger med än idag, tre år senare.

En liten paus önskas ... bitte, please!

Jag tycker, ärligt talat, att vi har haft vår beskärda del av sjukdomar i den här familjen de senaste tre månaderna. Det räcker nu. Men så verkar det inte bli.

Maken var hängig i förmiddags. Blek och trött. Vid lunchtid gick han och lade sig. Några timmar senare vaknade han med hög feber och ont i kroppen, precis som när lunginflammationen slog till i mellandagarna. Han har även börjat hosta en del de senaste dagarna men det har varken han eller jag reflekterat så mycket över ... förrän nu. Telefonkön till den jouröppna vårdcentralen var så lång att vi inte kom fram förrän de stängde så det blir till att ringa igen i morgon bitti.

När barnen satt och åt kvällsmat, sade Gustav plötsligt att han frös. Kanske inte så konstigt, eftersom han hade druckit två glas kylskåpskall mjölk, konstaterade han själv. Men han frös verkligen, så mycket att jag gick och hämtade en fleecefilt och svepte in honom i. Efter kvällsmaten gick han och lade sig på soffan och frös fortfarande. Jag tror egentligen inte att jag tänkte att han kunde ha feber men av någon anledning tempade jag honom. 39 graders feber! Var kom den ifrån?

Nu känner jag lite smått panik inför veckan som kommer. Hur blir den? Maken skulle vara föräldraledig måndag och tisdag, vilket betyder att förskolan inte förväntar sig att barnen dyker upp där på måndag morgon. Om han är sjuk igen, kommer han att orka hämta barnen på förskolan på eftermiddagarna? Jag slutar 17.00 på onsdag, 17.30 på onsdag och 17.15 på torsdag och har inte en chans att hinna till förskolan innan den stänger 17.30. Usch, vilken stress det blir inombords, när jag funderar på hur jag ska få den ekvationen att gå ihop ovanpå oron över varför vi inte blir friska! Och är både maken och Gustav sjuka på måndag, så blir det VAB för mig andra måndagen i rad. Snacka om ångestframkallande!

Fast nu är det lördag kväll och jag halvtittar på Stjärnorna på slottet. Min absolut närmsta målsättning eller önskemål är att få sova hela natten så att jag åtminstone kan vakna och känna mig utsövd i morgon.

Oj, vad mycket han förstår

Det är roligt att följa Oskars språkutveckling, hur mycket han förstår. Lite extra roligt är det, när maken säger till honom att gå och ge mamma en puss. Oskar kommer till mig, med ett brett leende på läpparna, och ger mig en rejäl puss på kinden.

Hmm, rubriken känns lite malplacerad. Nåja, det är ett exempel på allt Oskar förstår.

Du har köpt en DVD-film

Föreställ dig den situationen. Du har kommit hem med filmen och nu är det dags att ta av plasten, som sitter runt filmfodralet. Det är nästan omöjligt! Det är inbrottssäkert. Naglarna går bet. Det behövs en sax. Operation ta-av-plasten drar ut på tiden. Efter mycket frustration och ett antal svordomar lyckas du.

Om du känner igen dig i ovanstående beskrivning och du har tillgång till en 2-åring, tacka din lyckliga stjärna. Ge filmen till 2-åringen och plasten är borta inom ett par sekunder.

Favorit i repris

Om det ändå vore så väl. Att det vore en favorit, alltså. Repris är det i alla fall.

Oskar vaknade med feber igår. Idag på morgonen var han feberfri men verkade inte ha så mycket aptit för sin morgonvälling. Plötsligt kom vällingen i retur och även om han inte hade hunnit äta så mycket, så verkade det vara precis hur mycket som helst, när det hamnade i soffan.

Dagen har sedan dess gått i tvättandets tecken. Golv har tvättats. Flera gånger. Soffkuddsöverdrag har tvättats. Kläder har tvättats.

Oskar verkar vara oförskämt pigg med tanke på att hans mage inte verkar må så bra. Nu hoppas jag bara att det här är en isolerad magsjukeepisod så att vi inte har samma elände att se fram emot som vi upplevde under november och december.

Framtidsplaner

Igår förmiddag delgav Gustav oss för första gången sina tankar om vad han vill bli när han blir stor. Han vill bli doktor. Jag misstänker att alla våra sjukdomar på sistone, speciellt pappas lunginflammation och Oskars spruckna trumhinna, har lett Gustav in på dessa tankebanor. Han är mån om att alla mår bra. Och mår någon inte bra, vill Gustav gärna göra något så denna någon mår bättre igen, så snabbt som möjligt.

Efter det lilla samtalet om framtidens yrkesval, gick hela familjen ut på en promenad i solskenet. Det känns som om man verkligen måste passa på att vara ute, när solen skiner. Det händer inte ofta numera. Det är gråmulet mest hela tiden. Det är knappt att det går att kalla dagsljus. Det blåser en hel del. Namngivna stormar avlöser varandra ... Berit, Dagmar, Emil ... och lämnar nedblåsta träd och strömlösa hushåll bakom sig. Och så regnar det. Mycket. Men jag är trots allt glad att det kommer som regn i stället för som snö.

Det var ganska kyligt igår även om det gick att känna att solen värmde lite, lite. Det låg is på vattenpölarna och det tyckte pojkarna var roligt. Det krasar så härligt under fötterna, när man trampar sönder den tunna isen som täcker en vattenpöl.

Efter vår promenad, körde maken iväg för att handla lite. Han ville bland annat ha några filmer, som han kunde titta på och somna till. Han kom även hem med två semlor. Tanken var att barnen skulle dela på en semla och jag skulle äta den andra. Det lät bra i teorin. I praktiken blev det så att Gustav ville ha en hel semla själv. Och då ville Oskar också ha en hel semla själv. Inget snack om att dela här inte. Jag misstänkte dock att inget av barnen skulle orka äta en hel semla, så jag bidade min tid. Och jag hade rätt. Jag behövde inte gå semellös.

Välkommen Oskar!

De sista dagarna på avdelning 44 var lite oroliga. Det började på nyårsaftonen, då CTGn på morgonen var en hemsk upplevelse. Det tog fem minuter att hitta bebisens hjärtljud. Det var också nu som det tog längre och längre tid att få godkända CTG-kurvor. Bebisens aktivitet i magen avtog.

Den 2 januari 2010 var en lördag. Jag var i vecka 35+3 av graviditeten. Morgonens CTG hade tagit lång tid och läkaren beslutade att ett nytt CTG skulle göras efter lunch. Någon gång där kring lunchen kom Mats, Gustav och min mamma och hälsade på. Det var Gustavs tredje besök och han var avsevärt mycket mer avslappnad än vid första besöket. Han öppnade och stängde mitt skåp, många gånger. Han drog fram en stol till fönstret och tittade ut. När min säng blev ledig, skyndade han sig att lägga sig i den och så utforskade han TVn.

Strax före klockan 14 gav sig mina besökare av hemåt. Sedan dröjde det inte länge förrän en barnmorska kom och sade att läkaren inte alls var nöjd med resultatet av den senaste CTGn och jag skulle ner till förlossningen för igångsättning. Jag packade snabbt ihop mina saker och så följde barnmorskan mig ner till förlossningen. Där uppstod det viss förvirring, när jag sade att bebisen fortfarande låg i tvärläge.

Läkaren kom och förklarade att man skulle försöka vända bebisen rätt och sedan utsätta den för stress med hjälp av värkstimulerande dropp för att se hur den skulle klara den påfrestning som en förlossning innebär. Sedan skulle man sätta igång mig.

Vändningsförsöken genomfördes. Tre gånger lyckades läkaren vända ner bebisens huvud men varje gång åkte den tillbaka till tvärläget. Så det fick bli kejsarsnitt och förberedelserna för detta vidtog. Medan allt detta pågick, ringde jag samtal till Mats och mamma för att informera dem om vad som var på gång och Mats fick bråttom att få iväg Gustav hem till mormor.

Strax före 18.30 kom jag till operationssalen. När jag satt på operationsbordet för att få spinalbedövningen, ringde de från förlossningen och berättade att Mats hade kommit dit. Vi hade redan pratat om att han inte skulle vara med i operationssalen, så det bestämdes att han skulle möta upp Oskar på neonatal.

Det var en väldig massa människor i operationssalen men de enda jag såg var narkossköterskan och (lite senare) narkosläkaren. Förlossningsläkaren och barnmorskan var dolda bakom skynket som var uppspänt över min bröstkorg. De viskade där bakom skynket. Efter ett tag började hela operationsbordet bölja och kränga fram och tillbaka och läkaren och barnmorskan började pusta och stånka och stöna. Så hörde jag barnmorskan säga att hon inte orkade längre. Då lutade sig narkosläkaren in över mitt ansikte och tryckte allt vad han kunde på den övre delen av min mage.

Strax därefter förstod jag att de hade fått ut Oskar. Det var alldeles tyst. Jag kunde höra hur någon sprang. Efter en liten stund kom narkosläkaren och berättade att Oskar mådde bra och jag kunde höra barnskrik. Någon annan kom och berättade att det var en liten bebis och att navelsträngen hade varit lindad fyra varv runt halsen. Det kändes som om det tog en evighet för dem att sy ihop mig.

Sedan rullades jag ner till mitt rum på förlossningen. Där var det tomt. Mats och Oskar var på neonatal. På en tavla kunde jag se att det stod:

pojke, kl 18:53, 1510 g

Oskars födelsedata. Längd och huvudomfång fanns inte angivna men han var ca 40 cm lång och huvudomfånget var ca 32 cm. Förlossningsläkaren kom och pratade en stund. Hon berättade bland annat att när hon hade lagt snittet och skulle ta ut Oskar, så hade det kommit ut en fot samtidigt som huvudet.

Strax efter klockan 21 kom Mats och berättade att han hade fått sondmata Oskar. Vi fick vår "grattisbricka", så gott med något att äta,  och sedan tog Mats kameran och gick iväg för att ta några foton på Oskar så att jag äntligen fick se honom.

Mats åkte hem och jag låg och halvslumrade fram till klockan 1. Då rullades jag in till neonatal och fick möta Oskar på riktigt för första gången. Han låg på mitt bröst en stund och han var så fin, inte alls lik sig från bilderna i kameran. Bara jättefin och väldigt, väldigt liten!

Blogg till bok

När jag började blogga, hade jag inställningen att bloggen inte skulle ersätta mitt dagboksskrivande. Men det har den ju i viss mån gjort i alla fall. Jag känner att jag vill ha bloggen i lite med handfast format, alltså inte endast skvalpandes runt i cyberrymden. Lösningen på det är att beställa min blogg i bokform. Det ska bli spännande att se hur det blir.

Gott nytt år!

Det ska man väl säga en dag som denna. Och jag ska försöka hitta känslan att det är ett GOTT nytt år. Nytt är det hur som.

Maken kom äntligen iväg till läkaren idag och kom hem med diagnosen kraftig lunginflammation. Det närmaste dygnet måste han hållas under uppsikt här hemma. Han måste få behålla vätska och mediciner annars ska han in till sjukhus akut. Han blev sjukskriven en vecka men ska till läkaren igen på onsdag, eftersom bedömningen är att sjukskrivningen måste förlängas.

En sammanfattning av 2011... Det var ett år som gick fort. Just nu har jag svårt att alls komma ihåg något av det gångna året. Och det beror inte på hårt festande igår. Gustav och jag somnade på var sin soffa framför TVn strax efter klockan tio i går kväll och där förblev vi sovandes hela natten.

En höjdpunkt jag spontant kommer att tänka på var att min bror med familj kom hem och hälsade på. Oskar började på förskolan. Gustav började på familjejudo. Och så avslutades året med att jag fick ett nytt jobb ... och där börjar jag i morgon. Hjälp!