Tiden

Tid är en konstigt fenomen. Ibland går den långsamt, ibland mycket fort. Det finns tillfällen, när jag helt går vilse i tiden och bara några timmar känns som eoner.

När jag hade avslutat veckans arbete igår, körde jag till Dalby för att hämta barnen. På skolan väntade även min pappa, min bror och min brorson. Morfar hade hälsat på i Oskars klass medan Torgil och Ludvig tillbringade två lektioner tillsammans med Gustavs klass.

Att vi alla sex skulle kunna åka hem tillsammans i min bil var uteslutet på grund av platsbrist. Vädret var inte det bästa. Några plusgrader, isande blåst och lite regn. Jag tyckte inte att pappa, Torgil och Ludvig skulle behöva gå till centrum för att ta bussen till Lund, så jag bestämde mig för att köra dem dit. Under tiden skulle Gustav och Oskar vänta på skolan. Även om det var ganska gått om tid att hinna med bussen, blev jag inte alls oväntat småstressad och därmed ganksa hetsig med att skynda på alla andra. Det är ett beteende jag måste arbeta bort.

Nåväl, vi kom alla hem och sammanstrålade strax efter klockan 15 med mormor och J på den lokala pizzerian. Ludvig ville ha en Calzone. Vi andra delade  på en Vesuvio familjepizza och en Quattro stagione i vanlig storlek.

Senare på eftermiddagen kom Jörgen också och jag fixade middag till honom. Min lägenhet var full av folk i ett par timmar till. Det spelades bordshockey, sågs på TV och pratades.

När alla (utom Jörgen) gått hem, blev det tyst och lite tomt. Jag konstaterade att tiden hade spelat mig spratt. Jobbet kändes mycket avlägset. Hade jag verkligen varit där tidigare på dagen? Det rörde sig om mindre än sex timmar sedan jag hade kört från Tomelilla och det hade lika gärna kunnat vara flera år sedan.