Den 2 januari 2010 var en lördag. Jag var i vecka 35+3 av graviditeten. Morgonens CTG hade tagit lång tid och läkaren beslutade att ett nytt CTG skulle göras efter lunch. Någon gång där kring lunchen kom Mats, Gustav och min mamma och hälsade på. Det var Gustavs tredje besök och han var avsevärt mycket mer avslappnad än vid första besöket. Han öppnade och stängde mitt skåp, många gånger. Han drog fram en stol till fönstret och tittade ut. När min säng blev ledig, skyndade han sig att lägga sig i den och så utforskade han TVn.
Strax före klockan 14 gav sig mina besökare av hemåt. Sedan dröjde det inte länge förrän en barnmorska kom och sade att läkaren inte alls var nöjd med resultatet av den senaste CTGn och jag skulle ner till förlossningen för igångsättning. Jag packade snabbt ihop mina saker och så följde barnmorskan mig ner till förlossningen. Där uppstod det viss förvirring, när jag sade att bebisen fortfarande låg i tvärläge.
Läkaren kom och förklarade att man skulle försöka vända bebisen rätt och sedan utsätta den för stress med hjälp av värkstimulerande dropp för att se hur den skulle klara den påfrestning som en förlossning innebär. Sedan skulle man sätta igång mig.
Vändningsförsöken genomfördes. Tre gånger lyckades läkaren vända ner bebisens huvud men varje gång åkte den tillbaka till tvärläget. Så det fick bli kejsarsnitt och förberedelserna för detta vidtog. Medan allt detta pågick, ringde jag samtal till Mats och mamma för att informera dem om vad som var på gång och Mats fick bråttom att få iväg Gustav hem till mormor.
Strax före 18.30 kom jag till operationssalen. När jag satt på operationsbordet för att få spinalbedövningen, ringde de från förlossningen och berättade att Mats hade kommit dit. Vi hade redan pratat om att han inte skulle vara med i operationssalen, så det bestämdes att han skulle möta upp Oskar på neonatal.
Det var en väldig massa människor i operationssalen men de enda jag såg var narkossköterskan och (lite senare) narkosläkaren. Förlossningsläkaren och barnmorskan var dolda bakom skynket som var uppspänt över min bröstkorg. De viskade där bakom skynket. Efter ett tag började hela operationsbordet bölja och kränga fram och tillbaka och läkaren och barnmorskan började pusta och stånka och stöna. Så hörde jag barnmorskan säga att hon inte orkade längre. Då lutade sig narkosläkaren in över mitt ansikte och tryckte allt vad han kunde på den övre delen av min mage.
Strax därefter förstod jag att de hade fått ut Oskar. Det var alldeles tyst. Jag kunde höra hur någon sprang. Efter en liten stund kom narkosläkaren och berättade att Oskar mådde bra och jag kunde höra barnskrik. Någon annan kom och berättade att det var en liten bebis och att navelsträngen hade varit lindad fyra varv runt halsen. Det kändes som om det tog en evighet för dem att sy ihop mig.
Sedan rullades jag ner till mitt rum på förlossningen. Där var det tomt. Mats och Oskar var på neonatal. På en tavla kunde jag se att det stod:
pojke, kl 18:53, 1510 g
Oskars födelsedata. Längd och huvudomfång fanns inte angivna men han var ca 40 cm lång och huvudomfånget var ca 32 cm. Förlossningsläkaren kom och pratade en stund. Hon berättade bland annat att när hon hade lagt snittet och skulle ta ut Oskar, så hade det kommit ut en fot samtidigt som huvudet.
Strax efter klockan 21 kom Mats och berättade att han hade fått sondmata Oskar. Vi fick vår "grattisbricka", så gott med något att äta, och sedan tog Mats kameran och gick iväg för att ta några foton på Oskar så att jag äntligen fick se honom.
Mats åkte hem och jag låg och halvslumrade fram till klockan 1. Då rullades jag in till neonatal och fick möta Oskar på riktigt för första gången. Han låg på mitt bröst en stund och han var så fin, inte alls lik sig från bilderna i kameran. Bara jättefin och väldigt, väldigt liten!
Vägen fram till Oskar var lång och lite knotig men tänk så bra det hela blev till slut
SvaraRadera