Läsdagbok 4:e kvartalet 2017

Oktober

• Trähästen av Eric Williams (orig. titel: The wooden horse)
• Gengångare av Jo Nesbö (orig. titel: Gjenferd)
• Svarta Hingstens son av Walter Farley (orig. titel: Son of the Black Stallion)
• The remains of the day av Kazuo Ishiguro

November

• Svarta Hingsten triumferar av Walter Farley (orig. titel: The Black Stallion and Satan)

December

• A pinch of snuff av Reginald Hill
• Gryning över Kalahari : hur människan blev människa av Lasse Berg

Inget höjdarår läsmässigt. Totalt tog jag mig igenom 32 böcker. Det måste vara ett bottenrekord för min del. På Goodreads hade jag satt 36 böcker som mål och det uppnådde jag således inte. Jag tänker trots det gå ut hårt och sätta målet för 2018 till 40 lästa böcker!

Året slutade i alla fall med en stark läsupplevelse i Lasse Bergs Gryning över Kalahari. Den stärker mig i min övertygelse att människan är ute på helt fel spår. Det är en bok jag känner att jag kommer att återvända till många gånger, så den ska inhandlas och ställas i min bokhylla. Det är få böcker förunnat numera.

När energin tar fullständigt slut

I onsdags hade jag feber och var magsjuk. En förkylning stod också och stampade i farstun men den tog en paus och gav magsjukan fritt spelrum. Den har emellertid börjat pocka på uppmärksamhet igen idag.

Under gårdagen var magen okej igen och jag kunde så smått börja äta lite försiktigt. Orken var det inte mycket med däremot. Det behövdes inte mycket för att jag skulle bli helt skakig i kroppen.

När jag vaknade idag, kände jag mig helt återhämtad. Jag körde igång veckotvätten - årets sista - och började packa ner julen. Båda aktiviteterna innebär en massa rännande till tvättstugan och källarförrådet. Det kändes helt okej ganska länge men...

Vid 16-tiden skulle jag gå och handla. Till min stora förvåning ville Oskar följa med mig. Han ville leta Pokémons. Vi gick ut och hann bara runt hörnet, så visade det sig att han inte var inloggad i Pokémon Go. Jag kom varken ihåg hans användarnamn eller lösenord. Jag stod inför ett val. Att gå tillbaka hem och leta fram uppgifterna, som behövdes för att logga in eller att strunta i det. I det ögonblicket kändes det förstnämnda alternativet nästan oöverstigligt, eftersom jag var så trött. Samtidigt var det det enda möjliga valet att göra. Oskar följde med till affären för att leta Pokémons och utan att vara inloggad i Pokémon Go går det inte att göra. Vi vände om.

När vi kom in, hittade jag snabbt inloggningsuppgifterna och knappade in dem. Det gick inte att logga in. Något var fel. Där någonstans kände jag att nu orkar jag inte mer men det var bara att fortsätta. Klicka på länken att jag glömt lösenordet. In i epostprogrammet, göra reset på lösenordet.

Det är konstigt att när man är helt slut och inte orkar, då ska allting strula så mycket som möjligt. Eller så är det så att när man är helt slut, då kopplar inte hjärnan och man gör inte rätt. Jo, så är det nog även om det i just den situationen känns som om det är tillvaron som jävlas med en. Givetvis var det så den här gången. Jag fick inte använda samma lösenord som förut utan jag var tvungen att komma på ett nytt lösenord, som måste innehålla versaler, gemener, siffror och specialtecken. Fingrarna slant på tangenterna och jag blev argare och argare. Vid ett tillfälle satt jag och slog på datorns tangentbord. Plötsligt föll pusselbitarna på plats, lösenordet accepterades och jag kunde logga in på Pokémon Go.

Oskar och jag gav oss iväg igen. Jag bad Oskar om ursäkt för att jag hade blivit arg. Han sade att han hade blivit rädd, när jag blev så arg, men han förstod att det inte var honom jag var arg på. Efter den här urladdningen fick vi en trevlig tur till affären. Oskar hittade flera Pokémons och vi hittade även ett PokéStop.

Väl hemma igen såg jag till att laga middag direkt. Nu har energidepåerna fyllts på men kroppen är fortfarande trött så att det känns som om armar och ben vibrerar. Dusch och hårtvätt väntar. Popcorn till barnen. Därefter ska jag kollapsa i soffan och titta på På spåret.

Hur länge räcker tabletterna?

Barnen och jag tar var sin D-vitamintablett varje dag. Nyss ville Oskar ta reda på hur många tabletter det finns kvar i burken. Han räknade dem och kom fram till att det är 23 tabletter kvar.

- Hur länge räcker de tabletterna till oss? frågade jag. Hur många dagar?

Oskar var tyst en liten stund och sedan sade han:

- Jag kan göra trehopp.

- Varför det? undrade jag.

- För vi är tre stycken.

Därefter lade han upp tabletterna i högar om tre.

- Åh nej, sade han, när han var färdig.

- Vad är det?

- Det blir sju högar och sedan blir det två över.

Jag läser...

... en mycket bra bok för tillfället. Den handlar precis som det står på bokens framsida om hur människan blev människa. Var finns människans ursprung? Hur har vår art uppkommit och utvecklats? Och vad är egentligen en människa?

Tidigare idag läste jag följande:

Människan är av naturen lat. Vi vet att inte ens i den jämförelsevis ofruktbara Kalahariöknen kräver bushfolkens liv mer än ett par timmars arbete om dagen. [...]

Lättjan är vår arvedel, för det fanns inget viktigare för överlevnaden än att ägna sig åt att stärka solidariteten och kärleken. Och det kräver inget arbete utan prat. Det är till det pratet vi under årmiljoners evolution skaffat oss vår hjärna. För att kunna hålla sams och slippa slåss.

Slutsatsen är klar. Vi är gjorda för att ligga på en afrikansk strand och äta skaldjur. Livsstil är inte bara mat. Den moderna människan blev modern genom att samtala och ha kul, och genom att vi var snälla mot varandra och lärde oss att med tusen olika medel lösa konflikter. Just så som bushfolkets livsföring visat sig vara en framgångsrik strategi över hundratusen år. Det är inte alldeles självklart att den modell de flesta av jordens människor anammat i början av det tredje årtusendet av vår tideräkning kommer att hålla lika länge.

Det som står i den sista meningen tänkte jag innan jag läste den. Om det är så som författaren skriver, känns det som om vi har hamnat ganska snett nu. Vi har fokus på arbete och samtalar allt mindre med varandra (om sådant som är viktigt).

Hjärtat smälter fullständigt

Det finns inte ord att beskriva hur det kändes, när jag idag fick ett SMS från Oskar för första gången. Till att börja med visste jag inte om han skrev själv eller om han fick hjälp. Jag satt på bussen på väg hem från stan. Efter en stund, medan jag pratade med Oskars pappa i telefon, förstod jag att Oskar faktiskt skrev helt på egen hand.

Barnen har varit hemma hos sin pappa den här veckan och igår firade de jul. Fast det blev nog inte så mycket julfirande, eftersom Gustav var magsjuk.

Barnen fick i alla fall sina julklappar - var sin ny mobiltelefon. Oskar ringde mig framåt kvällen och det gick inte att ta miste på lyckan i hans röst.

Och så idag, då skickar han SMS till mig. Han har precis lärt sig läsa och han har inte varit tveksam till att skriva i skolan även om det har lossnat på sistone. Idag fanns det nästan ingen hejd på hans skrivlust.

Allt går inte att förstå medan annat går rakt in i hjärtat.

16 frågor till barnen - ett år senare

I oktober förra året ställde jag 16 frågor till barnen och idag gjorde jag om det:

1. Vad brukar mamma säga till dig?
Oskar: Att du älskar mig.
Gustav: Att jag är ett troll.

2. Vad gör mamma lycklig?
Oskar: Pussar.
Gustav: Att vara tillsammans med oss.

3. Vad gör mamma ledsen?
Oskar: Dumma frågor och sparkar och när man slåss.
Gustav: Jag vet faktiskt inte.

4. Hur får mamma dig att skratta?
Oskar: Kittlas.
Gustav: Roliga ansikten.

5. Hur var mamma som barn?
Oskar: Glad.
Gustav: Busig.

6. Hur gammal är mamma?
Oskar: Ingen aning.
Gustav: 47.

7. Hur lång är mamma?
Oskar: Fem.
Gustav: Jag är typ 145 och du ... är du typ 170?

8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
Oskar: Vara med Gustav och mig.
Gustav: Vara med Jörgen.

9. Vad är mamma bra på?
Oskar: Sticka.
Gustav: Blanda kort.

10. Vad är mamma inte så bra på?
Oskar: Datorn när den är dum.
Gustav: Jag vet inte.

11. Vad jobbar mamma med?
Oskar: Lärare.
Gustav: Du jobbar på en skola.

12. Vad är mammas favoritmat?
Oskar: Tacos
Gustav: Tacos.

13. Varför är du stolt över mamma?
Oskar: Jag älskar dig.
Gustav: Du är snäll.

14. Om mamma är en seriefigur, vem skulle hon vara då?
Oskar: Bendy.
Gustav: Jag kan inte så många seriefigurer och jag har glömt bort deras namn.

15. Vad gör du och mamma tillsammans?
Oskar: Kramas och stickar.
Gustav: Handlar, går promenader och åker hem till mormor.

16. Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att åka?
Oskar: Stan.
Gustav: Jag har ingenting i huvudet.


Förra året trodde båda barnen att min favoritmat är köttbullar. I år tror de att det är tacos. Inget av det är rätt men jag tror faktiskt inte att jag själv skulle kunna besvara den frågan.

Fredagsfeeling

Den här arbetsveckan har gått snabbt samtidigt som dess början känns mycket avlägsen, nästan ljusår bort. Det var skönt att avsluta den sista lektionen, packa ryggsäcken och sedan köra hemåt.

När jag hämtade barnen, blev Oskar utan förvarning jätteledsen. Det tog ett tag att få honom lugn igen och det visade sig att han var ledsen för att en av hans lärare ska sluta i nästa vecka. Jag föreslog att han skulle rita en teckning till henne, när vi kom hem, och det gjorde han. Det tog honom någonstans mellan 1,5 och 2 timmar att bli färdig med den.

Vi kom hem och jag gav mig nästan omedelbart in till stan för att hämta ett par skor hos skomakaren. Det är alltid lika trevligt att komma dit och prata en stund. Idag pratade vi om språk - franska, tyska och engelska.

Vid middagen började Oskar prata om att man kan vara bådhänt. Jag förstod att bådhänt betyder ambidexter och undrade om de hade prata om det i skolan.

- Nej, Gustav är det, sade Oskar.

Jag frågade om han menade Gustav, som går i hans klass.

- Nej, vår Gustav, svarade Oskar.

Gustav är högerhänt i alla avseenden jag kan tänka på förutom ett. Han håller kniv och gaffel "fel" - gaffeln i höger hand och kniven i vänster. Därmed är han ambidexter eller bådhänt, enligt Oskar.

Efter middagen satt jag ute i köket och stickade. Oskar satt bredvid mig och jobbade med sin teckning. Han ville lyssna på sin FNAF-lista men jag lyckades övertala honom att vi skulle lyssna på julmusik i stället. Det var en riktigt trevlig stund vi hade tillsammans. När Oskar hade ritat färdigt, tyckte han att det var nog med julmusik och vi satte på hans FNAF-lista i stället. Jag stickade vidare och han dansade till musiken.

Lagom till att På spåret började blev Oskar trött och gick och lade sig och somnade ganska omgående. Han är ofta noga med att påpeka att på fredagar får han vara uppe hur länge som helst men det slutar alltid på samma sätt, nämligen att han har somnat före halv nio.

Så kom äntligen (enligt vissa) dagen...

Det tog 47 år och 26 dagar men nu har jag ätit tomat och kan nästan säga att det var gott.

Jörgen och jag var på Italia Il Ristorante i Lund igår för att äta middag. Jag beställde vitlöksbröd till förrätt. Eller rättare sagt, jag beställde Bruschetta Classico, vilket är grillat vitlöksbröd med olivolja, färsk tomat, vitlök, oregano och basilika.

När tallriken kom in, låg det ett berg av fint skurna coktailtomater ovanpå brödet. Jörgen har helt rätt, när han säger att jag inte hade mage att peta bort tomaterna. Jag tog tjuren vid hornen och tog en första smakbit.

Tillsammans med vitlöksbrödet var tomaterna fullt möjliga att äta. Kanske var det till och med gott. Jag äter normalt sett snabbt men gårdagens förrätt försvann med hisnande hastighet, nästan som om jag åt i panik. Så kan det ha varit. Jag var lite orolig för att jag plötsligt skulle känna att "nej, det här är oätligt".

Kontentan av gårdagens nya materfarenhet är att det inte är helt osannolikt att jag äter tomat igen.