Det dyraste i världen

Under fredagskvällen, när barnen och jag satt och tittade på TV, började Gustav plötsligt prata om alkohol. Jag kan inte komma ihåg varför men det måste ha nämnts på TV. Gustav sade att han tycker inte alls om alkohol och att han ska aldrig dricka alkohol, aldrig i hela sitt liv. Oskar satt i soffan och byggde gubbar av plusplus och hans kommentar till det Gustav sade var:

- Jag tycker om alkohol. Du kan ge din alkohol till mig, Gustav.

I förmiddags spann Gustav vidare på sina drogfunderingar efter att han hade sett en kille tända en cigarett och frågade mig:

- Mamma, finns det droger som är ohälsosamma?

Det fanns en hel del att säga i detta ämne...


Helgen inleddes med en alldeles underbar konversation med Oskar igår eftermiddag:

- Mamma, det finns en sång som går "Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen". Den har tre verser. Den andra versen börjar "Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek".

Jag frågade Oskar om vi skulle leta upp låten på Spotify men det ville han inte:

- Nej, för då börjar jag gråta.

De har lyssnat på och sjungit sången i skolan. Jag tänker att de måste ha sjungit den flera gånger, eftersom Oskar kan större delen av texten och den är inte helt enkel. Han sjunger ofta och gärna med sin alldeles förtjusande sångröst.

En lördag går så snabbt

Varje vecka är helgen så efterlängtad. En tid för vila och återhämtning ... och en massa "måsten". Den här helgen började med ett minus på sömnkontot, eftersom jag satt uppe och läste ut En man som heter Ove av Fredrik Backman i natt. Klockan hann bli över två innan jag gick och lade mig.

Lördagsmorgonen var lugn med en långsam start. Klockan blev halv elva innan vi kom iväg in till stan. Första stoppet var Flash, där jag köpte ett par mörkbruna långbyxor, som var nedsatta med 25%. Därefter tittade vi in på Akademibokhandeln för att köpa den fjärde delen om den helt fantastiska trädkojan, nu med 52 våningar, till Gustav. Den här helgen visade det sig vara 20% rabatt på alla böcker - toppen! Jag stod och höll i The Cursed Child av J K Rowling en stund men den fick stanna kvar i affären.

Mer böcker blev det sedan på biblioteket, där vi dessutom träffade på mormor och J. Jag hade hoppats att få med mig Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson hem. Den skulle finnas inne men stod tyvärr inte på sin plats i hyllan. I stället lånade jag Livet efter dig av Jojo Moyes.

Nästa stopp gjordes i leksaksaffären där jag köpte fler plusplus-bitar till Oskar och ögonskugga till mig själv. Lite intressant att jag hittar ögonskugga som jag gillar i leksaksaffären. Det är inte heller första gången det händer.

Under eftermiddagen har jag gjort en djupdykning i klädkammaren och rensat bort en massa skräp därifrån. Vilken befrielse! Jag insåg att jag har tre lådor med brev därinne och jag måste bestämma mig vad jag ska göra med dem. Spara? Kasta? Hur arkivera? Gustavs senast urvuxna kläder har blivit sorterade och finns nu i källarförrådet i väntan på att Oskar ska växa i dem. Jag har även gått igenom barnens vinterkläder och har nu en överblick över vad de har och vad de behöver. På det hela taget är det inte mycket som vi behöver komplettera med.

Efter detta aktivitetsutbrott känner jag att jag har gjort mig förtjänt av att lägga mig på soffan och läsa en stund. Jag har emellertid en känsla av att jag inte kommer att läsa så mycket utan jag kommer att somna ganska omgående.

Det här med...

... jämställdhetsbonus ... jag förstår inte riktigt meningen med den och inte heller hur den är utformad.

Barnens pappa har varit föräldraledig med Oskar fem dagar under augusti månad. Det innebär att det trillar in 250 kronor på mitt konto.

Som jag förstår det är jämställdhetsbonusen till för att locka fler föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Tanken är att den partnern, som tar ut minst antal dagar, ska "lockas" att ta ut fler. Så långt är jag med.

Men varför är det jag som får bonusen? Hade det inte varit mer logiskt att den som ökar sitt uttag av föräldraledighet premieras? Eller är det så att det är jag (i det här fallet) som ska ha en belöning för att jag tillåter den stackars förfördelade pappan vara hemma med barnet?

Än mer besynnerligt blir det att jag får bonusen, när man lägger till det faktum att vi har varit separerade och skilda i snart tre år.

Finns det svamp i skogen?

Visst finns det svamp i skogen. Inte mycket. I alla fall inte i Häckeberga, där vi var en stund i eftermiddags. Eller så var det så att vi inte såg den. Eller, jo, det gjorde vi men de flesta (av de få vi såg) var för oss okända alternativt känt giftiga/oätliga. Lite svamp fick i alla fall följa med hem till Jörgen för vidare bearbetning.

Det var svårt att tro att det snart är i mitten av september. Borde inte september vara en höstmånad med hög och klar luft? Idag var det soligt och högsommarvarmt. Det var så varmt att vi var tacksamma att solen gömde sig bakom några moln, när vi skulle sätta oss och fika.

Lite höstvibbar fanns det i skogen. Björkarna har en hel del gula blad, som singlar ner till marken. Bokarna är dock fortfarande gröna.


Naturen i Häckeberga var både omväxlande och monoton. Det fanns bokbestånd, granbestånd och lärkbestånd och trädslagen var ordentligt åtskilda från varandra. Det luktade skog och det är en doft som väcker många positiva minnen hos mig. Två rådjur såg vi skymta förbi mellan träden vid ett tillfälle.

Det känns som om...

... en cirkel är sluten.

Idag är det en månad sedan Jörgen och jag träffades för första gången på 21 år. Vi lärde känna varandra genom en gemensam vän 1990. Första mötet var på en pingstbal i Garpenberg men jag ska ärligt säga att jag inte minns något av det. Våra vägar skulle förvisso ha kunnat korsats redan på mellanstadiet på Ribersborgsskolan eller på högstadiet på Slottsstadens skola.

Fotot ovan är taget på nyårsafton 1992. Jörgen, Anders och Dan kände varandra sedan gymnasietiden. Jag lärde känna Dan, när jag pluggade på Skogis. Under de första fem åren på 90-talet hade jag den stora förmånen att få umgås dem och det är år som jag har många fina minnen från. Våra vägar skildes åt midsommaren 1995.

Vi träffades inte så ofta. Dan och jag studerade i Garpenberg och Umeå vid den här tiden, så det var när vi kom hem till Malmö på loven, som vi kunde ses alla fyra. Anders och Jörgen kom till Umeå ett par gånger. När jag bodde i Uppsala, var Dan och Jörgen där och hälsade på. Midsomrarna tillbringade vi ofta tillsammans i Dalarna hos vänner.

Jag försöker minnas vad vi gjorde tillsammans. Kortspel, födelsedagar, utflykter, någon enstaka fisketur, nyårsfirande, biobesök, fotbolls-VM 1994 (ja, på TV, alltså) ... och så midsomrarna i Dalarna. Även om detaljerna är diffusa eller bortglömda, så är det med glädje jag tänker tillbaka till denna period av livet.

Men det tog alltså inte slut den där midsommaren 1995. Ett nytt kapitel har börjat skrivas...

Rosa paraplyer

Över Vårfrugatan i Lund hänger det 200 rosa paraplyer. Det ser mycket trevligt ut. Tanken var att de skulle "imponera" på kultur- och fritidschefer från hela Sverige. De var på konferens i Lund härom veckan.

Vitlök, vitlök...

... och lite mera vitlök, skulle kunna vara ett sätt att sammanfatta helgen som gick. Men det finns naturligtvis flera. Tomater var också ett genomgående tema. Kärt sällskap likaså. Mod att pröva nya saker, spelade en viktig roll, åtminstone för mig.

Lördag eftermiddag och kväll gick i matlagningens tecken. Italienskt skulle det bli: Bucatini Amatriciana. Här kom modet med i bilden första gången. Det är tomat i Bucatini Amatriciana. Två burkar med körsbärstomater kom med hem från affären. Jag äter inte tomat. Konstigt nog funderade jag inte så mycket på det utan var på något sätt övertygad om att slutresultatet skulle bli gott. Och det blev det! Att det var tomat i varken tänkte jag på eller märkte, när det blev dags att äta. Det fanns dessutom en massa annat gott i rätten, t ex pancetta, pecorino, chili ... och naturligtvis vitlök.

Det är roligt att laga mat tillsammans med någon. När vi ändå var i farten, gjorde vi vitlöksbröd och aioli, som vi skulle ha med oss ut i skogen på söndagen. Aiolin gjordes på rapsolja och den blev härligt gul i färgen.

Var sin öl att smutta på medan maten lagades satt inte fel. Bomble Bee 17 är ett öl jag kan rekommendera. Det påminner i smaken om mitt favoritöl, London Pride, och jag skulle vilja provsmaka dem båda sida vid sida.

Modet att dricka rödvin prövades återigen. Med undantag för en kväll härom veckan har jag inte druckit rödvin på åratal. Jag undviker det, eftersom jag brukar få sån hemsk huvudvärk. Jörgen har hittat två olika sorters rödvin, som inte bara är huvudvärksfria utan även riktigt goda.

Nyårsafton 1992

Efter maten kom kortleken fram. Det var något vi gjorde mycket, då för längesen, spelade whist, jag och Jörgen, Anders och Dan. I lördags kväll fick det bli tvåmannawhist. En av oss fick väldigt bra kort i ett par omgångar och vann. (Jag behöver inte säga vem...)

På söndagen åkte vi ut till Skrylle och gick till Måryd. Jörgen hade förberett en tomatsoppa, som värmdes på trangiaköket, och till den hade vi aiolin och vitlöksbrödet. Tomater och vitlök igen.

Det märks att hösten är i antågande. Löven börjar så sakteliga skifta färg. Det är ett annat prassel i trädkronorna. Det är fuktigt. Inne i skogen luktar det svamp (på ett positivt sätt).

Funderingar kring tiden

Framtiden är varje sekund. Framtiden är varje hundradels sekund, varje hundradels hundradels sekund. Nästan allt är framtid. Inget är nutid.

                                                         - Gustav filosoferar

En briljant analys, i mitt tycke. Och med denna fundering har Gustav punkterat den industri, som profiterar på människors önskan att "leva i nuet" för att uppleva "mindfulness".

En tur på Österlen #laterblog

Det har redan gått två veckor sedan den här fina lördagen, då det blev en tur på Österlen med kärt sällskap. Man kan hinna med mycket under en dag.

Lunch i Kåseberga. En promenad upp till Ales stenar.

Ett besök på Gunnarshögs Gård, vilket var en ny bekantskap för mig. Jättefint och med en trevlig gårdsbutik

Kivik med fika på Café Sågmöllan samt besök på Kiviks musteri och ytterligare ett "äppelställe". Äppelträden dignade under mognande frukt och det var inte särskilt överraskande att höra på radion i morse att årets skörd förväntas bli rekordstor.

Stenshuvud, där det blev en promenad och Mojitoglass.











På hemvägen ett stopp vid Hallamölla. Jag kan inte påminna mig att jag har varit där tidigare. Hur kan det vara möjligt?

Komma hem och laga middag tillsammans (fast jag vet inte om jag gjorde så mycket). Var sitt glas rött vin.

Livet är magiskt...

... och förunderligt och överraskande och kringelikrokigt. Det puttrar på i sakta mak (och ibland går det svindlande fort) och jag känner att jag är ganska nöjd. Då gör tillvaron en skarp gir och ...

... in i mitt liv kommer en man, som tillför mitt liv den där magin, förunderligheten och överraskningarna ... och så mycket, mycket mer! Det är ingen ny bekantskap. Vi kände varandra för många, många år sedan men då var tiden inte mogen för oss.

I en tid, där sociala medier spelar en viktig roll för många, hittade vi varandra på Facebook. Att lära känna någon eller, som i det här fallet, återuppta vänskapen genom det skrivna ordet är något jag önskar att fler skulle få uppleva. Och när vänskapen sedan utvecklas till mer, då är den där magin och förunderligheten där igen!