På Romeleåsen med barnen

Högt på sommarens att-göra-lista stod att åka till Romeleåsen med barnen. Jag har så många barndoms- och ungdomsminnen från Romeleåsen och vill att mina barn ska känna lika starkt för denna plats som jag. Senast jag var där med båda barnen var för fem år sedan. Oskar orkade inte runt på egna ben hela den knapt 6 km långa vandringen utan fick sitta på sin pappas axlar stora delar av vägen. Ett år senare var jag där med Gustav tillsammans med min bror och hans familj. Torgil verkar ha lika stor längtan till Romeleåsen som jag har.

Jag hade hoppats att vi skulle komma iväg tidigt, att vi skulle börja vår vandring redan vid niotiden men det smög sig. I stället infann jag mig på vårdcentralen strax före klockan nio för att få mitt blodtryck mätt. Det var ungefär lika illa som igår, 151/106, och sköterskan ordnade med en läkartid i nästa vecka, så att jag kan sättas på medicinering.

Ungefär vid halvelvatiden parkerade jag bilen nedanför Väderkullen och vi började gå upp mot platsen, där Romelestugan brukade ligga. Oskar tyckte att det var ssssååååå jobbigt att gå upp dit, så jag började fundera på om han skulle vara på det humöret hela tiden. Jag kände även av mitt högra knä. Det kändes som om ett vasst föremål stacks rakt in i knäskålen vart och vartannat steg jag tog. Jag tappade till slut räkningen hur många gånger jag stannade för att stretcha baksidan av låret, vilket momentant tar bort det onda i knäet.

Det var mycket varmt idag. Det är skönt att stora delar av vandringen går genom skogen. Men vi svettades rejält alla tre. Jag skulle ha kunnat vrida ur tröjan, när vi kom tillbaka till bilen drygt två timmar senare.

Ända tills vi kom upp på Romeleklint tyckte Oskar att det var jobbigt att gå men han kämpade på. Halvvägs dit stannade vi och Gustav fick ett äpple och Oskar en påse med morotsstavar att äta. Vi tog även flera vätskepauser. Uppe på klinten hittade vi en skuggig plats och åt smörgåsar och drack ännu mer.

Sedan hände något med Oskar. Han fick massor med energi, när vi började gå nerför. Han gick längst fram med raska steg större delen av vägen tillbaka till Väderkullen. Han var på riktigt gott humör den sista biten och båda barnen var helt överens om att det hade varit en bra tur och att vi hade både haft roligt och fått motion.

När vi kom tillbaka till bilen, fick barnen var sin kanelbulle. Vi fyllde även på med mer vätska, innan jag körde hemåt.

Det är torrt ute i markerna. Några hallon hittade vi inte. De var helt förtorkade. Björkarna ser ut att fara illa. På sina ställen såg det ut att vara höst. Marken var helt täckt av bruna björklöv. Björnbären såg emellertid ut att frodas. Det var mängder med stora, ännu omogna, bär på i björnbärssnåren.

Motion, ja. Idag kände jag mig trött i kroppen. Jag var ute på min 5 km-runda igår. Det är en powerwalk men igår sprang jag ganska stora delar av vägen hem. Och efter dagens 6 km i kuperad terräng, har kroppen känts darrig. Att knäet gjorde ont förbättrade inte saker och ting, eftersom det gjorde att jag spände mig medan vi gick.

I förra veckan påbörjade jag ett träningsprogram som ska leda fram till att jag ska kunna springa 5 km efter åtta veckors träning. Efter tre pass står det klart att mina knän inte tycker om att jag springer. Jag får lägga det på hyllan ett tag till. Kroppen måste bli lite lättare och jag måste köpa nya skor, som jag kan springa i.

Morgondagens löpningspass får i stället bli en powerwalk.

Vad gör jag på sommarlovet? Del 2

Jo, jag motionerar. Alldeles galet mycket. För att vara jag, då...

Blodtryck

Mitt är högt. Det hade jag inte en aaaaning om. Jag blev varse idag, när jag var på Blodcentralen för att bli blodgivare. Vid första mätningen var trycket 183/112 och det var något av en chock att få höra det. Jag har alltid haft betydligt lägre blodtryck.

När jag väntade Gustav var mitt blodtryck 129/88 vid inskrivningen och 145/88 vid den sista mätningen på MVC i 32:a veckan. När jag väntade Oskar, var blodtrycket vid inskrivning 121/77. Den gången ökade det en del och i starten av 34:e veckan var det uppe i 146/92. Det var dagen innan jag blev inlagd, eftersom blodtrycket stigit ytterligare till 160/95. När Oskar väl var född, gick jag på blodtryckskontroller och då var blodtrycket nere på runt 130-140/80 och kanske lite lägre än det.

Det var 2010 och sedan dess har jag inte mätt blodtrycket ... förrän idag. Jag fick vila i ca 15 minuter på Blodcentralen och sedan togs trycket om och då hade det gått ner till 154/101 vilket var bättre men inte inom de gränser det ska vara för att man ska få ge blod.

Det togs dock blod för diverse tester samt ett Hb-värde. Det sista var det inget fel på. Som vanligt hade jag ett högt värde, 159.

Jag fick med mig en remiss till vårdcentralen och ska gå dit och mäta blodtrycket vid tre tillfällen. Eventuellt kommer jag att få börja ta blodtryckssänkande medicin. När blodtrycket har gått ner till Blodcentralens tillåtna värden, med eller utan blodtryckssänkande medicin, är jag välkommen tillbaka för att ge blod. Ja, förutsatt blodet jag lämnade till tester idag inte visar att jag har någon "hemsk" sjukdom/smitta.

Den bästa presenten...

... kostade inte en krona. Den kostar däremot mig att gå utanför min bekvämlighetszon men det är det värt. Och Jörgen blev glad. Det är huvudsaken.

Till saken hör att Jörgen har velat få med mig ut och tälta flera gånger och det är inte riktigt min grej. Jörgen har försökt lägga fram tältandet i så positiv dager som möjligt men det har varit tvärnej från min sida.

Men det är ju aldrig försent att ändra sig...?

En födelsedagspresent

Det är Jörgens födelsedag idag! I morse fick han en present av mig. Den var halvt på skämt men jag var ganska säker på att han skulle gilla den. Det gjorde han. Han gillade även det faktum att jag åkte ända till Helsingborg för att köpa de här snapsglasen:

När en bild säger...

... mer än tusen ord...

Foto: JS

Vad gör jag på sommarlovet?

Det här är den första veckan jag känner mig helt ledig. Det är skönt, så ljuvligt skönt. Den här veckan är jag dessutom själv, eftersom barnen har pappavecka, och jag kan fylla dagarna nästan precis hur jag vill.

Sommarlovsstarten blev lite skakig. För det första blev tog det så lång tid att få klart, att jag faktiskt skulle få fortsätta ännu ett år på jobbet, att jag sökte ett annat jobb. Att dra igång jobbsökeriet görs inte i en handvändning. CV ska uppdateras, referenser kontaktas, ansökningsformulär fyllas i och brev skrivas. Jag blev kallad på intervju och fick jobbet!!! Det var en boost för självförtroendet att få ett jobb, som jag inte är behörig för, tio dagar innan ansökningstiden går ut. Jobbet hade inneburit att gå tillbaka till en arbetsgivare jag arbetat hos för tio år sedan samt att återigen få arbeta tillsammans med härliga arbetskamrater från den tiden. Det var två bra alternativ att välja mellan och inget lätt beslut att fatta men till slut bestämde jag mig för att stanna på mitt nuvarande jobb ett år till.

När det var avklarat återstod Lennarts begravning och sedan kunde jag gå in för landning. Och vad gjorde jag då?

Jo, jag drog igång min träning med buller och bång! Fyra morgnar i rad har jag gett mig ut så snart jag har vaknat. Tre 5 km-promenader har det blivit samt en intervallträning för att så småningom orka springa 5 km. Jag tycker att det är så skönt att komma ut tidigt på morgonen. Det har inte hunnit bli för varmt, luften är frisk och sedan behöver jag inte tänka på motion resten av dagen.

I morse kom jag inte ut förrän strax före klockan 8, eftersom jag skulle ta mig hem frn Skurup först. Det var alldeles för sent att ge sig iväg, vilket är en omskrivning för att det hade hunnit bli alldeles för varmt! I morgon ska jag ut och intervallspringa igen och sedan blir det inte mer träning den här veckan. Fem dagar i rad är inte idealiskt för min del, i alla fall inte i nuläget.

I måndags var jag i Köpenhamn och jag hade även tänkt att ge mig iväg till Kulturens Östarp och bara njuta, sitta och läsa, fika ... men det passar inte riktigt in den här veckan, eftersom KÖ inte öppnar förrän mitt på dagen och då kommer jag hem för sent för att hinna titta på fotboll, åka till Skurup och annat som lockar.

Fotboll, ja, det tittar jag på. Fotbolls-VM har kommit fram till kvartsfinalerna och Sverige är fortfarande kvar!!! På lördag blir det kvartsfinal mot England. Mitt tredje favoritlag, Portugal, blev utslaget av Uruguay i åttondelsfinalerna. Uruguay gjorde två helt fantastiskt snygga mål på Portugal, speciellt det första målet var magiskt. Englands åttondelsfinal mot Colombia var sorglig att se. Det var så mycket tjafs och fulspel från colombianernas sida. Hade Colombia vunnit, tror jag inte att jag hade tittat på kvartsfinalen mot Sverige. Jag hade inte stått ut att se dem spela en minut, en sekund, till.

På fredag fyller Jörgen 50 år, så jag pysslar med presenter till honom. I nästa vecka beger han sig till Mongoliet. Då kommer Gustav och Oskar hit. Oskar har önskat att åka till Ven, så det ska vi göra en dag. Jag vill ta med mig barnen till Romeleåsen och till Haväng, så det ska vi också göra.

Jobbet pockar på uppmärksamhet emellanåt. Det är så mycket idéer, som vill komma fram, samt en del pappers- och sorteringsarbete, som jag vill ha gjort. Jag har sagt till mig själv att den 5:e, 10:e, 15:e, 20:e, 25:e och 30:e juli får jag ägna mig åt jobb men alla andra dagar är det förbjudet.

Jag höll på att glömma ... stickar gör jag ju också. Och läser.

Avsked

Pappa och Lennart 2014 (Foto: A Sundholm)

Pappa och jag var på begravning i förra veckan. I början av juni, närmare bestämt den 6 juni, gick min farbror, Lennart, bort. Han blev dålig och hans familj, barn och barnbarn med familjer, samlades för att ta farväl. Ett av hans barnbarn tog ett foto av sin hand, som håller Lennarts hand, och skrev som bildtext "När hejdå betyder hejdå". Det hugger i hjärtat varje gång jag läser de orden. I all enkelhet vackra och samtidigt så kraftfulla och definitiva.

Av pappas nio (egentligen elva) syskon är det Lennart jag har träffat allra mest, eftersom han och Ingrid bodde i Malmö. Jag har firat många nyårsaftnar hos Lennart och Ingrid samt även ätit middag hos dem på Trettondagen under många år. Födelsedagar har firats tillsammans med dem. Nyåret 1978 vräkte det ner snö och vi tog oss till nyårsfirande hos Ingrid och Lennart meddelst pulka. Mamma och pappa hade packat extrakläder i en väska och när vi kom fram fyllde vi hela Ingrids torkrum med blöta kläder.

Hur minns jag Lennart? Jo, jag minns en glimt i ögonen och ett leende. Jag minns en man med stenhård vilja, med humor, någon man inte trampade på. När jag skulle börja läsa på Skogis och berättade att jag skulle lära mig att använda motorsåg, tog han med mig ner i källaren. Där tog han fram en motorsåg, startade den och sedan fick jag hålla i en träbit, som han sågade av. Så här i efterhand var det väl inte att rekommendera.

Pappa och jag tog tåget till Karlstad i torsdags i förra veckan. På stationen mötte min kusin, Dag, oss och följde oss till hotellet. När pappa och jag hade ätit kvällsmat på hotellet, kom Dag och hämtade oss och vi gick en promenad genom Stadsträdgården på väg hem till honom och hans fru, Marie, som hade dukat upp med jordgubbar, kex, ädelost och rosévin på gården. Det var en helt fantastisk sommarkväll. Det blåste ganska friskt men det var ljumma, nästan varma, vindar.


Dag och pappa pratade minnen och en semesterresa till Rom (1963, tror jag det var) kom upp. Det var pappa och Lennart som åkte dit tillsammans. Det råkade sig så att de kom till Rom lagom till installationen av en ny påve. När de kom till hotellet, var rummet de hade bokat inte tillgängligt, eftersom en massa kardinaler hade bokats in där. Nu visste ju inte hotellpersonalen att det inte går att göra så, när man har med Lennart Z att göra, men det blev de snart varse och det slutade med att pappa och Lennart fick en stor svit i stället för sitt rum.

Lennarts begravning hölls på fredagen i kapellet vid Stora Kils kyrka. Jag vet inte om kapell brukar ha altartavla men i det här kapellet finns ingen utan i stället ett stort panoramafönster, som upptar hela väggen. Genom det kan man se ett vackert landskap samt sjön Nedre Fryken. Vackrare än så kan det knappast bli. Det var en vacker begravning. Barnbarnen Joel och Joline sjöng.

Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv. Tre stycken för att vara exakt. Den första var när farfar begravdes. Då var jag sju år gammal. Den andra var när min faster Hildegard begravdes för åtta år sedan. Då hade jag en ganska nyfödd Oskar med mig och även om jag minns hur fint pastorn talade om Hildegard, så hade Oskar det mesta av mitt fokus den gången.

Den här gången var jag 100 procent närvarande och överrumplades av mina känslor. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Utanför panoramafönstret rörde sig en liten, vit molntuss över den klarblå himlen. Pappa hade beställt handbuketter åt oss och i min var det vita fresior. Fresia är min favorit bland snittblommor och jag är glad att det var en sådan jag fick ge Lennart vid avskedet.

Minnesstunden hölls i Alsters herrgård och vi bjöds på en fantastiskt god lunch och lika fantastiskt goda tårtor efteråt.

- Det är klart att du ska åka till Köpenhamn!

Det är säkert en månad sedan, som jag bestämde mig för att jag skulle ta en tur till Köpenhamn i sommar. Botaniska trädgården i solsken med en bok som sällskap. Så såg målbilden ut. När det började bli dags att göra allvar av tanken, började mitt vanliga velande och jag lyckades nästan övertala mig själv att inte åka. Men så pratade jag med Oskar igår, om något helt annat men Köpenhamn kom på tapeten. Jag berättade för Oskar att jag hade tänkt att ta en tur men att jag inte längre var säker på att jag ville. Han tittade på mig och sade:

- Det är klart att du ska åka till Köpenhamn, mamma!

Bara sådär. Inga betänkligheter. Bara så enkelt. Jag följde Oskars råd och gav mig iväg så fort jag hade ätit frukost i morse. Sommaren fortsätter att visa sig från sin bästa sida: sol, blå himmel, behaglig temperatur. Jag brydde mig inte om att kolla i några tidtabeller utan tog bara första bästa buss och tåg. På Kastrup bytte jag från Öresundståg till Metron och på Kongens Nytorv började jag gå.



Det blev många steg under dagen. Jag gick till Kongens Have, där jag åt lite av min medhavda matsäck, läste lite samt fotograferade vackra rosor. Sedan fortsatte jag till Botanisk Have, som ligger nästgårds. Köpenhamns botaniska trädgård är vacker med sina höjdskillnader. När jag gick där, tänkte jag att nästa år måste jag åka dit tidigare, under senvår/försommar för att se hur det ser ut då. Jag hittade en bänk i skugga och läste lite mer, åt samt gav vätskebalansen vad den ville ha. Därefter letade jag mig fram till Torvehallarna och gick och tittade på alla läckerheter, som säljs där. Sedan kändes det som att det räckte och jag gick tillbaka till Kongens Nytorv för att åka hem. Gjorde ett kort stopp på Emporia på vägen för att köpa en present.

Närmare 22 000 steg har det blivit idag och det får jag ju vara nöjd med. Jag är även nöjd med att klara mig helt på egen hand i Köpenhamn, att hitta dit jag ville och att även hitta tillbaka till Metron igen. Min inre kompass är nästan alltid ganska precis 180 grader fel men om jag använder Google Maps i mobilen går det bra.

Läsdagbok 2:a kvartalet 2018

April

• Störst av allt av Malin Giolito Persson
• Child's play av Reginald Hill

Maj

• Mitt livs ABC av Christer Zethson
• Mio min Mio av Astrid Lindgren
• Tusen strålande solar av Khaled Hosseini (orig. titel: A thousand splendid suns)
• Under world av Reginald Hill
• Josefin av Maria Gripe

Juni

• Hugo och Josefin av Maria Gripe
• Bones and silence av Reginald Hill
• Flätan av Laetitia Colombani (orig. titel: La tresse)
• Station Zebra av Alistair MacLean (orig. titel: Ice station Zebra)

Kvartalets stora behållning var Flätan. Även Tusen strålande solar kan få den etiketten. Båda böckerna var böcker vi läste i bostadsrättsföreningens bokcirkel. Båda böckerna hade jag inga förväntningar på. Båda böckerna nästan golvade mig med starka känslor, starka karaktärer, starka berättelser. Om du inte har läst dem, gör det!