Tvåsamhet

Saknar jag att vara två? Att ha någon att dela (hela) livet med? Ja och nej. Jag är väl medveten om att jag tycker om att vara med mig själv, att jag klarar mig på egen hand, ibland kanske lite för bra. Jag är lika medveten om att jag inte alls skulle vilja vara utan min ibland-bo!

Men just det faktum att Jörgen är min ibland-bo är ganska perfekt. Vi slipper nöta på varandra med vardag. Det är en enorm lyx!

Det finns dock en situation, då jag saknar att ha någon till hands. Det är inte när jag ska bära ner tunga kartonger i källaren. Det klarar jag själv även om jag ska erkänna att det ibland är på gränsen. Nej, det är något på många sätt betydligt lättare jag har i åtanke, nämligen när jag ska vika ihop lakan för att hänga dem på tork i torkskåpet och för att kunna mangla dem.

Det är en uppgift jag har svårt att klara på egen hand och få det resultat jag vill ha. Nu kanske slutresultatet inte enbart beror på att jag måste brottas med lakanen på egen hand. Jag brukar säga att mina lakan är sydda av någon som antingen är blind eller berusad på jobbet. På senare tid har jag lagt till att yrkesstolthet också tycks saknas. Något av detta borde kunna förklara att lakanen saknar varje uns av trådrakhet.

Det är väl dock inte så enkelt. Till saken hör även att man får det man betalar för. Köper man billiga lakan är de tillklippta och sydda av någon, som inte får så mycket betalt. Det saknas kanske kunskap och/eller tid att bekymra sig om trådrakhet.

Men så är det alltså, jag saknar djupt att vara två, när jag ska vika lakan.