Väntar...

... på snöstormen.

Det är ju vår! Då ska vi inte behöva bekymra oss om snö och minusgrader. Men vädrets makter håller inte med om det. Det ska börja snöa under kvällen och natten och snöfallet ska hålla i sig till onsdag morgon. På SMHIs hemsida finns en klass 2-varning om snöfall som kan ge kraftig drivbildning och en klass 1-varning om mycket hårda vindbyar.

Just nu blåser det dessutom ordentligt, 15-20 m/s. Min lilla bil kunde nästan inte ta sig fram i motvinden på väg hem från jobbet idag. Lilla Oskar tycker inte heller om att det blåser så mycket. Han får nästan panik i blåsten och vill bli buren. Det är tur att han är en lättviktare.

Stark vind i kombination med mycket snö är inget jag ser fram emot. Jag ser inte heller fram emot att köra till jobbet i morgon. Jag ska gå ut och hämta in snöskyffeln så att den finns redo att användas. Jag kommer även att ställa klockan tidigt så att jag hinner skotta innan det är dags att lämna barnen på förskolan klockan 6.45.

Tänk om det blir ett antiklimax. Varningar om mycket snö och drivbildning ... och så kanske det knappt kommer någon snö alls. Men det är väl bara önsketänkande. I morgon så här dags vet vi hur det blev.

Vårtröttheten är här

Jag känner mig giftigt trött idag och har gjort så större delen av veckan. Redan i måndags morse konstaterade en kollega och jag att vi kände oss trötta och slitna som om vore det fredag eftermiddag. Den senaste veckan har jag gått och lagt mig före klockan 21 varje kväll. Två kvällar har jag lagt mig samtidigt som barnen, alltså redan vid 19.30.

Jag vill minnas att det brukar vara så här, att när dagsljuset kommer tillbaka slår den här tröttheten till. Det gäller bara att ha förtröstan att den går över så småningom.

Våren är här även om vi har haft vinterväder den här veckan. Och veckan som kommer blir inte bättre. Det ska börja blåsa igen och SMHI hotar med upp emot 30 cm snö under tisdagsdygnet. Usch och blä! Jag hoppas att våren besegrar vintern lagom till påsk i alla fall.

Ett plus och och en sten

Hur tillverkar man pluset och stenen som man sätter på graven, när någon har dött? Så här förklarar Gustav:

- Pluset gör man av en lång pinne och en kort pinne och så behöver man tråd. Tejp kan också gå bra.

- När man ska göra stenen så hugger man bort runt om nertill. Sen tar man en kofot och hugger in så man kan skjuta bort stenen från det man har huggit bort. Sen behöver man en hammare och en spik för att hugga in bilder på djur eller på den som har dött på stenen. Man hugger också in bokstäver. Och siffror. Siffrorna visar hur länge den döde har levt. Man kan leva i tusen år eller femtio-hundra år eller femtio-tusen år.

Vad händer efter döden?

Idag är jag med barnen i Malmö. Gustav är på kalas på Leos lekland och medan han är där passar Oskar och jag på att hälsa på morfar.

I bilen på väg in till Malmö berättade Gustav för mig vad som händer efter döden:

- När man är död läggs man i en kista och sen sätter dom på locket. Sen gör dom ett hål och knuffar ner kistan och sen lägger dom på sand. Till sist sjunger dom en sång så att man hittar upp till stjärnorna.

* * * * * * * * * * * * * * *

Jag satt alldeles nyss (=på kvällen samma dag som jag skrev ovanstående) och läste igenom det Gustav sagt och insåg att jag glömt en sak. Så här var det han berättade:

- När man är död läggs man i en kista och sen sätter dom på locket. Sen gör dom ett hål och knuffar ner kistan och sen lägger dom på sand och sätter upp ett plus eller en sten. Till sist sjunger dom en sång så att man hittar upp till stjärnorna.

Himlen

Under de senaste halvåret har Gustav funderat mycket på döden. Han har mycket frågor om farfar, som han aldrig har träffat.

Jag tycker emellanåt att det är svårt att besvara hans frågor. Jag har min uppfattning om vad som händer efter döden och den inkluderar inte en himmel. Men jag vill att Gustav bildar sig en egen uppfattning.

Igår kväll undrade Gustav:

- Varför kunde jag inte se farfar i himlen, när jag flög flygplan?

Jag blev lite ställd av frågan och funderade en kort stund innan jag fann mig och sade att himlen ligger kanske högre upp än flygplanen åker. Maken gav ett liknande svar, när han fick samma fråga en stund senare. Han sade att himlen ligger uppe bland stjärnorna.

Detta fick Gustav att fundera lite till och sedan konstaterade han:

- Jag behöver ett rymdskepp för att kunna se farfar.

Att bo på landet

Idag på morgonen körde jag maken och Gustav till Sturup. Vi tog "vägen över skogen", som väl egentligen inte är så mycket skog utan mer åker. När jag satt där i bilen och tittade ut över det skånska landskapet, kände jag en liten svag längtan att flytta ut på landet igen.

Under fyra års tid bodde vi i Ingebo, strax utanför Mönsterås. Det var verkligen en liten idyll att komma hem till efter jobbet. Vi hade ungefär 8 km in till Mönsterås. Ute i Ingebo var vi omgivna av skog, åker och betesmark. Det fanns oändliga möjligheter till härliga promenader.

I dagsläget har jag inte lust att bo på landet ... även om längtan kan dyka upp, så som den gjorde idag. Men då, när vi bodde i Ingebo, hade vi bara oss själva att tänka på. Gustav föddes, när vi bodde där, och han var 1 år, när vi flyttade därifrån. Nu har vi två barn, som börjar bli så stora att de har kompisar och de kommer snart att ha aktiviteter att åka till. Bor vi ute på landet, skulle det bli en massa körande hit och dit. I en tätort med allting på närmre håll, kommer barnen tidigare kunna ta sig runt själva och det finns fler grannar med barn i samma ålder som de kan leka med.

Men när barnen blir äldre och är mer självständiga ... då kan jag verkligen tänka mig att flytta ut på landet igen.

Sista kvällen som femåring...

... tillbringade Gustav på en inomhuslöparbana i Malmö.

För någon månad sedan anmälde maken sig själv och Gustav till en löparklubb, som håller till ute i Skrylle men som också har inomhusträning i Malmö. Idag var andra gången maken åkte dit och det var premiär för Gustav. Maken är fortfarande inte pigg efter sin influensa, så han stod över träningen men Gustav hade sprungit massor.

Gustav var lyrisk när han kom hem. Han berättade om löparbanan och om sandgropen, som man kunde hoppa i - fast det fick man inte göra, så det hade han låtit bli. Han berättade om hur han hade sprungit och så berättade han om prispallen.

Maken berättade att Gustav hade full koll på att om man står på prispallen så ska man ge intervjuer. Och det hade han gjort också, en lå-å-å-å-å-ång intervju och maken fick agera reporter. Naturligtvis stod Gustav överst på prispallen.

Innan Gustav gick och lade sig, frågade han i förbigående, bara så där:

- Mamma, varför är din mage så fet? Jag menar ... varför är den så tjock?

Tack för den, liksom. Men han har ju helt rätt, så det går ju inte att bli arg på den lille sanningssägaren.

JAAAA! Nu är den här!

Våren.

En titt på SMHIs hemsida idag visar att nu är det vår i södra Skåne. Jippi! Och ute rasar det väldigt friska vårvindar. Leker kanske de gör men de viskar inte. De snarare ryter.

Är våren här nu?

I morse konsulterade jag SMHIs hemsida för att se hur det står till med våren. Det visade sig att vi har haft vårtemperatur varje dag sedan den 28 februari. Idag är det runt 10 grader varmt och det skulle förvåna mig mycket om dygnsmedeltemperaturen skulle ligga under 0 grader. Detta skulle i så fall innebära att det är vår!

Jag hämtade barnen på förskolan klockan två i eftermiddags. Gustav ville stanna ute i trädgården, så det gjorde vi. Han åkte sparkcykel och sedan spelade vi fotboll.

Det blev en härlig stund ute i solen. Jag tror till och med att min huvudvärk, som jag har haft sedan igår kväll, gav med sig. Och det är verkligen skönt att vara av med den! Den har suttit som ett spjut in över mitt vänstra öga och ett tag i förmiddags kändes en "ögonamputation" som något jag gärna skulle överväga.

Sticket då...?

Något stickat har det inte blivit den senaste veckan. Det har inte funnits ork. Men innan influensan slog till, hann jag sticka bakstycke och framstycke på Oskars Pippi-tröja. Bakstycket har legat uppspänt mellan fuktiga dukar i mer än en vecka. Det är dags att spänna upp framstycket ... men det får bli en annan dag.

Jag hade tänkt att kanske sticka lite nu ikväll men av de planerna blir det inget. Oskar har fått för sig att han ska somna i soffan i vardagsrummet. Han kan till och med lägga sig där och somna alldeles själv, när resten av familjen går och lägger sig i sina sängar. Det är väl en nyck som går över så småningom och så länge han somnar om kvällen och dessutom sover hela natten så tänker jag inte klaga.